I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
År 2007 gick priset till målaren, läraren och ljud/bildkonstnären Jan Annerborn i Sandviken. Han är född 1956 på samma ort och har precis som flera andra mottagare av Ahlbäckpriset skildrat stålindustrin i sin hemtrakt. I hans fall rör det sig om stålverket (Ovako Steel) i Hofors. Han har också gjort arbetsplatsdokumentationer på andra håll. Men detta är bara en del av Annerborns mångsidiga verksamhet. Under senare år har han arbetat som lärare i media i Sandviken och samtidigt i utställningar visat såväl landskapsmåleri i akvarell som experimentella installationer med video och inspelade ljud.
Redan som 19-åring gick Annerborn en kurs i konstgrafik, och samma år (1975) blev han antagen till årsutställningen Länskonst i Gävleborg. Sedan fortsatte han att gå olika kurser i grafik. Han följde Gävle folkhögskolas konstlinje 1980-82 och 1985-86, och blev medlem i organisationen Gävle Konstgrafiker 1982. Han har också gått andra kortare utbildningar på Gävle folkhögskola och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Med åren utökade han sin tekniska och motivmässiga repertoar - det blev allt mer måleri vid sidan av grafiken, och på målarresor till Bohuslän, Italien och Grekland upptäckte han nya landskap. Han läste också 40 poäng konsthistoria vid Uppsala Universitet. I utställningslivet har han haft ganska många separatutställningar genom åren. De första var på Galleri Dombron i Uppsala 1985, på Galleri Bild och Form i Västerås 1986 och på Galleri Näcken i Hudiksvall samma år. Han har mest ställt ut i Gävle/Sandvikentrakten och mellersta Norrlands städer, och bara enstaka gånger söderut. Jan Annerbornär nog på det sättet en typisk "bergslagskonstnär". Men sina motiv har han som sagt hittat på flera olika håll.
Jag har ännu inte lyckats hitta så mycket material om Annerborn från tidigare år. Men från år 1985 hittar jag en utställning som han nog har glömt att ta med i sin meritförteckning. Han ställde då ut på museet Gävle Slott tillsammans med Lena Blohmé och Gunnel Pettersson. Recensenten Ingemar Fransson i Arbetarbladet beskriver Annerborns verk på ett sätt som jag har litet svårt att känna igen när jag jämför med vad jag har sett av hans senare produktion. Men det visar ju i så fall att Annerborn har utvecklats en del sedan dess. "Hans spöklika gestalter förbryllar", skriver Fransson, och fortsätter: "Titlarna talar om ett gränsland. [---] De större blyertsteckningarna blir påträngande. [---] I torrnålsgravyrerna, i det mindre formatet, förtätas dramatiken." Franssons slutomdöme blir följande: "Annerborn är en uttrycksfull tecknare och grafiker som lyckas förmedla en ödesmättad stämning - även om tragiken ibland närmar sig det patetiska." (Arbetarbladet, 21/2 1985)
Jämför då med vad Björn Widegren skriver i Gefle Dagblad om Annerborns landskapsakvareller på Galleri Elexir i Gävle 2008:
"Det är modigt gjort av Sandvikenkonstnären Jan Annerborn att våga sig in på dessa jaktmarker där så många trampar fel. För det är konventionellt, men ändå inte. [---] Bilder som det sjunger om. Bilder som passerat en genregräns och gått upp i något mycket personligt. [---] Han har sett en sommar och målat den. Essensen av sommar, så att man liksom kan ta på den [och] känna dess doft och smak. I ”Hällekis” finns en lada målad (med plåttak?) som nästan är gömd inne i grönskan, men på ett sätt som om ladan var gömd inne i bilden. Som om hela bilden bär på en hemlighet. Han arbetar så, Jan Annerborn. [---]. Han är helt enkelt mycket bra." (Gefle Dagblad, 5/9 2008)
Jag håller med Björn Widegren om detta, Annerborns landskapsakvareller är verkligen inga dussinvaror och jag tror att de skulle stå sig bra även i jämförelse med de mest kända akvarellmålarna i Sverige idag. Hans bilder förtjänar att bli visade också på fler ställen i landet. Att just akvarellen är viktig för honom märks på att han har en särskild avdelning med ett urval akvareller på sin hemsida:
Några landskapsakvareller av Jan Annerborn
Även den kände konstkritikern Niels Hebert i Arbetarbladet skrev inkännande om Annerborns akvareller på Elixir, om än inte lika entusiastiskt som kollegan i konkurrenttidningen: "Annerborn hittar hem - Dags att gå vidare", Arbetarbladet 7/9 2008. Under de senaste åren har Annerborn bland annat ställt ut på Ecke Hedbergs konstnärhem Tallbo i Kungsfors, och i somras år 2012 på Folkets Hus i Hofors tillsammans med andra konstnärer som bor eller har sina rötter i bygden: "En riktig Hoforshistoria", Gefle Dagblad 2/6 2012. Hans senaste utställning öppnade på Sandvikens Konsthall den 2 februari i år. Där visade han fotografier av "livets bakgårdar" - de platser bakom parkeringsplatser och industribyggnader som vi vanligvis bara går förbi - och en video som fick recensenten att associera till en känd scen i filmen American Beauty: "Vad har Tjorven på Konsthallen att göra?", Arbetarbladet 3/2 2013.
Under 1990-talet hade Jan Annerborn haft ganska många framgångar i form av stipendier, bland annat fick han Bildkonstnärsfondens arbetsstipendium 1994, men 1996 bestämde han sig ändå för att utbilda sig till bildlärare med mediainriktning på Konstfack i Stockholm. Han arbetar sedan ett antal år som lärare i digitalt skapande och mediaämnen på gymnasiet Bessemerskolan i Sandviken. Detta har gått hand i hand med hans allt större intresse för video och ljud. Han är medlem i IDKA - Institutet för Digitala KonstArter i Gävle, och han har framträtt med ljudkompositioner på festivaler och i andra sammanhang. Ett urval av hans ljudkompositioner finns på hemsidan. Här kan man jämföra med andra nutida konstnärer och artister i genrer som "noise" och "industry", men Annerborns kompositioner är ofta naturinspirerade (men också industri-inspirerade) på ett sätt som gör dem lättare att ta till sig också för den som inte är van vid den här sortens musik eller konst. Jag kan särskilt rekommendera kompositionen Vatten Aug 04:
Sex av Jan Annerborns ljudkompositioner (funkar bra med VLC Player)
År 2007 fick Jan Annerborn som sagt ta emot Ahlbäckspriset, och 2008 hade han den sedvanliga stipendieutställningen på Gamla Meken i Smedjebacken. Vad gör då Annerborn till en konstnär i Johan Ahlbäcks anda? Hos Ahlbäck kan Annerborn känna igen sitt naturintresse och sin egen förmåga att med snabba drag fånga ett intryck eller en rörelse. Det "ödesmättade" i den tidiga produktionen kan kanske också inbjuda till vissa jämförelser med Ahlbäck. Jan Annerborn är en idérik konstnär som inte är rädd för ny teknik och nya uttryck, men i motiveringen för Ahlbäckspriset var det traditionen som betonades. Motiveringen, uppläst av Stefan Löfven, var denna:
"I sina bilder av industrins landskap, i järnverkets komplicerade konstruktioner lyfts arbetarna fram på ett sätt som ger en ny dimension åt arbetets värde — eller brist på värde.Jan Annerborn fullföljer en viktig tråd i Johan Ahlbäcks konstnärskap."
Åren 1987-88 hade Jan Annerborn i uppdrag att skildra arbetet på Ovako Steel i Hofors (se bilden), och han har senare också dokumenterat de postanställdas situation i Gästrikland och utformat en verktygsutställning på Forsbacka bruk (som också har fungerat som ett konstnärscentrum.) Det var uppenbarligen dessa insatser som övervägde när han fick Ahlbäckpriset. Men det är på sätt och vis litet trist att det bara är de traditionella motiven och teknikerna som framhävs när en nyfiken och mångsidig konstnär som Annerborn står på tur. Det begränsar ideerna om vad arbetarkonst kan vara idag. Den frågan blir det säkert tillfälle att återkomma till snart, när jag summerar mina inlägg om Ahlbäckpriset.
länkning pågår till intressant.se
 |
| Jan Annerborn, bild från Ovako Steel i Hofors. Ur projektet "Konst på verket", 1987-88 |
Redan som 19-åring gick Annerborn en kurs i konstgrafik, och samma år (1975) blev han antagen till årsutställningen Länskonst i Gävleborg. Sedan fortsatte han att gå olika kurser i grafik. Han följde Gävle folkhögskolas konstlinje 1980-82 och 1985-86, och blev medlem i organisationen Gävle Konstgrafiker 1982. Han har också gått andra kortare utbildningar på Gävle folkhögskola och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Med åren utökade han sin tekniska och motivmässiga repertoar - det blev allt mer måleri vid sidan av grafiken, och på målarresor till Bohuslän, Italien och Grekland upptäckte han nya landskap. Han läste också 40 poäng konsthistoria vid Uppsala Universitet. I utställningslivet har han haft ganska många separatutställningar genom åren. De första var på Galleri Dombron i Uppsala 1985, på Galleri Bild och Form i Västerås 1986 och på Galleri Näcken i Hudiksvall samma år. Han har mest ställt ut i Gävle/Sandvikentrakten och mellersta Norrlands städer, och bara enstaka gånger söderut. Jan Annerbornär nog på det sättet en typisk "bergslagskonstnär". Men sina motiv har han som sagt hittat på flera olika håll.
Jag har ännu inte lyckats hitta så mycket material om Annerborn från tidigare år. Men från år 1985 hittar jag en utställning som han nog har glömt att ta med i sin meritförteckning. Han ställde då ut på museet Gävle Slott tillsammans med Lena Blohmé och Gunnel Pettersson. Recensenten Ingemar Fransson i Arbetarbladet beskriver Annerborns verk på ett sätt som jag har litet svårt att känna igen när jag jämför med vad jag har sett av hans senare produktion. Men det visar ju i så fall att Annerborn har utvecklats en del sedan dess. "Hans spöklika gestalter förbryllar", skriver Fransson, och fortsätter: "Titlarna talar om ett gränsland. [---] De större blyertsteckningarna blir påträngande. [---] I torrnålsgravyrerna, i det mindre formatet, förtätas dramatiken." Franssons slutomdöme blir följande: "Annerborn är en uttrycksfull tecknare och grafiker som lyckas förmedla en ödesmättad stämning - även om tragiken ibland närmar sig det patetiska." (Arbetarbladet, 21/2 1985)
Jämför då med vad Björn Widegren skriver i Gefle Dagblad om Annerborns landskapsakvareller på Galleri Elexir i Gävle 2008:
"Det är modigt gjort av Sandvikenkonstnären Jan Annerborn att våga sig in på dessa jaktmarker där så många trampar fel. För det är konventionellt, men ändå inte. [---] Bilder som det sjunger om. Bilder som passerat en genregräns och gått upp i något mycket personligt. [---] Han har sett en sommar och målat den. Essensen av sommar, så att man liksom kan ta på den [och] känna dess doft och smak. I ”Hällekis” finns en lada målad (med plåttak?) som nästan är gömd inne i grönskan, men på ett sätt som om ladan var gömd inne i bilden. Som om hela bilden bär på en hemlighet. Han arbetar så, Jan Annerborn. [---]. Han är helt enkelt mycket bra." (Gefle Dagblad, 5/9 2008)
Jag håller med Björn Widegren om detta, Annerborns landskapsakvareller är verkligen inga dussinvaror och jag tror att de skulle stå sig bra även i jämförelse med de mest kända akvarellmålarna i Sverige idag. Hans bilder förtjänar att bli visade också på fler ställen i landet. Att just akvarellen är viktig för honom märks på att han har en särskild avdelning med ett urval akvareller på sin hemsida:
Några landskapsakvareller av Jan Annerborn
Även den kände konstkritikern Niels Hebert i Arbetarbladet skrev inkännande om Annerborns akvareller på Elixir, om än inte lika entusiastiskt som kollegan i konkurrenttidningen: "Annerborn hittar hem - Dags att gå vidare", Arbetarbladet 7/9 2008. Under de senaste åren har Annerborn bland annat ställt ut på Ecke Hedbergs konstnärhem Tallbo i Kungsfors, och i somras år 2012 på Folkets Hus i Hofors tillsammans med andra konstnärer som bor eller har sina rötter i bygden: "En riktig Hoforshistoria", Gefle Dagblad 2/6 2012. Hans senaste utställning öppnade på Sandvikens Konsthall den 2 februari i år. Där visade han fotografier av "livets bakgårdar" - de platser bakom parkeringsplatser och industribyggnader som vi vanligvis bara går förbi - och en video som fick recensenten att associera till en känd scen i filmen American Beauty: "Vad har Tjorven på Konsthallen att göra?", Arbetarbladet 3/2 2013.
Under 1990-talet hade Jan Annerborn haft ganska många framgångar i form av stipendier, bland annat fick han Bildkonstnärsfondens arbetsstipendium 1994, men 1996 bestämde han sig ändå för att utbilda sig till bildlärare med mediainriktning på Konstfack i Stockholm. Han arbetar sedan ett antal år som lärare i digitalt skapande och mediaämnen på gymnasiet Bessemerskolan i Sandviken. Detta har gått hand i hand med hans allt större intresse för video och ljud. Han är medlem i IDKA - Institutet för Digitala KonstArter i Gävle, och han har framträtt med ljudkompositioner på festivaler och i andra sammanhang. Ett urval av hans ljudkompositioner finns på hemsidan. Här kan man jämföra med andra nutida konstnärer och artister i genrer som "noise" och "industry", men Annerborns kompositioner är ofta naturinspirerade (men också industri-inspirerade) på ett sätt som gör dem lättare att ta till sig också för den som inte är van vid den här sortens musik eller konst. Jag kan särskilt rekommendera kompositionen Vatten Aug 04:
Sex av Jan Annerborns ljudkompositioner (funkar bra med VLC Player)
År 2007 fick Jan Annerborn som sagt ta emot Ahlbäckspriset, och 2008 hade han den sedvanliga stipendieutställningen på Gamla Meken i Smedjebacken. Vad gör då Annerborn till en konstnär i Johan Ahlbäcks anda? Hos Ahlbäck kan Annerborn känna igen sitt naturintresse och sin egen förmåga att med snabba drag fånga ett intryck eller en rörelse. Det "ödesmättade" i den tidiga produktionen kan kanske också inbjuda till vissa jämförelser med Ahlbäck. Jan Annerborn är en idérik konstnär som inte är rädd för ny teknik och nya uttryck, men i motiveringen för Ahlbäckspriset var det traditionen som betonades. Motiveringen, uppläst av Stefan Löfven, var denna:
"I sina bilder av industrins landskap, i järnverkets komplicerade konstruktioner lyfts arbetarna fram på ett sätt som ger en ny dimension åt arbetets värde — eller brist på värde.Jan Annerborn fullföljer en viktig tråd i Johan Ahlbäcks konstnärskap."
Åren 1987-88 hade Jan Annerborn i uppdrag att skildra arbetet på Ovako Steel i Hofors (se bilden), och han har senare också dokumenterat de postanställdas situation i Gästrikland och utformat en verktygsutställning på Forsbacka bruk (som också har fungerat som ett konstnärscentrum.) Det var uppenbarligen dessa insatser som övervägde när han fick Ahlbäckpriset. Men det är på sätt och vis litet trist att det bara är de traditionella motiven och teknikerna som framhävs när en nyfiken och mångsidig konstnär som Annerborn står på tur. Det begränsar ideerna om vad arbetarkonst kan vara idag. Den frågan blir det säkert tillfälle att återkomma till snart, när jag summerar mina inlägg om Ahlbäckpriset.
länkning pågår till intressant.se