Ny jakt på arbetarkonsten 43

Eric Johansson, Mor är död, 1919

Nu rullar frågan om arbetarkonsten ganska mycket på för egen maskin, så behovet av att göra inlägg här har minskat. Men man kan ju notera de glädjande signalerna.

Att TV-programmet Antikrundans konstexpert Claes Moser intresserar sig för arbetarkonst är mycket viktigt. Det bidrar till att kunskapen om det bortglömda och ofta hånade kan spridas utanför konstvetarnas och bloggläsarnas lilla krets. Han hade frågan uppe i TV-rutan för några år sedan, och i årets första nummer av ABF:s tidning Fönstret intervjuas han under rubriken "Världens bästa arbetarkonst". Han har valt ut tio delvis överraskande exempel och kommenterar dem utförligt. Visserligen har han eller skribenten blandat ihop åker och skog när de fattiga kvinnorna i Millets berömda Axplockarna (1857) påstås plocka pinnar till brasan. En metallarbetare tar sig för pannan när en av Johan Ahlbäcks bilder från ett valsverk kallas Gjutning, och bilden är feldaterad till "1910-tal" fastän var och en tydligt kan se årtalet "1930" nere i högra hörnet. Men hur många av oss har tänkt på att den svenskfödde Eric Johansson (1896-1979) redan på 1910-talet målade småfolkets torftiga liv och död i Tyskland? Och detta på ett sätt som målare i Sverige började göra först senare? Hela artikeln och alla bilder finns här:

Fönstret nr 1 2015, "Världens bästa arbetarkonst"

Det Claes Moser säger om Johan Ahlbäck innebär en upprättelse:
– Ahlbäck är unik. Det finns ingen som har den bakgrunden som han har. Han kommer ur myllan, drabbas skademässigt, har all den egen erfarenhet som andra som målar arbetarmotiv inte har. Det finns en helt unik jordbundenhet i Ahlbäcks målningar. Han är vår kanske störste socialrealist under all tid i Sverige.
– Den kanske mest kände svenske arbetarmålaren, Albin Amelin (se sid 41), inser att det finns en marknad för målningar av blommor, och tjänar pengar på det. Så skulle Ahlbäck aldrig tänka.

Mer än de flesta vet Claes Moser hur konsthandeln fungerar och hur verk av konstnärer som inte hör till kapitalets favoriter kan fås för nästan ingenting, särskilt om det gäller obekväma motiv:

– Du kan – dessvärre! – köpa en väldigt representativ arbetarbild av Ahlbäck för bara ett par tusenlappar. Ett av hans mästerverk går för 10 000–15 000 kronor. Jag tycker att det är väldigt illa att det är på det här viset. Det här är konstverk och dessutom en viktig del av vår historia, fångat av en som målade det på plats i realtid.

Som jämförelse kan vem som helst numera titta på auktionshuset Bukowskis kataloger på Nätet (www.bukowskis.se) och se att en blomma av Amelin eller Isaac Grünewald kostar mellan 50.000 och 100.000 kr. En arbetarbild eller ett porträtt av Amelin kan man däremot få för 10.000 kr, en litografi kostar runt tusenlappen. Att försöka tjäna stora pengar på sin Amelinär ingen idé om det inte är en blomma. Arbetarrörelsen ska inte sälja sin konst på auktion. Det är helt meningslöst. Vill de ansvariga leka konstspekulanter ska de istället passa på att köpa mer! Det är billigt i förhållande till det historiska värdet.

Staffan Jacobsson, fil. dr. och anarkist i Lund (http://swe.anarchopedia.org)

Från min kollega Staffan Jacobsson i Lund och hans blogg Konst och politik kom uppmuntrande ord den 27 februari: "Fred Anderssons blogg Arbetarkonst har många fina bilder. Arbetarlitteratur är accepterad, men arbetarkonst utmanar den liberala konstuppfattningen och behöver lyftas fram. Det gör Fred på ett utmärkt sätt."

Staffan formulerar precis exakt det som alltid har varit syftet med den här bloggen. En annan kollega i Skåne, litteraturvetaren Magnus Nilsson (se bloggen Litteratur och klass), kommer den 9 april att samtala med bland andra serietecknaren Henrik Bromander på temat Serier och arbetarlitteratur. Det hela äger rum kl. 19 på Författarcentrum Syd eller "Poeten på hörnet" i Malmö, Södra Förstadsgatan 65B. (På hörnet! Bredvid Malmborgs optik!) Det kan bli intressant. Jag är glad att jag råkar vara "hemma" just då. En rapport kommer garanterat.

Här har skrivits mycket om arbetarkonsten på 1930-talet och 1970-talet. Frågan om arbetarkonsten idag är problematisk så länge en håller sig till konstlivet och den så kallade "samtidskonsten". Klyftan mellan hur konstlivet såg ut på 70-talet och hur det ser ut idag är för stor. Allt har blivit mera byråkratiskt och mera intellektualiserat. Kopplingen mellan kritisk radikal nutida konst och radikal politik är diffus. Att man inte kan förstå dagens konstliv utan att förstå ett begrepp som "kuratering" (gärna skrivet på engelska, så att det inte blir "provinsiellt") gör det till en alltmer exklusiv företeelse.

Affisch från Riksteatern, 2014 (http://teaterdagarna.riksteatern.se)

Hur mycket enklare är det då inte att ställa frågan: "Finns det nutida serier som är arbetarkonst?"Självklart finns det nutida serier som är arbetarkonst! Jag utlovade spaningar på detta tema för flera är sedan, men det har aldrig blivit av. Under tiden har viktiga tecknare och berättare som just Henrik Bromander befäst klasstemat i de svenska alternativa serierna. Hans album eller serieroman Smålands mörker från 2012 har beskrivits som det årets "viktigaste och bästa serieroman på svenska språket" och fick Seriefrämjandets stora pris Urhunden. Det är en berättelse om hur det är att växa upp som fet, ful och avvikande på landsbygden och dras till högerextrema gäng med enkla lösningar. Precis som Johan Jönssons poesi är Smålands mörker ett tungt och svart koncentrat av orsakerna till att unga män i arbetarklassen röstar på Sverigedemokraterna. Därför har den också blivit teaterföreställning på Regionteatern i Blekinge och Kronoberg. Samtidigt gjordes i anslutning till föreställningen en utställning på Växjö Konsthall med bidrag av Bromander och fem andra konstnärer, bland andra Per Thörn. Även utställningen hade titeln Smålands mörker. Den pågick mellan 6 mars och 13 april 2014.

Henrik Bromander (t.v.) och Johan Jönsson (http://henrikbromander.blogspot.se)

En trailer till föreställningen kan ses här:

Smålands mörker (youtube)

Att Per Thörn deltog i utställningen i Växjö och att Johan Jönsson läste dikter på vernissagen är helt rätt och logiskt, för båda två är författare som rör sig fritt mellan bok och teater och som alltid har varit politiska på ett sätt som aldrig skulle göra dem attraktiva som propagandamakare. De är autonoma - både politiskt och estetiskt. Per Thörn är särskilt intressant på tal om tecknade serier eftersom han har gjort böcker som Äganderätten måste ständigt omförhandlas och Ordningen upphålls alltid i samarbete med serietecknare. Här finns kanske inte alltid arbetarkonst men utan tvivel politisk konst som gör djupa snitt i fascismens själ:

Trailer för Äganderätten måste ständigt omförhandlas

Kanske är det så att arbetarkonst idag måste vara mycket mera öppen och flexibel än galleri- och museikonsten. Den finns tydligen hos serietecknarna och hos konstnärer/författare som arbetar mera aktivistiskt. Jag måste påminna om den pågående diskussionsserien Arbetarkonst som tidskriften Paletten har i samarbete med ABF Göteborg (se länk här). Sedan jag själv inledde i september har Petra Bauer och Tina Carlsson diskuterat "Representationen av arbete i samtida konst" den 9 december, medan konstnären och cancerforskaren (!) Michele Masucci har ställt följande frågor om nutida arbetsliv den 17 mars:

Sjuk och olycklig arbetare? (Ur reklamfilm från  konsultföretaget TILLT)

Vad är egentligen syftet med friskhet? Skräddarsydda livsstilsprogram för att maximera människors hälsa? Ökad produktivitet? Eller är det en friskhet vars ideal stöper kroppar i de givna mallar som krävs för att bli anställningsbara objekt?

Det blev säkert intressanta diskussioner, men det är synd att det inte har synts till några som helst sammanfattningar eller reportage för oss som inte var med. Saknas tiden? Temat friskhet och hälsa är ett alldeles utmärkt ämne att diskutera i anlutning till arbetarkonst. I stor utsträckning har det som vi kallar arbetarkonst varit ett synliggörande av hot mot hälsa och liv. Den uppgiften finns fortfarande, åtminstone globalt sett. Här hemma i Norden har däremot debatten mer och mer handlat om hur alla våra konstnärer skall kunna bli nyttigare och hur konsten skall bli ett verktyg för att skapa hälsa. Observera hur allt vänds till sin motsats! En gång struntade företagen i de anställdas hälsa - det fanns alltid ny arbetskraft att kasta in. Nu har hälsa blivit ett prioriterat mål och ett obligatorium. Den perfekte anställde skall vara frisk, glad, normal och flexibel. Forskare har länge "vetat" att konst och kreativitet ökar hälsan både i företag och i vården.

Frisk och lycklig arbetare? (Ur reklamfilm för konsultföretaget TILLT)

Alltså har vi fått verksamheter som det till stor del offentligt finansierade företaget TILLT (f.d. AIRIS) i Göteborg. De marknadsför sig med sloganen "Det lönar sig att byta perspektiv" och med en reklamfilm som visar hur glada de stackars arbetarna blir när en konstnär (från TILLT) kommer till fabriken. (Se den här.) Det är nästan svårt att tro att ett så fåraktigt och stereotypt budskap kan spridas på fullt allvar av ett företag som för några år sedan enligt uppgift hade en årlig intäkt på över 8 miljoner kronor. Vilka går på detta? I spridda dokumentationer av "konstnärliga interventioner" från TILLT ser jag inga industriarbetare, men däremot t.ex. Unionens medlemmar på Lindholmen Science-Park. Av intäkterna lär det mesta gå till de heltidsanställda konsulternas och adminstratörernas löner, medan konstnärerna som anlitas får mer godtyckliga arvoden baserat på vad olika klienter vill betala. Här har vi ett mycket intressant bidrag till definitionen av arbetarkonst idag - nämligen ett exempel på dess absoluta motsats.

Ulla Zimmerman (i svart) tillsammans med personal på S. Älvsborgs sjukhus.

Jag undrar om en konstnär som Ulla Zimmerman kom upp i diskussionen. Hon är en som verkligen har arbetat med konst och hälsa, men inte som tillfälliga "interventioner" utan genom decenniers arbete som bildterapeut - för folk som verkligen behöver det - vid sidan om sin verksamhet som konstnär och arbetslivsskildrare.

Nästa gång, tisdagen den 17 maj, är temat på ABF/Paletten "Performancekonst = Arbetarkonst?". Kanske kommer det att handla om konstnärer som Anna Odell - en sorts performancekonstnär, eller åtminstone en känd konstnär. Men frågeställningarna är mera internt konsthistoriska och har också med installationens historia att göra:

Hur förhåller sig performancekonsten till olika begrepp av arbete hos Karl Marx och post-marxistiska tänkare? Hur reflekterade den under sin framväxt installationskonsten och installationen som vara, innehållande kapitalistiskt arbete? Och i vilken utsträckning fortsätter konsten att reflektera över denna problematik idag?

Obligatorisk hälsa, 1938 ("HEJ FOLK AV STALIN!")

Nej, jag tror inte att det är här vi hittar nycklarna till nutidens svenska skildringar av arbetarklassen i bild. Och när det gäller bilder visar exempel som reklamfilmen från TILLT att de miljöer som traditionellt förknippas med industriarbete har blivit stereotyper som hänsynslöst kan användas i "skojig" propaganda. Vad vi ser är ett övertydligt exempel på både människoförakt och arbetarförakt. Men samma stereotypier som nyliberaler och stalinister tecknar upp när de vänder sig till "packet" kan en kritisk satiriker eller serietecknare använda för att ge oss vår värdighet tillbaka. Därför hör nog satiren och serieteckningarna till de mest demokratiska formerna av konst.

Frågan "Finns arbetarserier" undersöks seriöst på en blogg av Stefan Nicklasson - dekorationsmålare, serieentusiast, lärare m.m. Även här rullar alltså arbetet på utan att undertecknad behöver tillägga så mycket. Stefan har bland annat två intressanta spaningar om "Arbetarserier med klass", del 1 och 2. I den första intervjuar han Tinet Elmgren och Mats Källblad, som båda har starka rötter i arbetarklassen. Om Tinet (född i Finland) är en av de mest intressanta feministiska tecknarna just nu, så är Mats (född i norra Skåne) en kanske ännu bättre skildrare av "landsbygdens mörker"än Henrik Bromander. I den andra spaningen presenteras båda två mer utförligt tillsammans med en rad andra lästips. Direktlänkar till båda spaningarna kommer här:

Arbetarserier med klass, del 1

Arbetarserier med klass, del 2

Mats Källbladär både serietecknare och musiker. Hans musik och sångtexter har samma realistiska engagemang som hans serier. Han har tecknat länge och gav ut sitt första seriealbum 1995. Det hette Garagedrömmar. För det fick han seriefrämjandets pris Urhunden 1996. År 2002 fick han priset Unghunden för bästa serie riktad till barn och ungdomar. Bilar och motorcyklar är ett genomgående tema. Hans karaktär Sture Stelben är löpnade serie i tidningen MC-folket och garanterar att hans teckningar når långt utanför de små serieförlagens läsekrets. Förra året gav han ut den stora serieromanen Hundra år i samma klass som jag tycker att alla som är det minsta intresserade av klassfrågor skall läsa. Det en serie som aldrig hade kunnat tecknas av någon som inte själv har arbetat i dessa miljöer och haft denna uppväxt. Stilen är varken förskönande, demoniserande eller abstrakt. Det kallas realism. Rutorna här nedan talar för sig själva.

Ur Mats Källblads Hundra år i samma klass. Mera serier och musik på hans hemsida: http://matskallblad.blogspot.se

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom 

länkning pågår till intressant.se