Ny jakt på arbetarkonsten 42

Roine Jansson framför målningar från olika miljöer, Skifte X 2. Gjuteriet Marechal Ketin i Liège (uppe t.v.), Garpenbergs gruva (uppe t.h.), Renströmsgruvan i Västerbotten (nere t.v.), stålverket i Charleroi (nere t.h.).

En utställning som nämndes i det förra inlägget (i oktober) är Skifte X 2 på konsthallen i Dalarnas Museum i Falun. Den pågår ännu några dagar, fram till söndagen den 11:e januari. Utställningen är ett möte mellan två bildmakare med erfarenheter som gör dem trovärdiga som arbetarkonstnärer. Det handlar om Roine Jansson och Anders Björnhager. Som konstnärer är de mycket olika. Roine Jansson hör till de nutida svenska konstnärer som allra mest förknippas med arbetslivsskildring och projekt i samarbete med arbetarrörelsen – han är gruvarbetets målare (se På spaning efter arbetarkonsten nr 29).

Anders Björnhager har varit mer lokalt verksam i Dalarna och hans band till arbetarrörelsen har varit mer sporadiska. Men idén till utställningen Skifte X 2växte fram när Björnhager fick i uppdrag att göra bilder till Pappersindustriarbetareförbundets avdelning 50 i Kvarnsveden (Borlänge) i samband med avdelningens hundraårsjubileum 2014. Bilderna är akrylmålningar i ganska stora format, men de fungerar också som illustrationer i jubileumsboken Pappersarbetarnasom kom ut i oktober i samband med att utställningen öppnades. Boken belyser pappersindustrins och det fackliga arbetets förändring under hundra år.

Som 17-åring, 1974, började Anders Björnhager själv arbeta på Kvarnsvedens pappersbruk, på den tiden då företagskoncernen fortfarande hette Stora Kopparberg. När nu bruket har funnits i 150 år, och Pappers avdelning 50 i hundra, är personalstyrkan nere i under 600 anställda och motsättningarna mellan företaget och facket skärps när nya direktiv för tidsstyrning pressar upp tempot. På så sätt kommer jubileumsboken och utställningen mitt i ett skifte i brukets och hela pappersindustrins historia. Det är nog så det är tänkt att man ska uppfatta titeln Skifte, förutom att ordet förstås också syftar på skiftarbete. Även Roine Jansson har i högsta grad upplevt och skildrat skiften i gruvnäringen och metallindustrin sedan 1970-talet, både i Sverige och på kontinenten.

Roine Jansson, från gjuteriet Marichal Ketin.

Skillnaderna mellan Roine Janssons och Anders Björnhagers bilder är som sagt stora, och utställningen är egentligen två utställningar med separata utrymmen för varje konstnär. Roine Jansson har det största utrymmet – två salar med ett åttiotal verk som är ett litet urval ur hans livslånga arbete med gruvmiljöerna och gruvarbetarna. Anders Björnhager har ett eget rum och visar bara bildsviten för Pappers, plus några äldre teckningar som visar att han redan i slutet av 1970-talet var en skicklig och i stort sett självlärd tecknare som gärna fördjupade sig i maskindetaljer från industrin. Dessa teckningar förtydligar varför just Björnhager är en lämplig person för jubileumsuppdraget. Han har hållit fast vid den detaljerade realismen och som konstnär har han utgått från den plats där han växt upp, arbetat och levt. Men estetiskt spelar Björnhager och Roine Jansson i olika divisioner, och att jämföra dem på det planet skulle tyvärr inte vara till Björnhagers fördel. Det behöver man å andra sidan inte göra, eftersom utställningen utgår från idén att visa olika miljöer och deras förändringar.

Från Roine Janssons utställningsdel, med montrar. I fonden en utsikt över Charleroi

Det är det dokumentära som är kärnan i utställningen. Samtidigt som Roine Janssons målningar är en fest för den som verkligen uppskattar bra och färgsprakande måleri innehåller hans avdelning ett mycket detaljerat dokumentärt material i form av texter och mindre bilder, ofta snabbt skissade på plats. En rad glasmontrar i det ena rummet innehåller teckningar och detaljerade beskrivningar av människor och händelser från olika gruvor. Urvalet till utställningen fokuserar ganska mycket på Roine Janssons resor i Belgien och Frankrike under 2000-talet – främst till Charleroi, Liège och La Houve.Den fransktalande Jansson har åkt dit ett trettiotal gånger för att måla och för att intervjua människor som arbetat i den numera nedlagda belgiska stenkolsbrytningen. Han har också kunnat dokumentera den sista ännu fungerande kolgruvan i regionen - La Houve på den franska sidan. Några av de nyaste målningarna är vidareutvecklingar av iakttagelser från gjuteriet Marichal Ketin i Liègeområdet - ett gjuteri som har en särskild betydelse för stålindustrin eftersom det gjuter en särskild sorts valsar för valsverk. Valsarna har en slityta i härdat stål och en mjukare kärna, och är alltså extra slitstarka.

Den som vill lära sig något som gruvor och stålindustri borde ha Roine Jansson själv som guide i någon av hans utställningar. Eller, i brist på honom själv, äga hans bok Gruvarbetare i ord och bild. Själv är jag okunnig om malm och stål. Länge hade jag varit förbryllad över två runda, röda former som syns i en av Roine Janssons bästa målningar (som du kan se här). Målningen finns på utställningen, och nu kunde Roine Jansson på tal om valsgjuteriet upplysa mig om att "formerna" helt enkelt är valsarna sådana som de ser ut när de är installerade i ett valsverk och den ännu glödande plåten valsas ut mellan dem (det gula i bildens mitt). På så sätt innehåller Roine Janssons bilder mängder av information för den som har tålamod att lära sig "läsa" dem. De skrivna kommentarerna och förklaringarna är en viktig del av hans olika bildprojekt.

Anders Björnhager, bild ur Skifte X 2

Anders Björnhager har ett väldokumenterat intresse för arbetarrörelsen och dess betydelse för Borlänges historia. Detta är till exempel temat för en väggmålning han gjort på Maximteatern i Borlänge. Han fick pappersindustriarbetareförbundets kulturstipendium år 2003. Ofta utgår han från fotografier eller från fotografiska detaljer som kombineras ihop. Så har han också gjort när jubileumssviten kom till. I åtminstone en av målningarna har han använt en bild av fotografen Hasse Eriksson, som står för fotografierna i boken Pappersarbetarna. I Anders Björnhagers bilder händer något som är ganska vanligt hos självlärda konstnärer som målar efter fotografier. Den minutiöst detaljerade tekniken blir så realistisk att den blir overklig. Bilden blir som en dröm eller ett fruset ögonblick. Som i en specialeffekt i en film där huvudpersonen går omkring bland människor och föremål som har stelnat i sina rörelser

Jag kommer att tänka på ”naiva” målare som Henri Rousseau, den berömde franske tulltjänstemannen som inspirerade Picasso och andra modernister för ett sekel sedan. Liksom de ”naiva” målarna har Björnhager vissa begränsningar i figurteckningen som förstärker den ”frusna” effekten. Hans människor kan se ut som dockor med märkliga proportioner, särskilt i ansiktena. I det fina häftet med kommentarer som konstnärerna har gjort till utställningen beskriver Björnhager en av sina bilder på ett sätt som jag tror är typiskt för hur han ser på sitt arbete: ”Det här var en jättetråkig bild från början, men jag har kryddat den lite. Fanorna är alldeles riktigt avmålade precis som de ska vara. Men gubbarna är påhittade allihop.”

Anders Björnhager, bild ur Skifte X 2

Men till skillnad från en verklig ”naiv” konstnär är Björnhager medveten om att hans bilder aldrig kan bli realistiska även om allt är ”alldeles riktigt” avmålat. Han använder de overkliga effekterna för att skapa en känsla av att gränserna mellan nu och då suddas ut. Titta på bilden av KP-arbetaren som synar papperskvaliteten. Befinner han sig i nutiden eller i dåtiden? Klädseln skulle kunna vara nutida (kanske bortsett från kepsen) men maskinens detaljer är museala. I den stora, höga bilden av maskinhallen med sina pappersrullar och pappersbuntar är tiden helt och hållet dåtid, för den är noggrant avmålad efter ett fotografi från 1900-talets början. Så noggrant att Björnhager till och med har kopierat overkliga effekter som har med den tidens långa exponeringstider att göra. Mannen och kvinnan i förgrunden har bara stått där under en viss tid av exponeringen och därför syns delar av maskinerna genom dem. Björnhager skriver att han inte märkte detta medan han arbetade med bilden. Så upptagen var han med att få allt precis ”rätt”. Sedan behöll han effekten. Ibland är det tydligt att det rör sig om dröm och poetisk fantasi, till exempel när Björnhager använder en gammal bild av kvinnor som klipper trasor till trasmattor på en veranda. Här låter han en stjärnhimmel synas genom den öppna dörren. Två av kvinnorna har fått huvuden som smälter samman med den faluröda husväggen, och trasorna har växt till en färgsprakande ringlande massa som sprider sig utanför bildens kanter. I sin kommentar beskriver Björnhager detta som en symbolisk bild och nämner både jungfru Maria och DNA-strängar – släktskap som binder människor samman. Bildens titel är Sam-band.

Skall man beskriva Björnhagers jubileumssvit som en helhet skulle man kunna säga att han har återskapat brukets och bruksortens historia som ett poetiskt dockhus med olika tider på olika våningsplan. Han bygger tidsbilder med sina fotografiska förlagor och dockliknande figurer. I en av bilderna är det faktiskt just så som tiden framställs. En kvinna i nutida kläder öppnar dörren till Nedre sliperiet i pappersbruket, noggrant avmålat efter ett foto från 1938. Hallen med sina gamla maskiner för slipning av massaved är grå som i ett svartvitt fotografi, eller som damm som inte rörts på sjuttio år. På dörren står ”1938”. Bakom kvinnan  finns en trappa som leder ner till en våning där det står ”1900”. Klockan på väggen saknar visare. I andra bilder visas också olika moment i äldre tiders arbete på bruket, men de är inte många. Björnhagers ”frusna” bildvärld ligger närmare dagens industrimiljö med allt färre och allt mer isolerade arbetare i en alltmer automatiserad produktion. Därför hör bilden av den ensamme nattskiftaren i den dunkla hallen till de mest realistiska i sviten.

Anders Björnhager, bild ur Skifte X 2

Se också:
Rolf Janssons ledartext om Roine Jansson och gruvindustrin i Aftonbladet 2001


Inslag i SVTom jubileumsboken Pappersarbetare

Länkning pågår till intressant.se