I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
År 2006 gick priset åter igen till en fotograf, och denna gång en kvinnlig fotograf - Maria Söderberg. Hon är också den hittills yngsta pristagaren, född 1959 i Arjeplog. Söderberg är skrivande och fotograferande journalist och inledde sin gärning redan som 19-åring i Piteå-Tidningen. Sedan blev det studier, men inte i foto utan i social omvårdnad och förvaltning. Sin socionomexamen fick hon 1986. Under studieåren började hon också göra reportageresor utomlands tillsammans med Anders Sundelin. Arbetet resulterade bland annat i hennes första egna bok - I krigets skugga: Kvinnobilder från Afganistan (1989.) Några år senare (1993) gav Söderberg och Anders Sundelin tillsammans ut boken Afganistan: Mellan krig och fred. De här böckerna skildrar framför allt befolkningens umbäranden under den den sovjetiska ockupationen.
Det var naturligt för en journalist att solidarisera sig med dem som kämpade i underläge, men i texterna märks upptakten till det som senare skulle bli talibanrörelsen. Motståndet var splittrat och grupper med stöd från Iran bekämpade vad de såg som vänsterelement i andra grupper. Det här kommer väldigt tydligt fram i boken I krigets skugga, samtidigt som huvudtemat i boken är kvinnornas situation i hemmen och utanför. Då som nu var det männen som syntes och talade, men som kvinna kunde Söderberg komma in i kvinnogemenskapen på ett helt annat sätt än vad en manlig journalist hade kunnat göra. Då kunde hon också ta bilder. Bilden här uppe är däremot från en kolgruva i Baluchistan som Söderberg besökte, och ett exempel på att boken också rapporterar om arbetsvillkoren i det krigshärjade landet.
Ett utdrag ur rapporten om kolgruvan finns här.
Sovjetområdena efter kommunismen, och kampen mot narkotika och trafficking, är två viktiga teman i Maria Söderbergs reportage under 1990- och 2000-talen. År 1991 var hon i Leningrad och såg hur staden snabbt blev S:t Petersburg. Samtidigt började hennes egna bilder om Afganistan få spridning i Ryssland. Den så kallade liberala "chockterapin" var snart i full gång, och Söderberg såg vad som började hända med många unga människor. Resultatet av hennes fotografier och intervjuer i Ryssland blev bland annat en utställning om narkotika som gick på turné i elva ryska städer med start 1998, en ny version gjordes 2005.
Även i Vitryssland var Söderberg aktiv med utställningar och utbytesprojekt som bland annat fick stöd av kulturinstitutioner i Sverige. Hon samarbetade också med socialdemokraterna och Palmecentret som har publicerat hennes rapport Vitryssland: Drömmar och slavhandel på sin hemsida. Den skrevs 2006, samma år som hon fick Ahlbäckspriset, och kan laddas ner som pdf här:
Maria SöderbergsVitryssland. Drömmar och slavhandel (pdf, hela texten)
I den här bloggen informerar Söderberg om sitt fortsatta engagemang för Vitryssland, och särskilt för vitrysk litteratur:
Bloggen BELARUS LITTERATUR
För att slutföra sitt film- och bokprojekt om nedläggningen av Laisvallgruvan bodde hon under ett år i Laisvall. Sedan 1991 hade hon under perioder dokumenterat gruvarbetet. Hon hade dokumenterat flera gruvor tidigare, bland annat i Kazakhstan, genom åren, men nu skaffade hon medel för att dokumentera samhället och blygruvan Laisvall. Dokumentationen pågick i perioder men främst 2001-2006. Det blev en rad reportageartiklar, en utställning, boken Blygruvan i Laisvall (2009) och filmen Länge leve gruvan! (visad i SVT 2008 och 2012.) Samhället Laisvall växte upp på några få år efter att Bolidenbolaget hade börjat utnyttja blyfyndigheten i början av 1940-talet. Efter nedläggningen 2001 har befolkningen krympt ordentligt. Söderbergs bok fick stor uppmärksamhet när den kom, på hennes eget förslag Midsommar, och här är några länkar som berättar om projektet och responsen:
Maria Söderbergs hemsida laisvall.net
Maria Söderbergs förlag Midsommar
Maria Söderbergs blogg om aktiviteter i Arjeplogs kommun.
Maria Söderberg har fått många stipendier och utmärkelser under årens lopp. De priser som klart har att göra med hennes arbete i Afghanistan och Östeuropa är Svenska Carnegieinstitutets journalistpris (1994) och Svenska Akademins pris för introduktion av svensk kultur utomlands (2007.) De industrihistoriska projekten vägde kanske starkare när hon fick LO:s kulturpris (2004), Arbetets Museums pris för bildverksamhet (2009), och förstås Ahlbäckspriset. Hennes engagemang för hemorten gav henne Arjeplogs kommuns kulturpris 2009. Samma år fick hon också KW Gullers fotostipendium, och ett tvåårigt arbetsstipendium från Författarfonden.
Maria Söderbergär fotojournalist, vilket är viktigt att komma ihåg. Kameran är ett av de redskap hon har för att komma i kontakt med människor och skildra deras tillvaro sådan den är. Det är alltså reportagen och människorna som är det viktiga i bilderna. Söderberg använder all sin tekniska kunskap för att få fram det viktiga i en situation, men inte för att framhäva tekniken som sådan. Skillnaden mellan en fotograf som arbetar så och vissa andra fotografer blir tydlig om man jämför med till exempel den världskände Steve McCurrys bilder. Han är särskilt känd för en porträttbild av en ung kvinna från just Afghanistan. Den är så känd att den sprids både som affischer och som parodier.
Det som gör den bilden fängslande är flickans ögon. Men samma märkliga effekt finns också i alla andra porträttfoton av McCurry - och han har gjort många. Det är som om alla hans bilder har en hinna av tekniska finesser som ropar på uppmärksamhet. För mig personligen är McCurrys stil ett av de värsta exempel jag vet på en fotograf som åker runt och slår mynt av människors misär för en privilegierad publiks räkning. (Han har också gjort krigsreportage.) Inför hans bilder får jag alltid känslan att människorna är där bara för att fotografen ska få en bra bild och inte för att han vill lära sig något om deras situation. Så är det inte med Maria Söderbergs bilder. Vare sig det handlar om kvinnor i en afghansk by eller gruvarbetare i Lappland, så fotograferar hon som om hon vore en av dem.
länkning pågår till intressant.se
 |
| Maria Söderberg, bild ur I krigets skugga (från laisvall.net) |
Det var naturligt för en journalist att solidarisera sig med dem som kämpade i underläge, men i texterna märks upptakten till det som senare skulle bli talibanrörelsen. Motståndet var splittrat och grupper med stöd från Iran bekämpade vad de såg som vänsterelement i andra grupper. Det här kommer väldigt tydligt fram i boken I krigets skugga, samtidigt som huvudtemat i boken är kvinnornas situation i hemmen och utanför. Då som nu var det männen som syntes och talade, men som kvinna kunde Söderberg komma in i kvinnogemenskapen på ett helt annat sätt än vad en manlig journalist hade kunnat göra. Då kunde hon också ta bilder. Bilden här uppe är däremot från en kolgruva i Baluchistan som Söderberg besökte, och ett exempel på att boken också rapporterar om arbetsvillkoren i det krigshärjade landet.
Ett utdrag ur rapporten om kolgruvan finns här.
Sovjetområdena efter kommunismen, och kampen mot narkotika och trafficking, är två viktiga teman i Maria Söderbergs reportage under 1990- och 2000-talen. År 1991 var hon i Leningrad och såg hur staden snabbt blev S:t Petersburg. Samtidigt började hennes egna bilder om Afganistan få spridning i Ryssland. Den så kallade liberala "chockterapin" var snart i full gång, och Söderberg såg vad som började hända med många unga människor. Resultatet av hennes fotografier och intervjuer i Ryssland blev bland annat en utställning om narkotika som gick på turné i elva ryska städer med start 1998, en ny version gjordes 2005.
Även i Vitryssland var Söderberg aktiv med utställningar och utbytesprojekt som bland annat fick stöd av kulturinstitutioner i Sverige. Hon samarbetade också med socialdemokraterna och Palmecentret som har publicerat hennes rapport Vitryssland: Drömmar och slavhandel på sin hemsida. Den skrevs 2006, samma år som hon fick Ahlbäckspriset, och kan laddas ner som pdf här:
Maria SöderbergsVitryssland. Drömmar och slavhandel (pdf, hela texten)
I den här bloggen informerar Söderberg om sitt fortsatta engagemang för Vitryssland, och särskilt för vitrysk litteratur:
Bloggen BELARUS LITTERATUR
För att slutföra sitt film- och bokprojekt om nedläggningen av Laisvallgruvan bodde hon under ett år i Laisvall. Sedan 1991 hade hon under perioder dokumenterat gruvarbetet. Hon hade dokumenterat flera gruvor tidigare, bland annat i Kazakhstan, genom åren, men nu skaffade hon medel för att dokumentera samhället och blygruvan Laisvall. Dokumentationen pågick i perioder men främst 2001-2006. Det blev en rad reportageartiklar, en utställning, boken Blygruvan i Laisvall (2009) och filmen Länge leve gruvan! (visad i SVT 2008 och 2012.) Samhället Laisvall växte upp på några få år efter att Bolidenbolaget hade börjat utnyttja blyfyndigheten i början av 1940-talet. Efter nedläggningen 2001 har befolkningen krympt ordentligt. Söderbergs bok fick stor uppmärksamhet när den kom, på hennes eget förslag Midsommar, och här är några länkar som berättar om projektet och responsen:
Maria Söderbergs hemsida laisvall.net
Maria Söderbergs förlag Midsommar
Maria Söderbergs blogg om aktiviteter i Arjeplogs kommun.
Maria Söderberg har fått många stipendier och utmärkelser under årens lopp. De priser som klart har att göra med hennes arbete i Afghanistan och Östeuropa är Svenska Carnegieinstitutets journalistpris (1994) och Svenska Akademins pris för introduktion av svensk kultur utomlands (2007.) De industrihistoriska projekten vägde kanske starkare när hon fick LO:s kulturpris (2004), Arbetets Museums pris för bildverksamhet (2009), och förstås Ahlbäckspriset. Hennes engagemang för hemorten gav henne Arjeplogs kommuns kulturpris 2009. Samma år fick hon också KW Gullers fotostipendium, och ett tvåårigt arbetsstipendium från Författarfonden.
Maria Söderbergär fotojournalist, vilket är viktigt att komma ihåg. Kameran är ett av de redskap hon har för att komma i kontakt med människor och skildra deras tillvaro sådan den är. Det är alltså reportagen och människorna som är det viktiga i bilderna. Söderberg använder all sin tekniska kunskap för att få fram det viktiga i en situation, men inte för att framhäva tekniken som sådan. Skillnaden mellan en fotograf som arbetar så och vissa andra fotografer blir tydlig om man jämför med till exempel den världskände Steve McCurrys bilder. Han är särskilt känd för en porträttbild av en ung kvinna från just Afghanistan. Den är så känd att den sprids både som affischer och som parodier.
Det som gör den bilden fängslande är flickans ögon. Men samma märkliga effekt finns också i alla andra porträttfoton av McCurry - och han har gjort många. Det är som om alla hans bilder har en hinna av tekniska finesser som ropar på uppmärksamhet. För mig personligen är McCurrys stil ett av de värsta exempel jag vet på en fotograf som åker runt och slår mynt av människors misär för en privilegierad publiks räkning. (Han har också gjort krigsreportage.) Inför hans bilder får jag alltid känslan att människorna är där bara för att fotografen ska få en bra bild och inte för att han vill lära sig något om deras situation. Så är det inte med Maria Söderbergs bilder. Vare sig det handlar om kvinnor i en afghansk by eller gruvarbetare i Lappland, så fotograferar hon som om hon vore en av dem.
länkning pågår till intressant.se