I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
År 2008 gick priset till Britt-Marie Rydberg, textilkonstnär från Ludvika och yngre syster till tidigare pristagaren Svante Rydberg. Britt-Marie är född 1951 och har en lång rad utställningar och offentliga utsmyckningar bakom sig, främst i Bergslagen och övriga Mellansverige.
Med henne som pristagare uppmärksammades åter igen textilkonstens betydelse för offentlig konst i Sverige (jfr pristagaren 2003, Ulla Grytt.) Men Rydbergs vävar har kvaliteter som många nog inte skulle förknippa med typisk textilkonst. Det är dumt att jämföra mogna konstnärer, kanske särskilt när de är syskon, men Britt-Maries och hennes bror Svantes verk harmonierar bra med varandra. De ställde också ut tillsammans (för första gången) i lokalen Grottan i Vansbro tidigare i år. "Syskonen Rydberg ställer ut", Dalarnas Tidning 16.3.2013. Ingen av de två är så särskilt intresserade av detaljåtergivning av särskilda miljöer och arbeten. Däremot har de en stark dragning till mer abstrakt bildkomposition, som också kan vara berättande, men på ett annat plan.
Landskapsmåleriet har ofta varit konstnärers sätt att visa sin känslomässiga bindning till en plats. Det kan bli ett mer eller mindre abstrakt landskap. I landskapet kan konstnären hitta ett rostigt stålämne, ett minne av en näring som en gång varit viktig för trakten, eller som fortfarande är det. Att återge detta metallstycke kan då bli som att tolka hela känslan av att tillhöra en plats och minnas dess historia. Så är det med vissa av Svante Rydbergs målningar, som balanserar fint på gränsen mellan det föreställande och det abstrakta, och så är det också med Britt-Marie Rydbergs bildvävar. Båda två har fascinerats av det rostiga stålets skönhet och använt sig av den i sin konst. I sitt mjuka och ömtåliga material har Britt-Marie återgett egenskaperna hos ett av de hårdaste och mest beständiga materialen, järnet och stålet, och det säger också en del om vad textilkonsten kan åskadkomma när den är som bäst.
Enligt vad Britt-Marie Rydberg har berättat i samband med utställningar började hon söka sig till textilen redan som mycket ung, via hemslöjdsrörelsen. Rörelsen driver fortfarande kursgården Säterigläntan i Insjön, inte så långt från Ludvika, och där fick Britt-Marie sin grundkurs i vävning. Men konsten hägrade. Hon sökte till HV (Handarbetets vänner) och deras skola i Stockholm, och kom in som elev med inriktning på konstvävning. Det här måste ha varit en väldigt spännande tid för en ung textilkonstnär i Stockholm. Den legendariska Edna Martin (1908-2003) var fortfarande chef och konstnärlig ledare på HV, som hade utvecklats mycket sedan 50-talet då Martin började sin tjänst. Vid HV fanns och finns en unik kunskap när det gäller att hjälpa konstnärer som inte själva väver att göra offentlig vävkonst av sina bilder. Man kan ta en lång rad av exempel från Carl Larsson och fram till vår tid. Men Edna Martin och andra konstnärer som Kaisa Melanton (f. 1920) höjde också statusen för textilkonsten som en egen och självständig konstform. Samtidigt bröt den nya "fiberkonsten"(Fiber Art) igenom med internationella namn som polskan Magdalena Abakanovicz (f. 1930.) Fiberkonsten var något helt annat än traditionella föreställande gobelänger. Den var abstrakt och innehöll grova material som hampa, sisal och rep. Många av konstnärerna var från de socialistiska östländerna, där svårigheter att få tag i material ibland användes som förklaring till de nya experimenten.
En svensk konstnärsgrupp med namnet FAS (Fiber Art Sweden) påminner fortfarande om fiberkonstens betydelse för konstnärer häruppe i Norden, även om det finns väldigt stor variation mellan medlemmarna i gruppen. Se min egen text till en av FAS-gruppens kataloger här: "Vävar av tråd, vävar av betydelser" (2002). Britt-Marie Rydbergär inte medlem i gruppen, men hos henne märks inflytandet från fiberkonsten ändå väldigt tydligt. Hon är orädd i sitt materialval, blandar vävtekniker och använder också ståltråd för att göra verken mer tredimensionella. Ibland kan det bli reliefer, som när en roströd och en svart form ställs samman i ett verk som får heta Rost och järn (bild finns här.) Men i grunden är Britt-Marie Rydberg bildvävare. De flesta av hennes verk är bilder där det så småningom går att urskilja ett motiv även när man först bara kan se former och färger.
År 2003 på hösten startade ett KIA-projekt (Kultur i Arbetslivet) där Britt-Marie Rydberg tillsammans med Roine Jansson (Ahlbäckpriset 2002) och Julie Leonardsson (Ahlbäckpriset 1995) fick i uppdrag att skildra dagens industrimiljöer i Johan Ahlbäcks spår. Projektet pågick fram till hösten 2007 och resulterade bland annat i utställningen "Då och nu - Arbetsmiljö i konsten" på Gamla Meken i Smedjebacken (se bild.) Året därpå, samma år som hon fick Ahlbäckpriset, visades Britt-Maries vävar på Avesta Art som det året hade temat Industri.
Text om Britt-Marie Rydberg på Avesta Art 2008.
För Britt-Marie personligen fick projektet också det hedrande resultatet att hennes triptyk (tre vävar) som tolkar arbetsmiljön vid Ovako Steel i Smedjebacken fick en permanent plats i styrelserummet på Industrifacket Metalls huvudkontor i Stockholm. I triptyken ingår väven Hettan som inleder det här inlägget, och som också syns på bilden från utställningen. Stefan Löfven höll i egenskap av förbundsordförande ett tal där han invigde den nya utsmyckningen och samtidigt framävde betydelsen av konst i arbetslivet. Han sade bland annat så här:
"Britt-Marie Rydbergs tre vävar kommer direkt från utställningen i Gamla Meken i Smedjebacken. De har setts av många människor – inte minst av dem som arbetar i den miljö som hon har fångat i bilderna. Vi är oerhört glada åt att få ha dem här i IF Metalls styrelserum tillsammans med Albin Amelins målning från slutet av 1930-talet av arbetarna som strömmar till industrierna. Det är cirka 70 år mellan de olika verken – jag tror de kommer samsas väl – och framför allt har de alla något viktigt att säga oss."
Löfven menar också att vävarna visar stålverksarbetarens anonymisering och isolering idag jämfört med hur det var på Johan Ahlbäcks tid:
"I dagens slimmade produktion är även jobbet i en storindustri något av ett ensamarbete där den mänskliga kontakten har svårt att gro [,] något som gestaltas så tydligt av Britt-Marie Rydberg. Jag vet att projektet Arbetsmiljön i konsten har använts på många sätt, det har varit flera utställningar under resans gång, det har varit diskussioner och seminarier. Avdelning 13 Bergslagen som äger projektet samlade bland annat sina skyddsombud till en genomgång som ledde till nya infallsvinklar i diskussionen kring hur vi ska kunna skapa ett arbetsliv med mänskliga villkor."Hela texten finns här.
På så vis blir det väl ganska tydligt varför Britt-Marie Rydberg kan ses som en konstnär som arbetar i Johan Ahlbäcks anda. Samtidigt hade det varit roligt att få veta mer om hennes utveckling och om andra sidor av hennes konstnärskap, men här måste jag erkänna att jag hittills saknat material.
Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
Länkning pågår till intressant.se
 |
| Britt-Marie Rydberg, Hettan, 2004-07. Tillhör IF Metall. Källa www.kid.w.se/user/24 |
År 2008 gick priset till Britt-Marie Rydberg, textilkonstnär från Ludvika och yngre syster till tidigare pristagaren Svante Rydberg. Britt-Marie är född 1951 och har en lång rad utställningar och offentliga utsmyckningar bakom sig, främst i Bergslagen och övriga Mellansverige.
Med henne som pristagare uppmärksammades åter igen textilkonstens betydelse för offentlig konst i Sverige (jfr pristagaren 2003, Ulla Grytt.) Men Rydbergs vävar har kvaliteter som många nog inte skulle förknippa med typisk textilkonst. Det är dumt att jämföra mogna konstnärer, kanske särskilt när de är syskon, men Britt-Maries och hennes bror Svantes verk harmonierar bra med varandra. De ställde också ut tillsammans (för första gången) i lokalen Grottan i Vansbro tidigare i år. "Syskonen Rydberg ställer ut", Dalarnas Tidning 16.3.2013. Ingen av de två är så särskilt intresserade av detaljåtergivning av särskilda miljöer och arbeten. Däremot har de en stark dragning till mer abstrakt bildkomposition, som också kan vara berättande, men på ett annat plan.
Landskapsmåleriet har ofta varit konstnärers sätt att visa sin känslomässiga bindning till en plats. Det kan bli ett mer eller mindre abstrakt landskap. I landskapet kan konstnären hitta ett rostigt stålämne, ett minne av en näring som en gång varit viktig för trakten, eller som fortfarande är det. Att återge detta metallstycke kan då bli som att tolka hela känslan av att tillhöra en plats och minnas dess historia. Så är det med vissa av Svante Rydbergs målningar, som balanserar fint på gränsen mellan det föreställande och det abstrakta, och så är det också med Britt-Marie Rydbergs bildvävar. Båda två har fascinerats av det rostiga stålets skönhet och använt sig av den i sin konst. I sitt mjuka och ömtåliga material har Britt-Marie återgett egenskaperna hos ett av de hårdaste och mest beständiga materialen, järnet och stålet, och det säger också en del om vad textilkonsten kan åskadkomma när den är som bäst.
Enligt vad Britt-Marie Rydberg har berättat i samband med utställningar började hon söka sig till textilen redan som mycket ung, via hemslöjdsrörelsen. Rörelsen driver fortfarande kursgården Säterigläntan i Insjön, inte så långt från Ludvika, och där fick Britt-Marie sin grundkurs i vävning. Men konsten hägrade. Hon sökte till HV (Handarbetets vänner) och deras skola i Stockholm, och kom in som elev med inriktning på konstvävning. Det här måste ha varit en väldigt spännande tid för en ung textilkonstnär i Stockholm. Den legendariska Edna Martin (1908-2003) var fortfarande chef och konstnärlig ledare på HV, som hade utvecklats mycket sedan 50-talet då Martin började sin tjänst. Vid HV fanns och finns en unik kunskap när det gäller att hjälpa konstnärer som inte själva väver att göra offentlig vävkonst av sina bilder. Man kan ta en lång rad av exempel från Carl Larsson och fram till vår tid. Men Edna Martin och andra konstnärer som Kaisa Melanton (f. 1920) höjde också statusen för textilkonsten som en egen och självständig konstform. Samtidigt bröt den nya "fiberkonsten"(Fiber Art) igenom med internationella namn som polskan Magdalena Abakanovicz (f. 1930.) Fiberkonsten var något helt annat än traditionella föreställande gobelänger. Den var abstrakt och innehöll grova material som hampa, sisal och rep. Många av konstnärerna var från de socialistiska östländerna, där svårigheter att få tag i material ibland användes som förklaring till de nya experimenten.
En svensk konstnärsgrupp med namnet FAS (Fiber Art Sweden) påminner fortfarande om fiberkonstens betydelse för konstnärer häruppe i Norden, även om det finns väldigt stor variation mellan medlemmarna i gruppen. Se min egen text till en av FAS-gruppens kataloger här: "Vävar av tråd, vävar av betydelser" (2002). Britt-Marie Rydbergär inte medlem i gruppen, men hos henne märks inflytandet från fiberkonsten ändå väldigt tydligt. Hon är orädd i sitt materialval, blandar vävtekniker och använder också ståltråd för att göra verken mer tredimensionella. Ibland kan det bli reliefer, som när en roströd och en svart form ställs samman i ett verk som får heta Rost och järn (bild finns här.) Men i grunden är Britt-Marie Rydberg bildvävare. De flesta av hennes verk är bilder där det så småningom går att urskilja ett motiv även när man först bara kan se former och färger.
 |
| Från utställningen "Då och nu" i Smedjebacken, sept-nov 2007. Foto F. van Brüggen |
Text om Britt-Marie Rydberg på Avesta Art 2008.
För Britt-Marie personligen fick projektet också det hedrande resultatet att hennes triptyk (tre vävar) som tolkar arbetsmiljön vid Ovako Steel i Smedjebacken fick en permanent plats i styrelserummet på Industrifacket Metalls huvudkontor i Stockholm. I triptyken ingår väven Hettan som inleder det här inlägget, och som också syns på bilden från utställningen. Stefan Löfven höll i egenskap av förbundsordförande ett tal där han invigde den nya utsmyckningen och samtidigt framävde betydelsen av konst i arbetslivet. Han sade bland annat så här:
"Britt-Marie Rydbergs tre vävar kommer direkt från utställningen i Gamla Meken i Smedjebacken. De har setts av många människor – inte minst av dem som arbetar i den miljö som hon har fångat i bilderna. Vi är oerhört glada åt att få ha dem här i IF Metalls styrelserum tillsammans med Albin Amelins målning från slutet av 1930-talet av arbetarna som strömmar till industrierna. Det är cirka 70 år mellan de olika verken – jag tror de kommer samsas väl – och framför allt har de alla något viktigt att säga oss."
Löfven menar också att vävarna visar stålverksarbetarens anonymisering och isolering idag jämfört med hur det var på Johan Ahlbäcks tid:
"I dagens slimmade produktion är även jobbet i en storindustri något av ett ensamarbete där den mänskliga kontakten har svårt att gro [,] något som gestaltas så tydligt av Britt-Marie Rydberg. Jag vet att projektet Arbetsmiljön i konsten har använts på många sätt, det har varit flera utställningar under resans gång, det har varit diskussioner och seminarier. Avdelning 13 Bergslagen som äger projektet samlade bland annat sina skyddsombud till en genomgång som ledde till nya infallsvinklar i diskussionen kring hur vi ska kunna skapa ett arbetsliv med mänskliga villkor."Hela texten finns här.
På så vis blir det väl ganska tydligt varför Britt-Marie Rydberg kan ses som en konstnär som arbetar i Johan Ahlbäcks anda. Samtidigt hade det varit roligt att få veta mer om hennes utveckling och om andra sidor av hennes konstnärskap, men här måste jag erkänna att jag hittills saknat material.
Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
Länkning pågår till intressant.se