Stefan Löfven delar ut 2007 års Ahlbäckpris till Jan Annerborn.

När nu socialdemokraterna i Sverige äntligen fått en stabil ledare och lyckats återta regeringsmakten finns det anledning att fråga vad de tänker göra åt kulturen. Valet av generaldirektören och f.d. TV-stjärnan Alice Bah Kuhnke som kulturminister var det mest otippade i regeringsbildningen. Kanske det mest oväntade valet av en svensk kulturminister någonsin. Ett helt oskrivet kort utan politsk erfarenhet men tydligen med många kontakter i kulturkretsar. Det kan gå hur som helst - succé eller total katastrof. Många hade velat se en kulturminister med bakgrund i folkrörelserna - en sådan som Bengt Göransson (på 80-talet) med gedigen erfarenhet både av kultur och politik.


Vad tycker då Stefan Löfven själv om för slags kultur? Under sina år som facklig ledare höll han åtskilliga fina och inkännande tal när priser till författare och konstnärer skulle delas ut (se bilden). Ett av talen handlar om Ahlbäckpristagaren Britt-Marie Rydberg (Vars vävar pryder Metalls styrelserum i Stockholm) och kan läsas här. Men de få rader som ägnas kulturen i regeringsförklaringen tyder inte på något brinnande S-engagemang överlag, trots att Karin Boye citeras. Att entrén på statliga museer åter ska bli fri nämns som en första konkret (och självklar) åtgärd. 

Thage Nordholm, "Bondsågen", litografi

Liberala Expressens kultursida var på hugget för en tid sedan och gjorde en kulturintervju med Löfven. Det visar sig att han både går på opera och läser Vilhelm Moberg. Reporten nämner hur Löfven tillsammans med Karl-Petter Thorwaldsson och Helén Petterson (ABF) har nylanserat LO:s läsfrämjande satsning "Läs för mig pappa" i år. Och reporten får Löfven att prata om konst. I hans rum på riksdagshuset finns verk av Thage Nordholm och Anders Åberg - ångermanlänningar som han själv. Det är två namn som är lätta att koppla samman med arbetarrörelsen och arbetarkonsten.

Anders Åberg, affisch till föreställningen "Och bruket skall leva".

Både Nordholm (under sin livstid) och Åberg har bidragit flitigt till att synliggöra landsbygden och småfolket i norra Sverige. Nordholm med sina målningar och grafiska blad. Åberg med sina skulpturer, reliefer, scenografier och "miljöer". Åbergs park Mannaminne i Nordingrå kan man besöka om man vill se hur en konstnär kan använda alla till buds stående resurser för att göra historien levande för andra. En gång i tiden gjorde han förresten affischer för 1970-talets fria teatergrupper (se bilden). Åberg är en konstnär som man definitivt bör nämna i samband med arbetarkonsten.

Däremot hade Stefan Löfven inför reportern litet svårt att komma ihåg vem det egentligen var som hade målat det där porträttet av Erlander - var det "Slas"? Kanske inte så viktigt i själva verket.




Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

Peter Nyblom (t.h.) tar emot priset av ordförande Anders Hjelm från Ahlbäckstiftelsen.

Örebro, 11 oktober,

Årets Ahlbäckdagar i Smedjebacken i Dalarna är nu slut - det har varit givande dagar i sjöfartens och fotografiets tecken. Årets mottagare av Ahlbäckpriset är också en fotograf, nämligen Peter Nyblom. Han är född 1945 och har sina rötter i Österbotten i Finland, men har under den allra största delen av sitt liv bott i Fagersta. Han började arbeta i industrin redan som 15-åring och blev kvar där i 25 år. Först i Finland, sedan i Borlänge och från 1968 i Fagersta. 1985 lades hans arbetsplats Stålverk 2 ner. När han sedan blev frilansfotograf på heltid men stannade i kvar på orten blev nedläggningen av den egna arbetsplatsen ämnet för hans första större dokumentationsuppdrag. Peter Nyblom har också en stor passion för bilden som historiskt källmaterial, inte minst när det gäller den egna bygdens historia. Genom åren har han samlat och ordnat ett stort arkiv av fagerstabilder från förr och nu. Han är också ansvarig för bildarkivet vid Bruksmuseet i Fagersta. Tillsammans med journalisten och författaren Margaretha Eriksson har han på senare år gett ut tre böcker om orten - något som var avgörande när de båda i år fick utmärkelsen "årets fagerstabo". I Fagersta-Posten fanns den 17 september den här artikeln där de berättar om sitt samarbete: "Margaretha och Peter värnar om bygdens arv".

Fotografi av Peter Nyblom, från utställning i Smedjebacken

Peter Nyblomär i första hand känd som dokumentärfotograf men hans konstnärliga ambitioner märks inte minst i de starka bilder där han vandrat i trakten och fångat gamla byggnaders och anläggningars förfall. Dessa byggnader är minnen av en skogs-och industrikultur som nu hör till historien. Naturen håller sakta på att ta dem tillbaka. Bilden av den ännu klädda julgranen på den halvt söndervittrade cementtrappan framför det igenbommade (?) huset är märklig. Det finns både realism och melankolisk poesi i Peter Nybloms bilder, och det ena behöver inte utesluta det andra. Se också fotografierna i hans och industrihistorikern Jan af Geijerstams bok Mitt i världen, mitt i tiden (1993), ett projekt som speglade nedläggningar och arbetslöshet i Fagersta och Högfors men också utlokaliseringen av produktionen till "tredje världen". På så vis kom Nyblom och hans kamera också till Indien, dit ett nedmonterat svenskt järnverk hade fraktats och satts upp inom koncernen Bhoruka Steel. Där kunde Nyblom fotografera arbetsvillkor som liknande dem Johan Ahlbäck upplevde i Sverige för nu mer än 100 år sedan.

Några av bilderna ur bokprojektet finns i den här artikeln från 1996 ur tidskriften Arbejderhistorie:"Mitt i världen, mitt i tiden" (pdf). Just ny deltar Peter Nyblom i ett nytt projekt med Jan af Geijerstam. Det handlar om det historiska fotomaterialet från och om stålverket i Fagersta, och hur Bruket medvetet använde fotografier för att stärka en viss "anda" - också känd som bruksandan. Fagersta AB hade heltidsanställda fotografer på 1960-talet. En annan sida av Peter Nybloms verksamhet är hans intresse för raggarkulturen och hans bilder av ungdomarna på orten - deras kläder, bilar och intressen. Peter Nyblom är alltså en fotograf som synliggjort arbetarklassens kultur och villkor både förr och nu, både i Fagersta och i världen.

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

Lyckosamt för hr Konstfred men kanske mindre bra för arbetarkonsten är att han tilldelats en akademisk befattning på heltid fram till augusti 2018. Arbetarkonst ingår inte i arbetsuppgifterna, åtminstone inte ännu. Herrn ska ändå försöka uppdatera den här bloggen i mån av tid.

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken 10-11 oktober var en intressant och mångfacetterad upplevelse, trots att flera av huvudtalarna hade ställt in av hälsoskäl. Flera tidigare ahlbäckpristagare var där: Gösta Backlund, Svante Rydberg, Roine Jansson, Yngve Svedlund och Lennart Engström. Dagarna gick i bildens, litteraturens och sjöfartens tecken. Vi som inte vet så mycket om båtar eller om det starka kulturintresset bland sjöfolk fick en nyttig lektion. Vi blev också påminda om att Smedjebacken, trots att orten ligger "mitt i skogen", i högsta grad har varit en ort med sjöfart - från Smedjebackens hamn via Strömsholms kanal och vidare ut i Mälaren gick järntransporterna. Turer med ångbåt går fortfarande att boka.

Lennart Johnsson och Stefan F. Lindberg diskuterar sjölivet och Stefans bilder. Johan Ahlbäck är med i form av fotot till vänster (Stefans profil skymtar bakom). Mer om Stefans bilder här nedan.

Jag tror inte att jag var den ende som tyckte att den stora behållningen var när Lennart Johnsson delade med sig av sina unika kunskaper om sjöfartens utveckling och det fackliga arbetet ombord. Lennart Johnsson var redaktör för tidningen Sjömannen under mer än 20 år och har skrivit en rad böcker om migration och arbetsrätt, särskilt med fokus på Filippinerna. Den första boken (Människor som exportvara) kom 1993, den senaste (Sjömanshustru) kom 2010. Sedan 1970-talet har han funnits i en krets av kulturarbetare och förtroendevalda som gjort just Sjöfolksförbundet (nu SEKO Sjöfolk) till ett förbund som satsat ovanligt mycket på kultur. Det gäller författare som Ove Allansson, visdiktare och teaterpersonligheter som Anders Wällhed, journalister som Börje Graf och Arvid Rundberg, konstnärer som Bettan Börjesson och Lars "Mellis" Melander.

Omslag till alla Ove Allanssons böcker hängde på "klädstreck" i Folkets Hus.

Sveriges mest kände sjöfolksförfattare, Ove Allansson, hörde tyvärr till dem som inte kunde komma. Men Anders Wällhed underhöll med sina dikter och berättade om sjöfarten i litteraturen. Heli Kärkkäinen, med många år som anställd på Stena Line och förtroendevald i förbundet, påminde oss om att den mest typiska svenska "sjömannen" idag är en kvinna, ofta på färjetrafiken i Östersjön. Aino Trosell berättade för sin del om hur hennes dröm att arbeta på sjön visserligen slutade i svetsaryrket på varven i Göteborg, men så småningom blommade ut i hennes många berättelser om hav och arbete. (Till exempel Ytspänning, 1999.) Ulla Zimmerman berättade på telefonlänk om sin tid på Salénrederiet på 1970-talet och sina bilder därifrån. Siv Hacksell är pensionerad gymnasielärare och numera doktorand i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Hon berättade med stort engagemang om sin forskning, som handlar om Ove Allansson, och om sin far som var kapten på en så kallad "paragrafbåt". Förra årets pristagare Lars "Mellis" Melander skulle egentligen ha varit med för att berätta om sjöfolkets konstnärer och presentera sin egen utställning i "Meken". Nu fick vi nöja oss med att se honom på film, intervjuad av Lennart Johnsson. Örjan Hamrin berättade kunnigt om Johan Ahlbäcks teckningar från en reportageresa till Sydamerika hösten 1938, bekostad av Johnsonrederierna.

Fotografi av Stefan F. Lindberg ur boken Sjömän II och utställningen på Meken. Matrosen är på väg ner genom själva luckan till en tank på en oljebåt. Bilden är alltså tagen uppifrån, ner mot däcket. Rengöring pågår - ett arbete med stränga säkerhetsföreskrifter. För den som inte är bekant med motivet kan det här upplevas som en rent estetisk komposition, med de starka färgerna och öppningen som ser ut som en nolla. Det finns en likhet mellan Lindbergs bilder och Roine Janssons målningar.

Men den bildmakare som mer än någon annan präglade dagarna var fotografen Stefan F. Lindberg. Fredagen inleddes med ett långt och intressant samtal mellan honom och Lennart Johnsson om hans dokumentationer av nutidens liv på stora fraktbåtar. Redan för 35 år sedan följde Lindberg sjömän med sin kamera. Resultatet blev boken Sjömän från 1984 i samarbete med Ove Allansson. På den tiden fotograferade Lindberg fortfarande i svartvitt, men nu har han gått över till färgfoto och digital teknik. I våras publicerades uppföljaren Sjöfolk IImed bilder från 2000-talets sjöliv och med texter av Ove Allansson, Lennart Johnsson och Sjöfolksförbundets tidigare ordförande Anders Lindström. Det är en praktfull bok, och den som verkligen vill få en inblick i dagens arbetarskildring i ord och bild ska skaffa den tillsammans med t.ex. antologinSjölivets berättare. Investeringen är liten (348 kr för Sjömän II på Bokus) jämfört med kvaliteten i papper, tryck och färger. Det är verkligen fotobok av högsta klass. Att Lindberg också är fotolärare och har gett ut läroböcker i fotografisk teknik och fotografiskt bildspråk är inte förvånande. De höga kvalitetskraven i hans arbete märks också i den pågående utställningen Till Sjöss på Meken i Smedjebacken. Där deltar han med 28 av färgbilderna från Sjömän II - tryckta i stort format på akvarellpapper. Papperets struktur och bildernas placering (i ramar hängande från taket) gör att bilderna får ett helt annat djup än om de hade varit tryckta på vanligt, glansigt fotopapper. Här märks det ovanligt tydligt hur nära fotografi och måleri kan komma varandra när alla nyanser och betydelser i ett fotografi får komma till sin rätt i det stora formatet.

Det visade sig att det var "Mellis" Melander själv som hade bjudit in Stefan F. Lindberg som sin medutställare på Meken, trots att han som pristagare egentligen skulle ha haft hela lokalen för sig själv. Detta visar säkert på den starka sammanhållningen och solidariteten bland kulturarbetarna i och kring SEKO Sjöfolk. Nu är "Mellis" del av utställningen nästan undanskymd, för trots att han visar 30 verk tar de inte liks stor plats som Lindbergs. Särskilt på senare år har "Mellis" föredragit mindre format. En stor del av hans produktion är för övrigt inte gjord med tanke på utställningar i första hand - och då syftar jag på alla hans illustrationer och satirteckningar. Det är synd att han inte har med några sådana på utställningen. Med lån av äldre verk i Sjöfartsmuseets och SEKO Sjöfolks ägo har det ändå blivit en stark utställning som visar "Mellis" utveckling från 1970-talets oljemåleri och fram till de satiriska "skrotskulpturer" och reliefer som han gör idag. Ett flertal nya verk finns med, t.ex. Här har du ditt liv (den snuttjobbande, filosoferande och nätsurfande nutidsmänniskans liv som desktop-ikoner) och dagspolitiska kommentarer som Lampedusa (bild nedan).

Ett antal träsnitt av Torsten Billman, inlånade från Billmansamlaren Janne Svensson i Eskilstuna, finns också med. Men dem finns det risk att en stressad besökare missar. Det här är en utställning som kräver tid. Den pågår fram till söndagen den 9 november, och för den som innan dess har vägarna förbi Smedjebacken rekommenderas verkligen ett besök på Meken. På Dalarnas Museum i Falun har ahlbäckpristagaren Roine Jansson en viktig utställning tillsammans med Anders Björnhager, och om den utställningen tänkte jag att nästa inlägg skulle handla. Men med den är det inte lika bråttom - den pågår till 11 januari.

Till slut fler bilder och människor från dagarna och från utställningen:

Rolf Mylläri berättar (på lördagen) om Strömsholms kanal och om arbetet med att hålla kanalen och slussportarna i stånd som industriminne. Han berättade också om kanalbolagets arkiv där alla fraktsedlar och sjömansloggar finns kvar - ett värdefullt källmaterial om transporter under insjöfraktens tid.

Visgruppen KAL uppträdde på fredagskvällen med programmet "moderna sjömansvisor" av bland andra Anders Wällhed och Kent Andersson. En del dikter och göteborgsvitsar blev det också. KAL (Krook, Andersson & Larsson) har uppträtt tillsammans sedan början av 80-talet och gett ut ett tiotal skivor. Det svängde om "gubbarna" !

Anne Seppänen är kulturchef i Smedjebackens kommun och en viktig person i Ahlbäckstiftelsen. Tidigare arbetade hon med bildkonsten på Dalarnas Museum. Hon invigde utställningen på Meken och berättade om Stefan F. Lindbergs och "Mellis" Melanders bilder.

Peter Nyblom väntar på att få pris (se inlägg 40). Roine Janssons profil bakom pelaren. Sittande Annbritt Grünewald, f.d. fängelsedirektör, numera ordförande (S) i kulturnämnden i Säter.

Lars "Mellis" Melander, Pearl Sea, oljemålning från 1978. Ägs av Sjöfartsmuseet i Göteborg. Mellis var själv med och målade båten i en sydlig hamn, men tog rast och gjorde skissen till målningen från kajen. Båten hade för länge sedan förlorat all färg (utom rosten). Målning kommenderades inför en inspektion från rederiet - men bara sidan mot kajen! Vi kan se att killen som sitter till höger på plankan i mitten är blond och långhårig. Han är en känd sjöman, bor enligt uppgift numera i Bohuslän och är fortfarande långhårig.

Lars "Mellis" Melander, Lampedusa, en gjutjärnsflytväst från EU, blandteknik 2014. Text av Mellis: "...drömde att jag var på symöte hos EU-kommissionen. Där satt man och sydde flytvästar till flyktingbarn. Man sydde västar av järnskrot från stridsvagnar och pansarkryssare... och man kallade dem Lampedusa-flytvästar... De skulle bli ett slags symboler för EU-fredsprojektet...

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom

länkning pågår till intressant.se

Roine Jansson framför målningar från olika miljöer, Skifte X 2. Gjuteriet Marechal Ketin i Liège (uppe t.v.), Garpenbergs gruva (uppe t.h.), Renströmsgruvan i Västerbotten (nere t.v.), stålverket i Charleroi (nere t.h.).

En utställning som nämndes i det förra inlägget (i oktober) är Skifte X 2 på konsthallen i Dalarnas Museum i Falun. Den pågår ännu några dagar, fram till söndagen den 11:e januari. Utställningen är ett möte mellan två bildmakare med erfarenheter som gör dem trovärdiga som arbetarkonstnärer. Det handlar om Roine Jansson och Anders Björnhager. Som konstnärer är de mycket olika. Roine Jansson hör till de nutida svenska konstnärer som allra mest förknippas med arbetslivsskildring och projekt i samarbete med arbetarrörelsen – han är gruvarbetets målare (se På spaning efter arbetarkonsten nr 29).

Anders Björnhager har varit mer lokalt verksam i Dalarna och hans band till arbetarrörelsen har varit mer sporadiska. Men idén till utställningen Skifte X 2växte fram när Björnhager fick i uppdrag att göra bilder till Pappersindustriarbetareförbundets avdelning 50 i Kvarnsveden (Borlänge) i samband med avdelningens hundraårsjubileum 2014. Bilderna är akrylmålningar i ganska stora format, men de fungerar också som illustrationer i jubileumsboken Pappersarbetarnasom kom ut i oktober i samband med att utställningen öppnades. Boken belyser pappersindustrins och det fackliga arbetets förändring under hundra år.

Som 17-åring, 1974, började Anders Björnhager själv arbeta på Kvarnsvedens pappersbruk, på den tiden då företagskoncernen fortfarande hette Stora Kopparberg. När nu bruket har funnits i 150 år, och Pappers avdelning 50 i hundra, är personalstyrkan nere i under 600 anställda och motsättningarna mellan företaget och facket skärps när nya direktiv för tidsstyrning pressar upp tempot. På så sätt kommer jubileumsboken och utställningen mitt i ett skifte i brukets och hela pappersindustrins historia. Det är nog så det är tänkt att man ska uppfatta titeln Skifte, förutom att ordet förstås också syftar på skiftarbete. Även Roine Jansson har i högsta grad upplevt och skildrat skiften i gruvnäringen och metallindustrin sedan 1970-talet, både i Sverige och på kontinenten.

Roine Jansson, från gjuteriet Marichal Ketin.

Skillnaderna mellan Roine Janssons och Anders Björnhagers bilder är som sagt stora, och utställningen är egentligen två utställningar med separata utrymmen för varje konstnär. Roine Jansson har det största utrymmet – två salar med ett åttiotal verk som är ett litet urval ur hans livslånga arbete med gruvmiljöerna och gruvarbetarna. Anders Björnhager har ett eget rum och visar bara bildsviten för Pappers, plus några äldre teckningar som visar att han redan i slutet av 1970-talet var en skicklig och i stort sett självlärd tecknare som gärna fördjupade sig i maskindetaljer från industrin. Dessa teckningar förtydligar varför just Björnhager är en lämplig person för jubileumsuppdraget. Han har hållit fast vid den detaljerade realismen och som konstnär har han utgått från den plats där han växt upp, arbetat och levt. Men estetiskt spelar Björnhager och Roine Jansson i olika divisioner, och att jämföra dem på det planet skulle tyvärr inte vara till Björnhagers fördel. Det behöver man å andra sidan inte göra, eftersom utställningen utgår från idén att visa olika miljöer och deras förändringar.

Från Roine Janssons utställningsdel, med montrar. I fonden en utsikt över Charleroi

Det är det dokumentära som är kärnan i utställningen. Samtidigt som Roine Janssons målningar är en fest för den som verkligen uppskattar bra och färgsprakande måleri innehåller hans avdelning ett mycket detaljerat dokumentärt material i form av texter och mindre bilder, ofta snabbt skissade på plats. En rad glasmontrar i det ena rummet innehåller teckningar och detaljerade beskrivningar av människor och händelser från olika gruvor. Urvalet till utställningen fokuserar ganska mycket på Roine Janssons resor i Belgien och Frankrike under 2000-talet – främst till Charleroi, Liège och La Houve.Den fransktalande Jansson har åkt dit ett trettiotal gånger för att måla och för att intervjua människor som arbetat i den numera nedlagda belgiska stenkolsbrytningen. Han har också kunnat dokumentera den sista ännu fungerande kolgruvan i regionen - La Houve på den franska sidan. Några av de nyaste målningarna är vidareutvecklingar av iakttagelser från gjuteriet Marichal Ketin i Liègeområdet - ett gjuteri som har en särskild betydelse för stålindustrin eftersom det gjuter en särskild sorts valsar för valsverk. Valsarna har en slityta i härdat stål och en mjukare kärna, och är alltså extra slitstarka.

Den som vill lära sig något som gruvor och stålindustri borde ha Roine Jansson själv som guide i någon av hans utställningar. Eller, i brist på honom själv, äga hans bok Gruvarbetare i ord och bild. Själv är jag okunnig om malm och stål. Länge hade jag varit förbryllad över två runda, röda former som syns i en av Roine Janssons bästa målningar (som du kan se här). Målningen finns på utställningen, och nu kunde Roine Jansson på tal om valsgjuteriet upplysa mig om att "formerna" helt enkelt är valsarna sådana som de ser ut när de är installerade i ett valsverk och den ännu glödande plåten valsas ut mellan dem (det gula i bildens mitt). På så sätt innehåller Roine Janssons bilder mängder av information för den som har tålamod att lära sig "läsa" dem. De skrivna kommentarerna och förklaringarna är en viktig del av hans olika bildprojekt.

Anders Björnhager, bild ur Skifte X 2

Anders Björnhager har ett väldokumenterat intresse för arbetarrörelsen och dess betydelse för Borlänges historia. Detta är till exempel temat för en väggmålning han gjort på Maximteatern i Borlänge. Han fick pappersindustriarbetareförbundets kulturstipendium år 2003. Ofta utgår han från fotografier eller från fotografiska detaljer som kombineras ihop. Så har han också gjort när jubileumssviten kom till. I åtminstone en av målningarna har han använt en bild av fotografen Hasse Eriksson, som står för fotografierna i boken Pappersarbetarna. I Anders Björnhagers bilder händer något som är ganska vanligt hos självlärda konstnärer som målar efter fotografier. Den minutiöst detaljerade tekniken blir så realistisk att den blir overklig. Bilden blir som en dröm eller ett fruset ögonblick. Som i en specialeffekt i en film där huvudpersonen går omkring bland människor och föremål som har stelnat i sina rörelser

Jag kommer att tänka på ”naiva” målare som Henri Rousseau, den berömde franske tulltjänstemannen som inspirerade Picasso och andra modernister för ett sekel sedan. Liksom de ”naiva” målarna har Björnhager vissa begränsningar i figurteckningen som förstärker den ”frusna” effekten. Hans människor kan se ut som dockor med märkliga proportioner, särskilt i ansiktena. I det fina häftet med kommentarer som konstnärerna har gjort till utställningen beskriver Björnhager en av sina bilder på ett sätt som jag tror är typiskt för hur han ser på sitt arbete: ”Det här var en jättetråkig bild från början, men jag har kryddat den lite. Fanorna är alldeles riktigt avmålade precis som de ska vara. Men gubbarna är påhittade allihop.”

Anders Björnhager, bild ur Skifte X 2

Men till skillnad från en verklig ”naiv” konstnär är Björnhager medveten om att hans bilder aldrig kan bli realistiska även om allt är ”alldeles riktigt” avmålat. Han använder de overkliga effekterna för att skapa en känsla av att gränserna mellan nu och då suddas ut. Titta på bilden av KP-arbetaren som synar papperskvaliteten. Befinner han sig i nutiden eller i dåtiden? Klädseln skulle kunna vara nutida (kanske bortsett från kepsen) men maskinens detaljer är museala. I den stora, höga bilden av maskinhallen med sina pappersrullar och pappersbuntar är tiden helt och hållet dåtid, för den är noggrant avmålad efter ett fotografi från 1900-talets början. Så noggrant att Björnhager till och med har kopierat overkliga effekter som har med den tidens långa exponeringstider att göra. Mannen och kvinnan i förgrunden har bara stått där under en viss tid av exponeringen och därför syns delar av maskinerna genom dem. Björnhager skriver att han inte märkte detta medan han arbetade med bilden. Så upptagen var han med att få allt precis ”rätt”. Sedan behöll han effekten. Ibland är det tydligt att det rör sig om dröm och poetisk fantasi, till exempel när Björnhager använder en gammal bild av kvinnor som klipper trasor till trasmattor på en veranda. Här låter han en stjärnhimmel synas genom den öppna dörren. Två av kvinnorna har fått huvuden som smälter samman med den faluröda husväggen, och trasorna har växt till en färgsprakande ringlande massa som sprider sig utanför bildens kanter. I sin kommentar beskriver Björnhager detta som en symbolisk bild och nämner både jungfru Maria och DNA-strängar – släktskap som binder människor samman. Bildens titel är Sam-band.

Skall man beskriva Björnhagers jubileumssvit som en helhet skulle man kunna säga att han har återskapat brukets och bruksortens historia som ett poetiskt dockhus med olika tider på olika våningsplan. Han bygger tidsbilder med sina fotografiska förlagor och dockliknande figurer. I en av bilderna är det faktiskt just så som tiden framställs. En kvinna i nutida kläder öppnar dörren till Nedre sliperiet i pappersbruket, noggrant avmålat efter ett foto från 1938. Hallen med sina gamla maskiner för slipning av massaved är grå som i ett svartvitt fotografi, eller som damm som inte rörts på sjuttio år. På dörren står ”1938”. Bakom kvinnan  finns en trappa som leder ner till en våning där det står ”1900”. Klockan på väggen saknar visare. I andra bilder visas också olika moment i äldre tiders arbete på bruket, men de är inte många. Björnhagers ”frusna” bildvärld ligger närmare dagens industrimiljö med allt färre och allt mer isolerade arbetare i en alltmer automatiserad produktion. Därför hör bilden av den ensamme nattskiftaren i den dunkla hallen till de mest realistiska i sviten.

Anders Björnhager, bild ur Skifte X 2

Se också:
Rolf Janssons ledartext om Roine Jansson och gruvindustrin i Aftonbladet 2001


Inslag i SVTom jubileumsboken Pappersarbetare

Länkning pågår till intressant.se

Eric Johansson, Mor är död, 1919

Nu rullar frågan om arbetarkonsten ganska mycket på för egen maskin, så behovet av att göra inlägg här har minskat. Men man kan ju notera de glädjande signalerna.

Att TV-programmet Antikrundans konstexpert Claes Moser intresserar sig för arbetarkonst är mycket viktigt. Det bidrar till att kunskapen om det bortglömda och ofta hånade kan spridas utanför konstvetarnas och bloggläsarnas lilla krets. Han hade frågan uppe i TV-rutan för några år sedan, och i årets första nummer av ABF:s tidning Fönstret intervjuas han under rubriken "Världens bästa arbetarkonst". Han har valt ut tio delvis överraskande exempel och kommenterar dem utförligt. Visserligen har han eller skribenten blandat ihop åker och skog när de fattiga kvinnorna i Millets berömda Axplockarna (1857) påstås plocka pinnar till brasan. En metallarbetare tar sig för pannan när en av Johan Ahlbäcks bilder från ett valsverk kallas Gjutning, och bilden är feldaterad till "1910-tal" fastän var och en tydligt kan se årtalet "1930" nere i högra hörnet. Men hur många av oss har tänkt på att den svenskfödde Eric Johansson (1896-1979) redan på 1910-talet målade småfolkets torftiga liv och död i Tyskland? Och detta på ett sätt som målare i Sverige började göra först senare? Hela artikeln och alla bilder finns här:

Fönstret nr 1 2015, "Världens bästa arbetarkonst"

Det Claes Moser säger om Johan Ahlbäck innebär en upprättelse:
– Ahlbäck är unik. Det finns ingen som har den bakgrunden som han har. Han kommer ur myllan, drabbas skademässigt, har all den egen erfarenhet som andra som målar arbetarmotiv inte har. Det finns en helt unik jordbundenhet i Ahlbäcks målningar. Han är vår kanske störste socialrealist under all tid i Sverige.
– Den kanske mest kände svenske arbetarmålaren, Albin Amelin (se sid 41), inser att det finns en marknad för målningar av blommor, och tjänar pengar på det. Så skulle Ahlbäck aldrig tänka.

Mer än de flesta vet Claes Moser hur konsthandeln fungerar och hur verk av konstnärer som inte hör till kapitalets favoriter kan fås för nästan ingenting, särskilt om det gäller obekväma motiv:

– Du kan – dessvärre! – köpa en väldigt representativ arbetarbild av Ahlbäck för bara ett par tusenlappar. Ett av hans mästerverk går för 10 000–15 000 kronor. Jag tycker att det är väldigt illa att det är på det här viset. Det här är konstverk och dessutom en viktig del av vår historia, fångat av en som målade det på plats i realtid.

Som jämförelse kan vem som helst numera titta på auktionshuset Bukowskis kataloger på Nätet (www.bukowskis.se) och se att en blomma av Amelin eller Isaac Grünewald kostar mellan 50.000 och 100.000 kr. En arbetarbild eller ett porträtt av Amelin kan man däremot få för 10.000 kr, en litografi kostar runt tusenlappen. Att försöka tjäna stora pengar på sin Amelinär ingen idé om det inte är en blomma. Arbetarrörelsen ska inte sälja sin konst på auktion. Det är helt meningslöst. Vill de ansvariga leka konstspekulanter ska de istället passa på att köpa mer! Det är billigt i förhållande till det historiska värdet.

Staffan Jacobsson, fil. dr. och anarkist i Lund (http://swe.anarchopedia.org)

Från min kollega Staffan Jacobsson i Lund och hans blogg Konst och politik kom uppmuntrande ord den 27 februari: "Fred Anderssons blogg Arbetarkonst har många fina bilder. Arbetarlitteratur är accepterad, men arbetarkonst utmanar den liberala konstuppfattningen och behöver lyftas fram. Det gör Fred på ett utmärkt sätt."

Staffan formulerar precis exakt det som alltid har varit syftet med den här bloggen. En annan kollega i Skåne, litteraturvetaren Magnus Nilsson (se bloggen Litteratur och klass), kommer den 9 april att samtala med bland andra serietecknaren Henrik Bromander på temat Serier och arbetarlitteratur. Det hela äger rum kl. 19 på Författarcentrum Syd eller "Poeten på hörnet" i Malmö, Södra Förstadsgatan 65B. (På hörnet! Bredvid Malmborgs optik!) Det kan bli intressant. Jag är glad att jag råkar vara "hemma" just då. En rapport kommer garanterat.

Här har skrivits mycket om arbetarkonsten på 1930-talet och 1970-talet. Frågan om arbetarkonsten idag är problematisk så länge en håller sig till konstlivet och den så kallade "samtidskonsten". Klyftan mellan hur konstlivet såg ut på 70-talet och hur det ser ut idag är för stor. Allt har blivit mera byråkratiskt och mera intellektualiserat. Kopplingen mellan kritisk radikal nutida konst och radikal politik är diffus. Att man inte kan förstå dagens konstliv utan att förstå ett begrepp som "kuratering" (gärna skrivet på engelska, så att det inte blir "provinsiellt") gör det till en alltmer exklusiv företeelse.

Affisch från Riksteatern, 2014 (http://teaterdagarna.riksteatern.se)

Hur mycket enklare är det då inte att ställa frågan: "Finns det nutida serier som är arbetarkonst?"Självklart finns det nutida serier som är arbetarkonst! Jag utlovade spaningar på detta tema för flera är sedan, men det har aldrig blivit av. Under tiden har viktiga tecknare och berättare som just Henrik Bromander befäst klasstemat i de svenska alternativa serierna. Hans album eller serieroman Smålands mörker från 2012 har beskrivits som det årets "viktigaste och bästa serieroman på svenska språket" och fick Seriefrämjandets stora pris Urhunden. Det är en berättelse om hur det är att växa upp som fet, ful och avvikande på landsbygden och dras till högerextrema gäng med enkla lösningar. Precis som Johan Jönssons poesi är Smålands mörker ett tungt och svart koncentrat av orsakerna till att unga män i arbetarklassen röstar på Sverigedemokraterna. Därför har den också blivit teaterföreställning på Regionteatern i Blekinge och Kronoberg. Samtidigt gjordes i anslutning till föreställningen en utställning på Växjö Konsthall med bidrag av Bromander och fem andra konstnärer, bland andra Per Thörn. Även utställningen hade titeln Smålands mörker. Den pågick mellan 6 mars och 13 april 2014.

Henrik Bromander (t.v.) och Johan Jönsson (http://henrikbromander.blogspot.se)

En trailer till föreställningen kan ses här:

Smålands mörker (youtube)

Att Per Thörn deltog i utställningen i Växjö och att Johan Jönsson läste dikter på vernissagen är helt rätt och logiskt, för båda två är författare som rör sig fritt mellan bok och teater och som alltid har varit politiska på ett sätt som aldrig skulle göra dem attraktiva som propagandamakare. De är autonoma - både politiskt och estetiskt. Per Thörn är särskilt intressant på tal om tecknade serier eftersom han har gjort böcker som Äganderätten måste ständigt omförhandlas och Ordningen upphålls alltid i samarbete med serietecknare. Här finns kanske inte alltid arbetarkonst men utan tvivel politisk konst som gör djupa snitt i fascismens själ:

Trailer för Äganderätten måste ständigt omförhandlas

Kanske är det så att arbetarkonst idag måste vara mycket mera öppen och flexibel än galleri- och museikonsten. Den finns tydligen hos serietecknarna och hos konstnärer/författare som arbetar mera aktivistiskt. Jag måste påminna om den pågående diskussionsserien Arbetarkonst som tidskriften Paletten har i samarbete med ABF Göteborg (se länk här). Sedan jag själv inledde i september har Petra Bauer och Tina Carlsson diskuterat "Representationen av arbete i samtida konst" den 9 december, medan konstnären och cancerforskaren (!) Michele Masucci har ställt följande frågor om nutida arbetsliv den 17 mars:

Sjuk och olycklig arbetare? (Ur reklamfilm från  konsultföretaget TILLT)

Vad är egentligen syftet med friskhet? Skräddarsydda livsstilsprogram för att maximera människors hälsa? Ökad produktivitet? Eller är det en friskhet vars ideal stöper kroppar i de givna mallar som krävs för att bli anställningsbara objekt?

Det blev säkert intressanta diskussioner, men det är synd att det inte har synts till några som helst sammanfattningar eller reportage för oss som inte var med. Saknas tiden? Temat friskhet och hälsa är ett alldeles utmärkt ämne att diskutera i anlutning till arbetarkonst. I stor utsträckning har det som vi kallar arbetarkonst varit ett synliggörande av hot mot hälsa och liv. Den uppgiften finns fortfarande, åtminstone globalt sett. Här hemma i Norden har däremot debatten mer och mer handlat om hur alla våra konstnärer skall kunna bli nyttigare och hur konsten skall bli ett verktyg för att skapa hälsa. Observera hur allt vänds till sin motsats! En gång struntade företagen i de anställdas hälsa - det fanns alltid ny arbetskraft att kasta in. Nu har hälsa blivit ett prioriterat mål och ett obligatorium. Den perfekte anställde skall vara frisk, glad, normal och flexibel. Forskare har länge "vetat" att konst och kreativitet ökar hälsan både i företag och i vården.

Frisk och lycklig arbetare? (Ur reklamfilm för konsultföretaget TILLT)

Alltså har vi fått verksamheter som det till stor del offentligt finansierade företaget TILLT (f.d. AIRIS) i Göteborg. De marknadsför sig med sloganen "Det lönar sig att byta perspektiv" och med en reklamfilm som visar hur glada de stackars arbetarna blir när en konstnär (från TILLT) kommer till fabriken. (Se den här.) Det är nästan svårt att tro att ett så fåraktigt och stereotypt budskap kan spridas på fullt allvar av ett företag som för några år sedan enligt uppgift hade en årlig intäkt på över 8 miljoner kronor. Vilka går på detta? I spridda dokumentationer av "konstnärliga interventioner" från TILLT ser jag inga industriarbetare, men däremot t.ex. Unionens medlemmar på Lindholmen Science-Park. Av intäkterna lär det mesta gå till de heltidsanställda konsulternas och adminstratörernas löner, medan konstnärerna som anlitas får mer godtyckliga arvoden baserat på vad olika klienter vill betala. Här har vi ett mycket intressant bidrag till definitionen av arbetarkonst idag - nämligen ett exempel på dess absoluta motsats.

Ulla Zimmerman (i svart) tillsammans med personal på S. Älvsborgs sjukhus.

Jag undrar om en konstnär som Ulla Zimmerman kom upp i diskussionen. Hon är en som verkligen har arbetat med konst och hälsa, men inte som tillfälliga "interventioner" utan genom decenniers arbete som bildterapeut - för folk som verkligen behöver det - vid sidan om sin verksamhet som konstnär och arbetslivsskildrare.

Nästa gång, tisdagen den 17 maj, är temat på ABF/Paletten "Performancekonst = Arbetarkonst?". Kanske kommer det att handla om konstnärer som Anna Odell - en sorts performancekonstnär, eller åtminstone en känd konstnär. Men frågeställningarna är mera internt konsthistoriska och har också med installationens historia att göra:

Hur förhåller sig performancekonsten till olika begrepp av arbete hos Karl Marx och post-marxistiska tänkare? Hur reflekterade den under sin framväxt installationskonsten och installationen som vara, innehållande kapitalistiskt arbete? Och i vilken utsträckning fortsätter konsten att reflektera över denna problematik idag?

Obligatorisk hälsa, 1938 ("HEJ FOLK AV STALIN!")

Nej, jag tror inte att det är här vi hittar nycklarna till nutidens svenska skildringar av arbetarklassen i bild. Och när det gäller bilder visar exempel som reklamfilmen från TILLT att de miljöer som traditionellt förknippas med industriarbete har blivit stereotyper som hänsynslöst kan användas i "skojig" propaganda. Vad vi ser är ett övertydligt exempel på både människoförakt och arbetarförakt. Men samma stereotypier som nyliberaler och stalinister tecknar upp när de vänder sig till "packet" kan en kritisk satiriker eller serietecknare använda för att ge oss vår värdighet tillbaka. Därför hör nog satiren och serieteckningarna till de mest demokratiska formerna av konst.

Frågan "Finns arbetarserier" undersöks seriöst på en blogg av Stefan Nicklasson - dekorationsmålare, serieentusiast, lärare m.m. Även här rullar alltså arbetet på utan att undertecknad behöver tillägga så mycket. Stefan har bland annat två intressanta spaningar om "Arbetarserier med klass", del 1 och 2. I den första intervjuar han Tinet Elmgren och Mats Källblad, som båda har starka rötter i arbetarklassen. Om Tinet (född i Finland) är en av de mest intressanta feministiska tecknarna just nu, så är Mats (född i norra Skåne) en kanske ännu bättre skildrare av "landsbygdens mörker"än Henrik Bromander. I den andra spaningen presenteras båda två mer utförligt tillsammans med en rad andra lästips. Direktlänkar till båda spaningarna kommer här:

Arbetarserier med klass, del 1

Arbetarserier med klass, del 2

Mats Källbladär både serietecknare och musiker. Hans musik och sångtexter har samma realistiska engagemang som hans serier. Han har tecknat länge och gav ut sitt första seriealbum 1995. Det hette Garagedrömmar. För det fick han seriefrämjandets pris Urhunden 1996. År 2002 fick han priset Unghunden för bästa serie riktad till barn och ungdomar. Bilar och motorcyklar är ett genomgående tema. Hans karaktär Sture Stelben är löpnade serie i tidningen MC-folket och garanterar att hans teckningar når långt utanför de små serieförlagens läsekrets. Förra året gav han ut den stora serieromanen Hundra år i samma klass som jag tycker att alla som är det minsta intresserade av klassfrågor skall läsa. Det en serie som aldrig hade kunnat tecknas av någon som inte själv har arbetat i dessa miljöer och haft denna uppväxt. Stilen är varken förskönande, demoniserande eller abstrakt. Det kallas realism. Rutorna här nedan talar för sig själva.

Ur Mats Källblads Hundra år i samma klass. Mera serier och musik på hans hemsida: http://matskallblad.blogspot.se

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom 

länkning pågår till intressant.se

Pressbild från Statens Kulturråd i samband med "Arbetets monument"

Efter långt uppehåll blir det nu viktigast att bara kort nämna ett antal frågor och evenemang som blivit aktuella i samband med arbetarkonsten. Robotarmen till höger illustrerar ju automatiseringen och arbetslivets förändring. Detta är temat för ett konstprojekt som bilden är hämtad ifrån, men också för årets Ahlbäckdagar i Smedjebacken.

Konstprojektet: På SKF i Göteborg har den rumänska konstnären och koreografen Alexandra Pirici (uttalas "piritsch") intervjuat arbetarna och med deras medverkan skapat en dansföreställning baserad på rörelserna i deras arbete. Den uppfördes utomhus i Göteborg i slutet av maj och i samband med det ordnades en paneldiskussion med medverkan av bland annat ABF och tidskriften Paletten. En kort filmsnutt där vi ser en del miljöer från SKF ses här: Alexandra Pirici berättar om Arbetets Monument

Peter Nyblom, Arbetare som böjer armeringsjärn, Bhoruka Steel, Indien 1987

I oktober förra året fick fotografen Peter Nyblom Ahlbäckpriset som den tjugoförsta pristagaren i ordningen och just nu är han säkert i full färd med att ställa samman sin utställning till Ahlbäckdagarna. Under sitt liv som metallarbetare och arbetsledare (1964-89) och senare frilansande fotograf har han kunnat ta bilder som den till höger. Den är tagen i Indien 1987, på ett stålverk ca en mil utanför Bangalore. Stålverket hade fraktats från Sverige, där Nyblom och hans arbetskamrater blivit uppsagda. I Indien fanns och finns däremot god tillgång på billig arbetskraft som inte bråkar. Det är en annan aspekt av arbetslivets förändring. Allt fler robotar på SKF i Göteborg och en allt större underbetald arbetarklass i Bangalore.

Från dansföreställningen i Meken baserad på Johan Ahlbäcks bilder. Foto: Örjan Hamrin.

Jag skriver i en ny text om Peter Nyblom att hans resa till Indien blev som en tidsresa tillbaka till Johan Ahlbäcks sekelskifte 1900. Smuts, hårt tempo, ständiga olycksfall, obefintlig skyddsutrustning. Fabriksledningen ville inte ens erkänna att så eländigt klädda arbetare som dem på Nybloms bild fanns - han förbjöds att prata med dem (men gjorde det via tolk i smyg). Johan Ahlbäck skildrade detta i sina bilder redan på 1920- och 30-talen, och om de bilderna visar villkor som också finns idag, så är ju hans konst en arbetarkonst för 2000-talet! I februari och mars gestaltades Ahlbäcks industribilder som dansföreställning av koreografen Charlie Prag med trupp i samband med Ahlbäckutställningen i bruksmiljön på Gamla Meken i Smedjebacken.

Föreställningen återuppförs lördagen den 10 oktober på Meken när Peter Nybloms utställning invigs.

Årets Ahlbäckdagar är som vanligt fredag - lördag, i år alltså 9-10 oktober. Studiebesök ingår och man kan välja mellan Ovako Steel (nutidens stålverk) eller Johan Ahlbäck verk, i hans ateljé eller på mässen på Morgårdshammar. I programmet medverkar såväl forskare som ekonomhistoriken Maths Isacson, som fotografer som Hasse Eriksson och Peter Nyblom och kultur- och museiansvariga som Ann Olander (Dalarnas Museum).

Det är vikigt att stötta Ahlbäckdagarna! Gör det om du kan! Varför? Det är förstås inte alla förunnat att kunna ta en fredag ledigt mitt under hösten och betala 750 kronor plus transport och inkvartering för att ägna sig åt kultur på en ort som för många känns mycket avlägsen. Men priset är billigt jämfört med vad konferenser och seminarier vanligen kostar, till exempel i företagsvärlden eller på universiteten. Ahlbäckpriset är det enda priset och Ahlbäckdagarna är det enda evenemanget i Sverige som uppmuntrar nutida skildringar av industrins verklighet. Det äger inte rum i Stockholms City där många tror att industrier och arbetare inte längre finns, utan alldeles intill industrin. Det är inte konstigt om industrin är osynlig i kulturen när så få vet vad som sker därinne och vad som krävs av en svensk industriarbetare idag.

Kontakta Marie Johansson på Kulturförvaltningen i Smedjebacken om du precis insett att du vill vara med (tfn 0240-660 286) och se programmet här:

Smedjebackens kommun. Ahlbäckdagarna 9-10 oktober 2015

Anmälningsformulär finns här:

Anmälningsblankett Ahlbäckdagarna

Ahlbäckstiftelsen och Dalarnas Museum kommer också i samarbete med mig att ha en bok tryckt och färdig att presentera på Ahlbäckdagarna - men mer om detta senare. Jag hoppas att många av er som ser den här bloggen möter upp i Smedjebacken - i år eller kommande år!

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom 

länkning pågår till intressant.se

Falun: Dalarnas Museum och Ahlbäckstiftelsen 2015. ISBN 978-91-87719-13-4

Idag klockan 14 i Smedjebacken har Ahlbäckstiftelsen och Fred Andersson ("hr Konstfred") haft pressmöte om boken Arbetarkonst för 2000-talet, som presenterar samtliga mottagare av Ahlbäckpriset 1993-2014.

Texterna om konstnärerna utgår från de spaningar som tidigare har publicerats här på bloggen, men i mer koncentrerad form och med många korrigeringar och omarbetningar. Det har varit ett stort arbete. Boken ger nu en slutversion av spaningarna om Ahlbäckpriset, men blogginläggen kommer att ligga kvar här tills vidare. Den som vill ha rätt uppgifter gör klokast i att skaffa boken!

Bildkvaliteten och nivån på den grafiska utformningen är mycket hög tack vare Ann Olander (Dalarnas Museum) som stått för layout och bildbehandling. Boken kan snart beställas från Dalarnas Museums förlag eftersom den ingår i museets skriftserie. Priset blir endast 150 SEK.

Arbetsgruppen har bestått av Kjersti Bosdotter, Monica Borg och författaren. Vi har tillsammans diskuterat fram bokens uppläggning och fått fram en bra balans mellan presentationerna av de tjugoen konstnärerna (som förstås är huvuddelen) och frågan "vad är arbetarkonst" som blir belyst i inledningen och i ett antal avslutande citat på temat "konst, arbete, klass". Baksidestexten är denna:

Arbete inom produktion, transport, service och omsorg är grunden för samhällets existens.

Ändå är arbetarna sällan synliga i kulturlivet och arbetarkonst står inte högt i kurs.

Nutidens konstnärer är inte längre intresserade av att skildra arbetare eller arbetsmiljöer, sägs det. Inget kan vara mer felaktigt, vilket denna bok är ett bevis för.

Med presentation i ord och bild av arbetarkonstnären Johan Ahlbäck (1875-1973) och de tjugoen konstnärer som mottagit Ahlbäckpriset fyller boken en kunskapslucka och bidrar till definitionen av arbetarkonst idag. 

Boken kan med fördel användas som material i studiecirklar och som inspiration till fortsatta skildringar av arbetslivets villkor och processer.

Under drygt 20 år har Ahlbäckstiftelsen verkat för att lyfta fram arbetarkonst och arbetarkultur. Det finns inget annat konstnärspris i Sverige som uppmuntrar konstnärerna att synliggöra arbetets villkor.

Det känns skönt att arbetet är klart och att det äntligen finns en bok att använda och sprida!

Kungliga patriotiska sällskapet, Norrbärke Sparbank och Stockholms Arbetareinstitut har generöst gett bidrag till bokens tryckning.

Uppslag ur boken

länkning pågår till http://intressant.se

Ulrika Mars (t.v.) tar emot Ahlbäckpriset 10/10 2015. Foto Markku Miettinen.

Som tidigare meddelats av Ahlbäckstiftelsen och tidningen Dalademokraten gick 2015 års Ahlbäckpris till textilkonstnären Ulrika Mars. Hon är född 1976 och därmed den hittills yngsta pristagaren. Priset delades traditionsenligt ut i samband med att Meken i Smedjebacken öppnade sin utställning med bilder av förra årets pristagare, Peter Nyblom. Prisutdelare var Gina Persson från IF Metall. Detta inlägg (nr 46 i den nya serien) blir en rapport från Ahlbäckdagarna 2015. Mera kommer senare.

Temat för årets Ahlbäckdagar var "Arbetsliv i förändring". (Se också Ny jakt på arbetarkonsten 44.) Presentationerna hade ett särskilt stort fokus på fotografi med tanke på 2014 års pristagare Peter Nyblom och hans utställning. Nyblom är en fotograf som verkligen har ägnat sig åt arbetslivets förändring. Detta är brännande frågor i en tid när ekonomer och framtidsforskare ständigt berättar för oss hur glada vi ska vara när vi "slipper" arbeta. De beklagar att avtalssystemen är tröga och att människor inte ersätts med maskiner tillräckligt snabbt för att lönsamhetskalkylerna skall stämma. Synen på arbete måste omförhandlas och omvärderas, sägs det. Hur genomtänkt är det, och hur mycket vet proffstyckarna om olika typer av arbete? Hur många av dem har t.ex. studerat dagens gruvarbete ens på bild?

Maths Isacson föreläser 9/10 2015. Foto: Anne Seppänen

En mer nyanserad analys av läget får man om man läser en bok som Maths IsacsonsIndustrisamhället i Sverige (Studentlitteratur, 2007). Maths är sedan många år professor i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet och har varit engagerad i industrins kulturarv i Bergslagen, inte minst i samarbete med Ahlbäckstiftelsen. Han inledde Ahlbäckdagarna med en föreläsning på fredag förmiddag. Där visade han sin pedagogiska skicklighet genom att på mindre än timma demonstrera huvuddragen i arbetslivets utveckling i Sverige under hela 120 år, dvs. från Johan Ahlbäcks födelse 1895 och fram till idag. År 2015 är det ju också Ahlbäckjubileum till minne av 120-årsdagen. Några bilder av Ahlbäck fanns med i Maths föreläsning där han varvade konkreta tidsbilder med statistiska diagram.

Från kontrollrummet styrs roboten på Ovakos ringverk i Hofors. (Foto NyTeknik 2014)

Vilka siffror handlar det om ifall vi ska diskutera arbetslivets utveckling i t.ex. Bergslagen? De flesta vet kanske att den industriella järnhanteringen i Sverige började med små hyttor och hammare som sedan slogs ihop till större industrier. Hårda data fick vi i Maths diagram som visade mängden av både nedlagda och nystartade järnverk mellan 1840 och 1910. Diagrammet visade turbulensen i branschen och den snabba utvecklingen mot större enheter. På 1840-talet fanns nästan 600 stycken små järnverk i Sverige, år 1910 återstod drygt en fjärdedel stora. Ett av dem var bruket i Smedjebacken, eller Smedjebackens Walsverk (SW) som länge var det officiella företagsnamnet. Där arbetade på 1950-talet fortfarande ca 1200 anställda. Idag, när bruket heter Ovako Bar (eftersom man gjuter och valsar stålämnen) är antalet nere i ca 350. Siffrorna avspeglar arbetslivets utveckling mot allt färre och större enheter med färre anställda, vilket ger ökad produktivitet tack vare automatisering och datorisering. Helt andra saker krävs av en valsverksarbetare idag jämfört med Johan Ahlbäcks tid. Vad Ahlbäcks bilder faktiskt visar förstår vi kanske inte förrän vi har satt oss in i hur produktionen fungerar idag. Industriarbete är idag i stor utsträckning ett övervakningsarbete. Se bilden.

Klicka på bilden för att få den i större format! (Källa SCB)

Att antalet anställda minskar behöver inte betyda att industrins andel av BNP minskar eller att utvecklingen från industrisamhälle till tjänste- och kunskapssamhälle går så fort som journalister ibland tror. Diagrammet här intill visar ändå att industrins andel totalt sett har minskat rejält sedan mitten av 1900-talet. Maths Isacson visade liknande diagram i sin föreläsning. Den blå kurvan visar att industrins andel av det totala förädlingsvärdet i Sveriges ekonomi (produkters värde minus produktionskostnaden) har minskat från ca 45 procent på 1950-talet till under 30 procent idag. Samtidigt har den privata tjänstesektorns andel ökat från ca 35 procent till nästan 50 procent. Jord- och skogsbrukets andel har stadigt minskat. Detta jämförde Maths med andra kurvor som visar andelen arbeten som räknas som "flexibla" (från 6-7 procent i början av 90-talet till 17-18 procent idag) och den drastiska ökningen av antalet utbildade bergsingenjörer sedan 1970-talets slut. Tjänstesektorns ökning står i proportion till osäkra och "flexibla" anställningars ökning, medan råvaru- och tillverkningsindustrin kräver alltmer specialiserade kunskaper, t.e.x. bergsingenjörernas.

Svenskt BNP-index 1981-2007. Diagram: Finanstidningen. Klicka på bilden för att få den i större format!

Till slut återknöt Maths till frågan som ständigt diskuteras idag - den om arbetets betydelse och värde. Tänker vi på att lönernas andel av företagens totala utgifter konstant har sjunkit efter år 1980 kan det verka som om vårt arbete värderas allt lägre. Det intrycket förstärks om man, som Maths, jämför med bruttonationalproduktens ökning under samma tid. Att industrins andel av BNP minskar innebär förstås inte att dess vinstmarginal minskar. Räknat i fasta priser (dvs. med kompensation för inflationen) har produktiviteten per arbetad timma i näringslivet ökat med 200 SEK på 20 år, eller från ca 300 SEK till ca 500 SEK. Här gäller det alltså produktivitet: vilket värde vi producerar, inte vad vi får ut i ersättning för detta. Om en kvalificerad industriarbetare i Sverige idag är högavlönad jämfört med t.ex. ett restaurangbiträde, så är skillnaden ändå marginell i förhållande till företagens totala vinstuttag. Men i debatterna utmålas industriarbetarna ändå som en liten privilegierad elit som inte längre har något gemensamt med lågavlönade grupper. På så vis skapas splittring i arbetarklassen. Den splittringen är en fråga bland många andra som Maths föreläsning kunde inspirera oss att fundera vidare på.

Världens industriarbetare i miljoner 1950-2005. Blått: I-länder. Rött: U-länder. Klicka på bilden för att få den i större format!

När Maths var färdig var det min tur. Jag pratade under rubriken "Bilden som kunskapskälla i automatiseringens och globaliseringens tidevarv" men om jag hade varit ekonomhistoriker som Maths hade jag kanske sammanfattat arbetets och arbetarens roll med diagrammet här till höger. Kurvorna visar antalet arbetare i industrisysslor i de länder som tidigare kallades I-länder respektive U-länder. Numera "Developed economies" (utvecklade ekonomier) och "Emerging economies" (framväxande ekonomier). Antalet miljoner individer i "globala industriella arbetskraften"åren 1950-2005 visas för våra gamla industriländer med blå kurva och för de framväxande industriländerna med röd kurva. Det rörde sig alltså år 2005 om en halv miljard människor i länder som Indien, Kina och Thailand, och en ökning med 300 miljoner människor sedan mitten av 1970-talet. Globalt sett är det alltså helt absurt att påstå att industriarbetarna skulle vara en minskande grupp i arbetarklassen.

Dhiman Steels, Bangalore 2011  Länk  till video, youtube

Vad vet vi om alla dessa miljoner människor och deras arbete? Hur kan bilden fungera som kunskapskälla och kan bilderna lära oss något som texter och statistik inte kan? Många marxistiska socialforskare (som Walter Benjamin) har nedvärderat bilden som kunskapskälla och sagt att bilder inte ger någon information. Enligt sådana forskare är bilder bara ytliga illustrationer som i värsta fall används i propagandasyfte. Att leta upp bildmakare som faktiskt synliggör och avslöjar människors arbetsvillkor i sina bilder är ett sätt att bevisa motsatsen. Ahlbäckpriset har den funktionen, bland annat. Då kan vi också visa att bilder ger information som texter inte ger, och omvänt. Dokumentära bilder visas nästan alltid i kombination med text. Tittar vi på bilden här intill av en man som arbetar med en glödande järnbit i en grå verkstadsmiljö förstår vi nog inte så mycket om vi saknar kunskaper om verkstadsarbete och inte har någon förklarande text. Förklaringen kommer här: bilden visar en liten bit av ett ringverk, dvs. ett verk där det valsas ringar av stål. Ringverket finns utanför Bangalore i Indien och ingår i koncernen Dhiman Steels. Bilden är bara en stillbild ur en video på Youtube. Länken hittar ni i bildtexten. Klicka på länken och se den korta filmen!

Eüpa factory, Kina, 2015. Länk till video, youtube

När ni har läst förklaringen och sett filmen har ni en mycket tydligare idé om vad det hela handlar om. Nu kan ni jämföra med t.ex. Johan Ahlbäcks bilder från 1920-talets Smedjebacken och bilden av kontrollrummet i det moderna ringverket i Hofors här ovan. En film visar förstås mera än en enstaka bild och jämförelser mellan bilder från olika tider och platser synliggör utveckling och ojämlikhet. I Indien förekommer fortfarande en storskalig produktion med maskiner och arbetsmoment som i Sverige idag bara finns på hantverkarnivå (m.a.o. i små privata konstsmedjor). En helt annan arbetsmiljö ser ni i bilden från fabriken Eüpa i Kina. En fabrik som inte bara är en fabrik utan en hel liten stad med 17.000 anställda som lever sina liv på området i en strikt organiserad och reglerad tillvaro. Eüpa tillverkar främst elektriska hushållsartiklar. Även här har ni en länk i bildtexten till hela filmen: den här gången en hel dokumentär från Discovery (45 min).

Bild av uppställda arbetslag på Eüpa. Bildkälla: University of Dundee, projekt "Made in China"

Med sådana exempel försökte jag visa vad bilder och filmer kan berätta om automatisering och globalisering. I filmen och bilderna från Eüpa ser vi några av människorna bakom den röda kurvan i diagrammet över den industriella arbetskraftens ökning globalt under 1975-2005. Men bilder kan också fungera som illustrationer på ett sätt som inte är informativt utan snarare schablonmässigt eller styrt. Det finns till exempel mängder av stillbilder från Eüpa som liknar den här intill. Bilderna motsvarar säkert det som fabriksledningen vill se (symmetri, kontroll, disciplin) men också det som amerikanska och europeiska journalister vill se, dvs. det som motsvarar deras idé om det totalitära samhället. Bilderna bekräftar förutfattade meningar snarare än att nyansera dem med information.

Sampsa Sarparanta, Kaikki erilaisia, kaikki samanarvoisia, olja på duk, 2014. Bildkälla http://sampsasarparanta.fi/

Men alla bilder är ju inte fotografier eller stillbilder och alla bilder är inte heller dokumentära. Bilder kan vara t.ex. samhällskritiska och satiriska. Den finländske konstnären Sampsa Sarparanta har använt en liknande fotografi som det från Eüpa när han har gjort målningen Kaikki erilaisia, kaikki samanarvoisia (ungefär "alla är olika, alla är jämlika"). Det är förstås en ironisk titel och en ironisk bild. Kombinationen av militärisk uppställning och målade ansikten i regnbågsnyanser känns absurd. Vi vet att inget av de två påståendena i titeln är sant. Arbetarna i bilden är inte jämlika med sina överordnade. Och om de i den officiella retoriken i dagens Kina får veta att de är individer i något sorts "regnbågsamhälle" så är det ändå inte så de behandlas. Bilder kan alltså användas på olika sätt. De kan användas som informationskälla. De kan användas för att förstärka schabloner. De kan också användas för att kritisera schabloner och då kallas resultatet ofta satir eller samhällskritisk konst. Då handlar det inte bara om att visa något utan också att uttrycka något om det som visas.

Boken Pappersarbetarna med bilder av Hasse Eriksson och Anders Björnhager, 2014.

Det var väldigt bra att tre fotografer och en målare kompletterade Maths Isacson och mig på Ahlbäckdagarna genom att visa sina bilder och berätta om dem. Det skedde på fredag eftermiddag och lördag förmiddag. Fotograferna var Hasse Eriksson (Borlänge), Peter Nyblom (Fagersta) och Lars Dahlström (Insjön). Målaren var Anders Björnhager (Borlänge). Anders Björnhagers bilder har jag skrivit om tidigare här på bloggen när han hade en utställning på Dalarnas Museum i vintras med akrylmålningar som ingår i boken Pappersarbetarna från Pappers avdelning 50 i Kvarnsveden. Se Ny jakt på arbetarkonsten 42. På Kvarnsvedens pappersbruk och Domnarvets järnverk i Borlänge har flera ahlbäckpristagare arbetat och/eller gjort utsmyckningar. Boken Pappersarbetarna är ett bra exempel på hur en fotograf och en målare kan komplettera varandra i en bok som dokumenterar både dåtid och nutid på en stor arbetsplats. Fotografen i sammanhanget är Hasse Eriksson. Båda två har själva arbetat på pappersbruket. Det är extra intressant att Anders har använt flera av Hasses foton som förlaga eller utgångspunkt för sina målningar. I fotona ser vi på ett konkret vis det som texten beskriver i nutid (Hasses bilder) eller dåtid (arkivbilder). I målningarna tolkar Anders arbetsplatsens stämningar (både i nutid och dåtid). Målningarna är förstås mycket färre.

Sidan 86 ur Pappersarbetarna med Therese Berg. Fotot taget av Hasse Eriksson.

Det var på fredag eftermiddag som Hasse Eriksson och Anders Björnhager visade sina bilder. Då hade först Monica Borg (sekreterare i Ahlbäckstiftelsen 1992-2007) presenterat sin dokumentation av stiftelsens verksamhet från starten. Jag själv hade kort presenterat alla pristagare och boken Arbetarkonst för 2000-talet. Ann-Jeanett Stål, danskonsulent vid landstinget i Dalarna, hade talat om projektet In Motion där koreografen Charlie Prag och elever från Västerbergslagens kulturskola tolkade Johan Ahlbäcks teckningar som dansföreställning våren 2015. När sedan Anders och Hasse trädde upp på scenen blev det en konkret demonstration av bilden som kunskapskälla. Men också att en bild inte förklarar sig själv. Ett idealiskt sätt att få veta något om en plats eller miljö är att ha ett album med bilder tagna av någon som verkligen känner till platsen, och att dessutom ha den personen närvarande. Just den idealsituationen skapade Anders och Hasse. Vi som lyssnade var mycket privilegierade. Vi fick massor av fakta, öden och historier på kort tid. Låt mig bara ta ett exempel och illustrera det med ett foto av Hasse på sidan 86 i Pappersarbetarna. Fotot visar en pappersarbetare av idag, Therese Berg. Hon är inte bara arbetare utan också smyckeskonstnär. Ett smakprov på det hon gör kan man se här. Texten till bilden (på sidan 87) berättar hennes historia. Hon var fast anställd på renseriet i pappersbruket (i bakgrunden på bilden) sedan 2007. Våren 2009 tog hon dessutom en kandidatexamen i smyckeskonst i Göteborg. Våren 2014 blev hon uppsagd från bruket på grund av arbetsbrist. En del av sina smycken har hon gjort av skräp som blir kvar på golvet i renseriet, till exempel örhängen i form av tårar, en direkt reaktion på förhandlingarna om nedskärningar våren 2013. Boken Pappersarbetarna fokuserar visserligen på miljön och kollektivet men lyfter också fram intressanta personligheter som Therese och ahlbäckpristagaren Hans Tollsten.

Engelsbergs bruk, fotograferat av Marie Nisser 1969. Bildkälla www.sim.se

Sedan var det dags för Peter Nyblom att presentera sitt arbete. Det gjorde han inte bara med egna bilder utan också med andras. Bilden till höger är till exempel tagen av den kända industrihistorikern Marie Nisser och visar Engelsbergs bruk i Bergslagen så som det såg ut 1969. Då hade ugnen varit kall i femtio år. Senare renoverades byggnaderna och 1993 förklarades de som världsarv. Detta tog Peter som exempel på dokumentation av industrihistoriska miljöer i Sverige, tillgänglig särskilt via Svenska Industriminnesföreningens hemsida och söksidan Industrihistoriska miljöer. Idag är en Engelsberg ett museum och Peter jämförde 1969 års bild med dels en nytagen bild, dels gamla svartvita bilder från tiden före 1919 (nedläggningsåret). Detta handlar både om arbetslivets förändring och den information som man kan få genom att jämföra bildkällor. Dagens besökare på Engelsberg kan ha svårt att föreställa sig att platsen har varit så förfallen som den var 1969. I de gamla svartvita bilderna syns arbetet. Men också sådana detaljer som en sitt- och rastplats vid bryggan där kolet transporterades upp till masugnen (bryggan till höger i Nissers bild). Där kunde gubben som var ansvarig för bryggan vila sig mellan varven.

När det "lura" på bruket, red. L. Andeasson, L. Ekegren, P. Nyblom, G. Stenås. Fagersta 2015.

Peter Nyblom vet mycket om både sina egna bilder och andras. Han är inte bara fotograf utan också bildsamlare, bildredaktör och lokalhistoriker. Hans flit när det gäller att spåra upp bilder och hitta information om bilder gör att han faktiskt också är bildforskare. Från början var han metallarbetare, senare också arbetsledare och kvalitetstekniker vid stålverken i Fagersta. Som fotograf kunde han fullborda sin dokumentation av sin arbetsplats samtidigt som han arbetade sina sista år där. Detta var på 1980-talet, när Jan Stenbeck och Kinnevik tog över. Turerna som ledde fram till nedläggningen av stålverken Fagersta blev kända i pressen som "spelet om Kinnevik". Även detta berättade Peter om i presentationen. Som bildredaktör och bildsamlare har han haft stor nytta av bildarkivet från f.d. Fagersta Bruks AB. Bruket arbetade tidigt mycket medvetet med att bygga upp sin "image" och hade länge minst en fotograf anställd på heltid. Men vissa händelser saknas i bildarkivet, t.ex. storstrejken 1909. Om detta berättade Peter en historia som förtydligar hur en bildforskare arbetar. Det började med fyndet av en bild (på Tradera) av ett demonstrationståg i Fagersta 1909. Bilden visade sig vara ett brevkort där en viss "Tekla" beskriver både hur bilden togs och vilka bilder hon tog samtidigt. Med detektivarbete kunde Peter få fram inte bara "Teklas" fulla namn (Tekla Löfblad) utan också nysta upp hennes historia och hennes relation till mannen som framkallade bilderna i sitt enkla rum i Fagersta. Den senaste i raden av böcker där Peter har varit bildredaktör och skrivit bildtexter är När det "lura" på bruket - Fagersta under 140 år, utgiven i år av Bruksmuseet i Fagersta (Bruksmusei vänner) till museets 20-årsjubileum. (När fabriken signalerade början och slut på ett skifte sa folk att det "lurade".)

Nedkylt slagg från "gropen" i Smedjebacken töms med dumper. Foto Lars Dahlström. Bildkälla http://larsdahlstrom.se

På lördag förmiddag kom folk från Ovako Bar i Smedjebacken och förberedde oss inför dagens studiebesök på stålverket. Tjänstemannasidan representerades av Mats Jansson (chefsingenjör), arbetarsidan av Helena Andersson (maskinförare vid slaggningen) och den pensionerade arbetsstyrkan av Lars Sandén som började på verket redan 1959. Som pensionär har Lars länge haft guidningar på verket. Mats, Helena och Lars hjälptes åt att berätta om hur produktionen går till, och de visade två informationsfilmer om företaget. Den ena var från 1950-talet och den andra från idag. Detta blev en spännande upplevelse av inte bara arbetslivets förändring utan också av hur sättet att göra sådana filmer har förändrats. En del vänskapligt gnabb kunde vi märka, till exempel när Lars förklarade att en del miljöer med stark strålning är olämpliga för kvinnor i fertil ålder och Helena svarade att den strålningen inte är bra för män heller. Helena kunde kunde också berätta med glimten i ögat om sitt "manliga" jobb i en miljö som för den ovane påminner om själva helvetet - gropen där hon med bulldozer bryter slagget från smältningen. Bilden av det brutna slagget som töms kommer från Lars Dahlströms bilder till den fina boken Människan och ståletsom Ovako Bar gett ut. Se också hans hemsida.

Det kunde varit Helena som sitter i bulldozern eller dumpern i bokens bilder från slaggbrytningen och därför var det förstås lämpligt att hon och Lars Dahlström tillsammans berättade om bilderna. Boken är ett beställningsarbete men bilderna visar både arbetet, arbetarna och den dramatiska skönheten i stål och eld. Det är väl det sistnämnda som företagen allra helst visar upp för kunderna. Men i bokens många porträttbilder av arbetarna i sin arbetsmiljö kommer vi människorna nära. Efteråt över kaffet sade Lars Dahlström till mig att man kan vara en hur skicklig fotograf som helst och ändå misslyckas med porträttbilder, för där handlar det om att kunna prata med folk. Jag svarade att om man inte kan det får man hålla sig till att fotografera "stilleben". Det tyckte Lars var roligt, för sina inkomster har han hela tiden fått genom att fotografera just "stilleben", dvs. bilder för produktkataloger, särskilt för Claes Ohlson (Insjön). Men han är en mångsidig fotograf som kan hantera både döda ting och levande människor.

Fortsättningen på lördagen med studiebesök på Ovako och vernissage på Meken skildrar jag med mina egna amatörbilder och bildtexter:

Konst- och bildintresserade på väg till skrotgården bakom stålverket. Råmaterialet på Ovako i Smedjebacken består idag helt av skrot i olika storlekar ("fraktioner") och sorteringar. Mats Jansson, Helena Andersson och Lars Sandén guidade.

Vagnarna (vågvagnar) med behållare som transporterar skrotet till ugnen. Behållarna förs in över ugnen och töms genom att bottenspärrar öppnas.

Inne vid ljusbågsugnen. Här hamnar skrotet. Ljusbågsugnen fungerar genom att tre elektroder av grafit är nersänkta i ugnen. Det skapar en elektrisk spänning - en "ljusbåge". Skrotet smälts och "färskas" med tillsats av syre och andra ämnen. Den färdiga smältan tappas ut genom tapphålet som har skyddats av särskild tappsand under smältningen. Smältan rinner ner i en skänk som sedan flyttas med travers till skänkugnen.

Några elektroder som ska användas i ljusbågsugnen. De är inte små.

Här är vi i närheten av skänkugnen. Där får stålet sin slutliga sammansättning genom att olika legeringar tillsätts. I skänkugnen tas ett prov som sänds till laboratoriet för analys. Vid vårt besök pågick inget arbete i verket.

Här utanför gjuteriet ligger kasserade munstycken som använts vid tappning ur skänkar. De sittor på glidplattor som täcker tapphålet i skänken innan det är dags för tömning. Efter ett visst antal tömningar måste de bytas.

En informationstavla som visar flödet i produktionen från skrot till färdigvalsade produkter. Från stålverket går ämnena (billets) till valsverket i Smedjebacken eller via tåg till anläggningen i Boxholm. Klicka på bilden för att få den i större format!

Utsikt från plattformen på gjuteriet ner mot slaggrensningen och "bröthålet".

Slaggrensningen: Ingången till "bröthålet" där bland andra Helena Andersson kör ner med maskinen för att rensa slagg under ljusbågsugnen. Strax efter ingången finns en tvär vänstersväng som hon måste igenom innan hon kommer in under ugnen.

Uppe på gjutningen. Stålet tappas från skänken till en mellanskänk, och den skänken kommer hit. Det stora locket pressas fast ovanpå. Stålet fördelas från mellanskänken till kokillerna som är vattenfyllda gjutformar där stålämnena bildas. Vatten kyler ner dem, men bara på ytan. Kallas stränggjutning.

Ämnena glider från kokillerna ner till lodrätt läge och kapas till bitar, billets. Färdiga billets fortsätter hit, till kylningen. De flyttas och roteras långsamt på "bädden" som syns här bakom räcket.

Kontrollrummet ovanför kapningen och kylningen.

Färdiga billets ligger på svalning på planen mellan kylningen och första valsningen. Till valsningen hann vi inte gå - vernissagen väntade.

Närbild på billetsen som fortfarande är mycket varma. Svalnar de inomhus värmer de lätt upp en stor hall.

Från Peter Nybloms utställning på vernissagen i Meken. Lokalen var valsverkets smedja på Johan Ahlbäcks tid. Ingen hade tidigare kommit på idén att använda vanliga armeringsnät på det här sättet. Det är i harmoni med både bilderna och lokalen. En del av stålet från Smedjebacken kan valsas till tråd i t.ex. armeringsnät. Men det stålet är av sämre kvalitet.

Och minsann! Ett av näten har Peter stöttat med ett kasserat munstycke från verket! Nu mindes vi var det har använts.

Dansaren Mauro Mardones uppförde en bit av dansverket In Motion inspirerat av Johan Ahlbäcks teckningar.

Några bland vernissagepubliken. Carin Runeson (kommunfullmäktige + f.d. riksdagsledamot, S), Helena Andersson (IF Metall avd 113), Mats Jansson (Ovako).

Bildspelet i "tältet" innehåller bilder från Peters ständigt utökade fotoserie "Fragment från Bergslagen"

Armeringsnäten är placerade i det stora rummet så att de bildar ett "V" med stålverksbilder från Sverige på ena sidan och stålverksbilder från Indien på den andra. Här en mycket ung indisk stålverksarbetare i slutet av 80-talet.

Utställningen innehåller också pappersbilder ur "Fragment från Bergslagen" och ett urval av Peters bilder av raggare. Utställningen pågår till söndag, 8 november 2015.

länkning pågår till intressant.se

En arbetsplatsolycka: Snickare, 65 år. Akvarell av Emma Tryti, 2015.

Senaste inlägget här på bloggen är mer än ett år gammalt och handlar om Ahlbäckdagarna 2015, där vi deltagare fick lära oss mycket nyttigt om industri och stålproduktion. Att det inte har blivit något mera sedan dess är ett symptom på att boken om Ahlbäckpristagarna har kommit ut och förhoppningsvis hittar läsare. Nu kunde Konstfred göra det enkelt för sig och lägga ner den här bloggen. Men det bär honom emot. Det händer för mycket som är intressant att ta upp i samband med Arbetarkonst och Arbetarkultur, och förhoppningsvis har bloggen bidragit till det. Bara några exempel sedan sist: ABF har omvandlat sitt gamla litteraturpris till ett mycket större konst- och litteraturpris. På ABF-evenemanget Ordet Fritt i Göteborg 26-28 maj i år hölls panelsamtalet "Med uppkäftig samhällsförändrande kraft – dagens arbetarkonst?" med bland andra konstnärerna Petra Bauer, Kalle Brolin, Kajsa Dahlberg och Emma Tryti. På Arbetets Museum i Norrköping fanns mellan oktober 2015 och januari 2016 utställningen Prekär: om det nya arbetslivets estetik och etik. Tio konstnärer deltog, bland andra Kalle Brolin och Emma Tryti, och serietecknaren Daria Bogdanska. Lyssna gärna på intervjun med Emma Tryti om hennes bidrag, en bildserie om arbetsplatsolyckor: Nordegren & Epstein i P1 20 oktober 2015.

Att inte bara litteratur och "bildkonst" utan också tecknade serier är en kanal för nya generationer av skrivande och tecknande arbetare är Daria Bogdanskas debutalbum Wage Slaves (Löneslavar) ett exempel på. Det gavs ut på Ordfront förlag i våras, på svenska. Men redan ett år tidigare fanns det delvis utgivet på engelska, i mindre upplaga, och nådde serieintresserade i Malmö där Bogdanska bor. Hon kom dit för bara några år sedan som arbetssökande från Polen. Wage Slaves skildrar hur det är att komma till ett främmande land, utan pengar och utan att kunna språket, och att ändå hitta sätt att kämpa fackligt och att synliggöra sin situation. Idag 16 oktober 2016 berättar hon om det i en intervju i Sydsvenskan: länk till artikeln.

Det var roligt att vara med på Ordet Fritt i Göteborg och se hur sinsemellan så olika konstnärer som Petra Bauer och Emma Tryti kunde enas kring en gemensam värdegrund och en gemensam koppling till arbetarrörelsen i sin konst. Så kändes det förhoppningsvis också för arrangörerna av utställningen Prekär på Arbetets Museum.

Men så snart något blir konst är chansen mindre att det når ut till dem av oss som kan kallas eller som kallar sig själva för arbetare. På Ordet Fritt fanns en paneldebatt om konst, en annan om serier (med deltagare som Robert Nyberg och Sara Granér) och en tredje om litteratur. Det är typiskt. I kulturlivet är det viktigt att kunna sortera in sig själv och andra i avgränsade fack som "konstnär", "serietecknare", "poet", "fotograf" o.s.v. Detta är inte godtyckligt, utan beror på att de olika formerna av kultur sprids via olika kanaler (t.ex. gallerier, förlag, konserter) och har delvis olika publik. När det dyker upp individer som vägrar att definiera sig som en viss sorts kulturskapare eller begränsa sig till ett visst område uppstår oro i kulturlivet. Många ifrågasätter t.ex. nu att en "pop-ikon" som Bob Dylan har kunnat få nobelpriset i "litteratur". Området "konst"är ännu mera exklusivt än området "litteratur". En konstnär som vill lyckas i karriären vet att det gäller att rikta sig till en mycket liten grupp där experter, köpare och finansiärer finns. Det finns inga breda spridningskanaler för konst på samma sätt som det finns för tecknade serier eller musik. Däremot finns många hinder för att arbetarkonst skall nå dem som den borde vara gjord för (om den ska kallas arbetarkonst).

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken är på många sätt ett unikt arrangemang eftersom det sker alldeles nära arbetet och arbetsgemenskapen på en plats som fortfarande är en industriort. Därför kommer det snart mera här på bloggen om årets Ahlbäckdagar (7-8 oktober) och pristagaren Ulrika Mars utställning på Meken i Smedjebacken (visas t.o.m. 6 november). Lyssna under tiden på Jenny Wrangborgs dikter till musik - i samarbete med bland andra Stefan Sundström. Jennys framträdande med sina dikter var en av höjdpunkterna på Ahlbäckdagarna.

länkning pågår till intressant.se

Ulrika Mars har byggt en berättelse i rummet med bildvägg, föremål och ljusprojektion. Foto: "Konstfred".

Som tidigare meddelats blev textilkonstnären Ulrika Mars 2015 års ahlbäckspristagare. Hon är född 1976 i Montreal men har dubbelt svensk-kanadensiskt medborgarskap och flyttade redan vid åtta års ålder till Sverige med sina föräldrar. På hennes mammas sida finns rötterna i Hälsingland, närmare bestämt i Forsa där mormodern arbetade på det kända linspinneriet Holma i Sörforsa. Det var också på folkhögskolan i Forsa som Ulrika Mars gick sin första utbildning i textil, direkt efter gymnasiet. Senare kom hon in på den treåriga utbildningen på Handarbetets Vänner i Stockholm. Hon fick sin examen från Handarbetets Vänner år 2003 och har sedan dess haft sin egen textilateljé men också arbetat som lärare i syslöjd och som tunnelbaneförare. Under sin yrkesverksamma tid har hon bott med familjen i Stockholms län, för närvarande i Hägersten. Men hon vistas också ofta i Hälsingland där hon har ärvt sina morföräldrars hus, som en gång byggdes med ett egnahemsbidrag från spinneriet Holma. Med start i september 2012 arbetade Mars med projektet Kvinnor på fabriken i samarbete med Hälsinglands Museum i Hudiksvall. I projektet undersökte hon spinneriets historia med hjälp av gamla fotografier och andra dokument som hon tolkade i broderad form. Hon bjöd också in allmänheten i bygden att sända in egna bilder.

En av Ulrika Mars bilder från Holmaprojektet. Finns också på bildväggen i Smedjebacken

Resultatet av projektet blev bland annat utställningen På fabriken som visades på Hälsinglands Museum sommaren 2014. Våren 2015 visades den igen på Runöskolan i Åkersberga. I sin prismotivering för år 2015 skriver Ahlbäckstiftelsen bland annat så här:

"Ulrika tilldelas priset för sitt sätt att använda det textila materialet för att skildra kvinnors villkor, industriella motiv och industrihistoria genom bland annat fabriksarbeterskorna vid linfabriken. Med ett till synes enkelt broderi fångar Ulrika Mars en hård miljö, ett hårt arbete. Hennes porträtt, som vid en första anblick ser skissartade ut, förmedlar bilder och berättelser av starka kvinnor."

Ulrika Mars har återanvänt några av de broderade bilderna från Holmaprojektet i sin stipendieutställning, som öppnade under Ahlbäckdagarna (lördag 8 oktober) och visas fram till  söndag 6 november (denna vecka). I denna veckas pappersversion av tidningen Flamman (http://flamman.se/) finns på kultursidan en recension som jag har skrivit av utställningen. Där finns också två av bilderna i det här blogginlägget. Utställningen handlar den här gången inte bara om Holma utan också om vår egen tids migration och flyktingsituation under temat "Att fara". Tanken är att även många av arbetarna i Holma var migranter eller barn till migranter. Redan när fabriken startade 1898 anställdes till exempel spinnerskor från Böhmen, och senare under 1900-talet kom många finskspråkiga arbetare. Så här beskriver jag i Flamman det vi ser i den första bilden från utställningen:

"På golvet i utställningslokalen Meken (valsverkets gamla mekaniska verkstad) står nu olika tiders resebagage, från amerikafararens kista till den blå Ikea-kassen. På en bildvägg finns ett urval av de broderade bilderna från Holmaprojektet. Längre bort hänger en segelduk från taket och på den projiceras ett bildspel med broderade bilder, synliga på båda sidor om duken. Duken är förankrad med kättingar i golvet, och där ligger också några dukar med broderade textrader på engelska och franska. Det är som om de vore uppspolade på en strand, men inte i Sverige utan vid Medelhavet."

"Jag kommer att lämna dig baby... Jag hör hur det kallar..."

Utställningen är alltså en direkt kommentar till flyktingströmmarna från Mellanöstern och Nordafrika, men på ett lågmält och subtilt sätt. Ulrika Mars har iscensatt utställningslokalen Meken som en installation där ljuset är dämpat och spotlights belyser föremålen och bildväggen som på ett museum eller i en kyrka. På det sättet är utställningen olik många tidigare stipendieutställningar, men mera lik Peter Nybloms stipendieutställning förra året. Den som går omkring snabbt och slarvigt riskerar att trampa på de små dukarna som ligger på golvet vid kättingarna. På dukarna står saker som översatt till svenska blir ungefär "det är byn jag velat nå", "jag kommer att lämna dig baby, jag skojar inte jag måste fara, jag hör hur det kallar på mig". På sin blogg har Ulrika Mars berättat om textbroderier som är meddelanden till särskilda personer, och hon har också haft en utställning med broderade sms-meddelanden. Men här i utställningen "Att fara"är meddelandena knappast riktade från eller till någon viss person utan mera anonyma. De kan tolkas som lämningar efter någon som var tvungen att fara (till en ny by?) men som drunknade på vägen.

Segel med en projicerad bild av en broderad bild av ett fotografi av en textilarbetare.

Den hängande segelduken som nämns i recensionen är faktiskt ett riktigt och fungerande segel som Ulrika Mars skaffat till utställningen. På så vis finns ytterligare en koppling mellan spinneriet/textilindustrin, sjöfarten och migrationen. De digitala fotografierna av broderade bilder som visas på/genom duken, via projektorn, består tekniskt bara av ljus. De är åtminstone på det sättet mindre verkliga än de ursprungliga bilderna. Man kan kalla dem för reflektioner av bilder eller minnen av bilder. Ett budskap som kan tolkas in av oss besökare på utställningen är att detta är vad resenären "ser" som inre minnesbilder av det som är förlorat, t.ex. en trygg plats att bo på och ett arbete att gå till varje dag. Att vara arbetare idag är globalt sett att vara mer eller mindre otrygg och att ha anledning att känna samhörighet med migranter som förlorat allt. Därför finns det starka anledningar att säga att den här utställningen är en utställning om arbetarklassen och att Ulrika Mars är en arbetarkonstnär. Hon utgår från sitt eget liv och familjens bakgrund i arbetarklassen. Som de flesta konstnärer och författare idag har hon själv tidvis försörjt sig i arbetaryrken. Erfarenheterna och berättelserna från arbetarklassen kopplar hon samman med solidariet med de mest utsatta grupperna i vår egen tid.

Om du har vissa bestämda åsikter om fenomenet arbetarkonst, t.ex. att den bör likna äldre realistiska skildringar av muskulösa grovarbetare i skitiga miljöer, är det kanske svårt att se att utställningen "Att fara"är arbetarkonst. Men släktskapen blir tydligare ju längre man tar sig tid att studera utställningen. Ulrika Mars är också en annan person än de äldre arbetarkonstnärerna som ofta var/är organiserade kommunister. Politiskt har hon mera koppling till kristna folkrörelser - något som länge var tabu i visa kretsar i vänstern (men accepterat i VPK redan på 1960-talet). Nyligen har hon varit handledare i Nynäshamn för den sociala kristna organisationen Hela Människan. Vintern 2012 visade hon utställningen "Bibliska kvinnor" i samarbete med Svenska Kyrkan i Botkyrka. Utställningen visades i Vårfrukyrkan. Tidigare hade hon intervjuats i församlingens tidning Brännkyrkabladet (oktober 2011) och ur den artikeln har jag hämtat några uppgifter för det här blogginlägget. I intervjun förklarar Ulrika Mars också sitt intresse för Bibelns kvinnor:

"Det är kul att läsa bibeln och möta kvinnorna där: elaka, snälla, starka, och så vidare. Bibeln berättar om hur det är att vara människa, oavsett om det är för 2000 år sedan eller idag. Det finns så många beröringspunkter."

På Ulrika Mars hemsida och blogg "CM Productions" kan man följa hennes liv sedan 2009 och framväxten av Holmaprojektet med många intressanta bilder:

Ulrika Mars, CM productions

Se också Ulf Lundéns text i Dalademokraten från den 7 oktober:

Ulrika Mars och människan som överlevare.

/

(länkning pågår till intressant.se)

"Konstfred" talar igen (men inte lika mycket som Lars Vilks alias "Konstvilks"). Efter nästan ett helt års upphåll är det mycket som har hänt – åtminstone i Sverige – på området arbetarkonst, arbetarlitteratur och forskning om detta. Det är i själva verket så mycket att jag har svårt att bestämma var jag skall börja. Tills vidare lägger jag ut några utkast som hittills varit opublicerade.

Det första är från september 2014 när jag och Fredrik Svensk inledde diskussionsserien "Arbetarkonst" i ett samarbete mellan ABF Göteborg och konsttidskriften Paletten. Tidigare rapport här på bloggen: Ny jakt på arbetarkonsten 37. Temat för kvällen: "Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?" Förberedelserna var omfattande och jag skrev bland annat ett utkast till en inledning. Men oftast fungerar det inte att läsa från manus inför publik. Utkastet kan vara värt att spara eftersom det sammanfattar några huvudtankar i mitt arbete med arbetarkonsten:



Arbetarkonsten är ett osynligt fenomen och begreppet arbetarkonst är ett osynligt begrepp i dagens svenska offentlighet. Att påstå detta är nog inte så kontroversiellt. Frågan som vi bör försöka besvara är hur det kommer sig, och varför ett begrepp som arbetarlitteratur används på ett mycket mer självklart sätt. Som historiker är jag övertygad om att det behövs omfattande och noggranna studier av kontakterna mellan bildkonstnärer och arbetarrörelsen för att besvara en sådan fråga. Det kan rentav hända att vi måste söka oss ända tillbaka till den tid då man här västerlandet började använda begreppet konst så som vi använder det idag. Min presentation här idag motsvarar inte empiriska krav som jag helst skulle vilja ställa på mig själv utan ska mer ses som ett spekulativt utkast och en utgångspunkt för diskussion. 

Till grund för presentationen ligger ett antagande som nog formuleras ganska tydligt i programtexten till den här temakvällen. Nämligen att det finns något skandalöst i själva begreppet arbetarkonst. Skandalöst – inte för arbetarrörelsen eller för kulturintresserade arbetare, utan för de intellektuella som till varje pris vill hålla konsten ren från dagspolitik och kollektiva rörelser. Detta är en beröringsskräck och den tar sig många uttryck. Jag tror att det finns många som har den men som aldrig själva skulle medge att de har den. Jag är förstås medvetet polemisk när jag använder ordet beröringsskräck men det hela skulle också kunna beskrivas mer välvilligt. Till exempel som kärlek till konsten och en kritik av sammanhang där konsten reduceras till ett redskap för olika ideologiska och ekonomiska intressen. Men under alla förhållanden tror jag att det är just idén om konstens fundamentala autonomi som kan göra begreppet arbetarkonst till ett skandalöst begrepp. Vissa skulle säga att konsten idag är mer pluralistisk och mer politisk än någonsin. Dels eftersom det är många olikartade verksamheter som räknas som konst. Dels eftersom så många konstnärer – särskilt yngre konstnärer – idag arbetar med en politisk tematik. 



Samtidigt verkar kontakten mellan konstnärer och existerande politiska rörelser påfallande svag. Det här är något som det har skrivits internationella debattböcker om, till exempel 9.5 Theses on Art and Classav Ben Davis som kom år 2010. Men man kan också fråga sig varför våra politiska partier i Sverige inte anlitar konstnärer som alternativ till reklambyråernas tunna soppa i den pågående valrörelsen. Beror det på politikerna? Beror det på konstnärerna? Eller ligger problemet i själva begreppet konst så som det utvecklats och definierats fram till idag? Kanske är det så att även de konstnärer som skulle vilja åstadkomma en arbetarkonst och ingå i en arbetarrörelse begränsas av att begreppet konst från början präglats av en i grunden liberal idé om människan. I så fall finns det ett samband mellan liberalismens frihetsideal och det konstnärliga frihetsidealet. Ett samband mellan å ena sidan liberalismens motstånd mot inskränkningar av individens frihet och andra sidan den konstnärliga tron på konsten som något fundamentalt personligt och inte kollektivt. 

Här har jag några favoritcitat som jag skulle vilja lyfta fram. Inte för att polemisera mot skribenterna utan för ge exempel på formuleringar som är så vanliga och allmänna att det nog är likgiltigt vem som skrivit eller sagt dem. Därför låter jag skribenterna vara anonyma. År 2008 skriver en svensk konstkritiker så här apropå konstens uppgift:

Jan-Eric Martinsson, Löneförhandlingar / Palkkaneuvottelu, träsnitt 1982.

Anteckningar om arbetarkonstnären Jan-Eric Martinsson (1954-1989). Vi funderade ett tag på att nämna Martinsson i boken Arbetarkonst för 2000-talet eftersom han hörde till dem som hade kunnat få Ahlbäckpriset. Men han blev bara 35 år gammal och avled fyra år innan priset delades ut för första gången. Särskilt "känd" var han heller aldrig som konstnär. Helt tydligt ville han inte arbeta enligt den borgerliga eller kommersiella konstbranschens villkor. Sina bilder gjorde han helst direkt framför motivet på olika arbetsplatser inom tillverkning och transport. Där ansåg han  också att de skulle visas. Försäljning av bilder ville han inte göra sig beroende av. Han arbetade kvar i sitt vanliga yrke på "Stockholm Ban", den stora postterminalen vid Centralstationen som revs 1983. 

Om träsnittet här uppe har jag skrivit det här opublicerade utkastet: 

Jan-Eric Martinsson (1954-1989) är en av de arbetarkonstnärer som på olika sätt har uttryckt sin samhörighet med föregångaren Johan Ahlbäck. Här gör han det med ett träsnitt baserat på Ahlbäcks målning Första maj från 1935. I Martinssons version har arbetaren fortfarande mössan i handen, men kroppshållningen och ansiktsuttrycket har blivit säkrare. Tåget marscherar nu mot det dukade bordet där arbetsgivarsidans representanter firar en för dem lyckad förhandling. Träsnittet är hämtat från Erkki Vittaniemis tvåspråkiga diktsamling Blåstället / Siniset Haalarit från 1982 och illustrerar dikten ”Löneförhandlingar / Palkkaneuvottelu”. 

Johan Ahlbäck, Första maj, tempera 1935.

"Originalet" av Ahlbäck syns här till höger. Bilden finns också i Arbetarkonst för 2000-talet. Om Jan-Eric Martinssons liv och verksamhet har det inte varit så lätt att få fram några uppgifter. Enligt knapphändig information i diktsamlingen Blåstället var Martinsson född i Stensele i svenska Lappland. Poeten och metallarbetaren (svetsaren) Erkki Vittaniemi föddes 1939 i Kemi, finska Lappland. Han bor fortfarande kvar i Upplands Väsby där också Martinsson tycks ha hållit till när de inledde sitt samarbete. Om detta berättar Vittaniemi i en intervju som Juha Knuutila har gjort med honom för sverigefinnarnas kulturtidskrift Liekki: länk till intervju på Liekkis hemsida, datum saknas. Det var Martinsson som fick Vittaniemi att börja skriva på allvar, på finska som översattes till svenska, genom att be honom sätta ord till sina bilder:

"Jag tyckte nog att det skulle vara en rolig uppgift.Janne sa att skriv då bara.Jag sa att jag inte hade skrivit något alls tidigare.Då tyckte han att jag bara skulle pröva om det går. Vi gjorde tre böcker innan Janne gick bort. Vi tryckte böckerna tillsammans på Författaren bokmaskin. Där gjorde vi allting utom just själva tryckningen av boken. Det var en fin tid, att få bestämma vad vi skulle göra och hur vi skulle göra det. Vår tredje bok Kiertokulku - Kretslopp gjordes av eleverna på den grafiska utbildningen i Kista." (Ungefärlig översättning)

(Minä siihen että se olisi hieno homma. Janne sanoi, että ala sinä kirjoittaa. Sanoin etten ole kirjoittanut mitään aikaisemmin. Hän ehdotti että kokeilisin. Me tehtiin kolme kirjaa ennen kuin Janne lähti pois. Me painettiin kirjat Författaren bokmaskinissa. Teimme itse kaiken kirjan painamista lukuun ottamatta. Se oli mukavaa aikaa, kun sai päättää mitä tehdään ja miten tehdään. Kolmas kirjamme Kiertokulku - Kretslopp tehtiin Kistan Graafisen koulun oppilaitten voimin.)

Omslaget till Bilder från mitt jobb, 1977

De tre böckerna var Blåstället ("Siniseet Haalarit" 1982), Bäcken ("Puro" 1985) och Kretslopp ("Kiertokulko" 1988). Författares bokmaskin var ett intitiativ i tidens anda där oetablerade författare själva kunde producera och ge ut sina böcker. (Den finns fortfarande kvar, men på annan adress, se http://bokmaskinen.se/) Martinsson illustrerade också böcker av Anders Lindh, Bengt Lundgren och Malla Taipale, samt antologin Illustrerade arbetardiktare (1985). Han gav också ut en helt egen bok: Bilder från mitt jobb (1977) som var en del av ett arbetsplatsprojekt. Några av bilderna finns idag på Postmuseum, bland annat linoleumsnittet på omslaget här intill. Museet skriver i informationstexten: 

Linoleumsnitt, "packare", som visar en man som arbetar med postsäckar. Omkring mannen står transportvagnar. Konstverket utfördes som en del i projekt 4 i "Bildkonst i arbetsmiljö" arrangerat 1977 av Samarbetsnämnden för konstföreningar i Stockholms län, SAN, Konstnärscentrum, Stockholms stads kulturnämnd. Meningen var att en konstnär skulle skildra en arbetsplats där han själv arbetade. Projekt 4 gällde Stockholm ban, där Jan-Erik Martinsson arbetat. (Länk till källan, Digitalt museum)


Detta projekt uppmärksammades av UNESCO i en rapportskrift om nya initiativ för samverkan mellan konst och samhälle: Cultural development, experiences and policies, skriven av Augustin Girard i samarbete med Geneviève Gentil (Förenta Nationerna, skrift U1374, andra upplagan 1983, länk till pdf-version här). Författarna skriver i översättning, sidorna 122-123:

Sidan 5 ur boken Bilder från mitt jobb

År 1977 gav kooperationen Samarbetsnämnden för konstföreningar ett arbetsbidrag till Jan-Eric Martinsson, som då arbetade deltid på sorteringsstationen vid Stockholms central. Han hade redan en stor produktion av teckningar, linoleumsnitt och oljemålningar bakom sig. Vid utställningen av de verk som tillkommit tack vare arbetsbidraget beskrev Martinsson sin upplevelse på följande sätt:

"Jag bestämde mig för att återge arbetsmiljön på paketavdelningen vid postterminalen på Stockholms centralstation. Jag började arbeta där i oktober 1976. Efter två veckor som heltidsanställd gick jag över till deltid. Arbetsmiljön var obehaglig, särskilt på grund av dammet och bullret, utrymmena var extremt trånga på vissa avdelningar, och det var farligt när vi arbetat länge och var uttröttade. Du var tvungen att arbeta så fort att det inte fanns tid att prata med arbetskamraterna."

"I början tänkte jag att jag skulle kunna göra några skisser under arbetstid och sedan måla hemma. Efter att ha prövat insåg jag att det skulle bli bättre resultat om jag började ta foton, eftersom det helt enkelt inte fanns tid att skissa. Så jag köpte en kamera och var tvungen att lära mig att använda den. När jag började ta bilder hotade de andra med att de skulle 'slå mig på käften' eftersom jag inte hade berättat vad jag tänkte göra med de där fotona. När jag förklarade vad jag ville göra med min utställning hjälpte de mig; de visade var och när jag skulle fotografera för att kunna dokumentera de värsta sidorna av jobbet. 

"Enligt min åsikt kan en sådan utställning bara sättas ihop på ett bra sätt om det finns samarbete mellan arbetare och konstnärer. Det verkar nödvändigt att fokusera på vardagsfrågorna."

(Svensk översättning av Fred Andersson)

Jan-Eric Martinsson, Gjutare, olja på duk 1982. Industrifacket Metalls samlingar.

Martinsson hade också flera andra arbetsplatsprojekt med hjälp av stöden för konst i arbetslivet, bland annat i metallindustrin. Tidningen Norrskensflamman citerar honom den 26 mars 1980: 

"Det är intresse från Metalls sida som har möjliggjort engagemanget och det är jag glad över. 75 procent av min lön utgår från AMS, medan Metall står som ekonomisk huvudman och tillsammans med Upplands Väsby och Sigtuna kommuner står för resterande 25 procent."

Det finns nu några filmer på Youtube som dokumenterar Martinssons arbete och miljöerna han arbetade i. En film om Stockholm ban och rivningen av terminalen gjordes av Brevskolan för LO och Statsanställdas förbund:

Stockholm ban 1983 (20 minuter)

Dokumentären "Arbetets bilder" gjordes av Sveriges Television år 1980 och handlar om Martinsson. Den finns nu här:

Arbetets bilder 1980 (15 minuter)

Ännu en målning av Jan-Eric Martinsson i IF Metalls ägo

Den gamla kampsången som inleder filmen skrattar väl många åt idag, även inom arbetarrörelsen. Men filmen ger en mycket tydlig och intressant bild av arbetsmiljöer (metallindustri och bageri) som Martinsson dokumenterade, med de anställda som kommenterar projektet och Martinssons bilder. En av de intervjuade säger att: "I nutiden, om man pratar med en ung person i 13- 14-årsåldern så vet han inte ens vad arbete ute i verkstäderna är". En annan säger: "Det visas alldeles för lite i TV. Just sånt där. Där får man nästan aldrig se sånt där, en verkstadsmiljö... I stort sett är det bara det att de springer igenom och så är det färdigt... Med några högre gubbar och sånt där, men jobbarna själva dom kommer nästan aldrig till tals."

En svetsare vittnar utförligt om det ökade tempot i arbetet, hur monotonin gör att man slutar tänka och att många inte längre känner till andra delar av produktionen än det moment man själv utför. Viktiga frågor om effektiviseringen och i förlängningen automatiseringen tas alltså upp. Om sina bilder säger Martinsson själv att "de ska väl sen ut på arbetsplatserna och inte hamna på nåt jävla museum" (i textningen har man strukit "jävla"). Och: "Man ska väl inte räkna med att borgarnas kultur skall intressera folk, alltså. Den får de väl syssla med själva."

Jan-Eric Martinsson. Foto från "ancestry.se"

Jan-Eric Martinssons teckningar och målningar är kantiga och litet valhänta i stilen. På det sättet passar de bra ihop med det vardagliga innehållet. Jag känner inte till om Martinsson hade en konstnärlig utbildning eller om han var självlärd. Kanske var hans stil ett medvetet val. Konstnärligt får man nog konstatera att han var mera driven som tecknare och grafiker (med linoleumsnitt) än som målare, och kanske fick han helt enkelt inte tid att utvecklas mera i måleriet. I vissa av hans målningar märks det alltför mycket att han har målat efter foton. Det blir litet stelt och småpetigt, som i en målning från företaget Tufvassons transformator i Sigtuna som har återgetts i några sammanhang, t.ex. i boken Fram träder arbetaren. De målningar som jag visar här är annorlunda, och männen med de röda fanorna har ett patos som nästan närmar sig Amelin. Men hur man än värderar det konstnärliga resultatet är Jan-Eric Martinsson värd att ihågkommas som en renodlad arbetarkonstnär.

(länkning pågår till intressant.se)

Erik Styrbjørn Pedersen, Virus, olja på duk 2008. Kaos på Börsen.

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken pågår idag fredag och imorgon lördag. Årets tema är "Mångfald och integration i arbetslivet" med både tillbakablickande och dagsaktuella inslag. Ekonomhistorikern Olle Jansson från Uppsala  talade idag under rubriken "Efterkrigstidens industriella invandring", vilket också var ämnet förhans doktorsavhandling, som kan laddas ner i sin helhet här. Victoria Rixerär programledare före Sisuradios podd Finnjävlar som speglar erfarenheten av att vara finsk eller delvis finsk i Sverige. Hon berättade om sin bakgrund och sitt arbete under rubriken "Finnjävlar, farfar och Beckomberga". Dagens bildkonstinslag stod Ulla Zimmerman för: hon berättade om sitt arbete med bildterapi för ensamkommande flyktingbarn. Finland firar 100 år som självständig nation och i Dalarna och Bergslagen lever många finskspråkiga: Alltså är det helt följdriktigt att fredagen avslutas med Janne Westerlunds ståupp-föreställning (utsåld i Stockholm)"Världens roligaste finskakurs".  
Imorgon lördag följer bland annat visning av stålverket (Ovako bar i Smedjebacken). Förra årets Ahlbäckpristagare Erik Styrbjørn Pedersens utställning öppnar på Meken, och samtidigt delas 2017 års pris ut. Det går till dokumentärfotografen och författaren Stefan F. Lindberg (f. 1951). Lindberg och hans bilder har redan tidigare uppmärksammats här på bloggen Arbetarkonst, nämligen när han delade utrymmet på Meken med Lars "Mellis" Melanderi samband med sjöfartstemat vid Ahlbäckdagarna 2014. Om Erik Styrbjørn Pedersen(f. 1946) har däremot inte mycket blivit skrivet här ännu, så det kan vara lämpligt att börja med Johan Ahlbäckstiftelsens prismotivering som blev offentlig redan i juni förra året:

Erik Styrbjørn Pedersen, Bistånd, olja på duk 2002.

"I en tid med föreställningar att industrisamhället inte längre existerar, vill Johan Ahlbäckstiftelsen visa sin stora uppskattning för den danske konstnären Erik Styrbjørn Pedersen och hans arbetslivsskildringar från skiftande industrimiljöer. Ingen miljö tycks honom främmande; vi får möta arbetare inom stålindustrin, i skogen, till sjöss och inom textilindustrin för att nämna några av de områden han skildrar i sitt måleri. Han visar oss arbeten, som de flesta av oss aldrig kommer i kontakt med. I målningarna återges enskilda individer och specifika arbetsmoment, men oftast även gemenskapen hos kollektivet längs det löpande bandet. Erik Styrbjørn Pedersen är en av Nordens största nutida arbetarkonstnärer".

Erik Styrbjørn Pedersen, ur en serie av verkstadsbilder, olja på duk före 2008.

I morgondagens Dalademokraten (lördag 7 oktober) finns en stor artikel av Ulf Lundén som presenterar Pedersen och utställningen. Redan ikväll den 6 oktober finns artikeln på webben:  "Industriarbetaren: En provokation som konsten inte klarar av". Ulf tar fasta på samma citat av Pedersen som jag själv för ett antal år sedan när jag recenserade en utställning av honom i Köpenhamn. Citatet går ut på att arbetaren är "konstens sista tabu" och mera chockerande för konstvärlden idag än alla gamla avantgardistiska provokationer som slitits ut och blivit standard i "salongerna". Ulf går ut hårt i artikeln, men allt han påstår är faktiskt inte sant, som när han skriver: "Vem har sett en performance som vill gestalta en industriarbetare eller för den skull diskutera arbetsvillkor och maktrelationer på våra arbetsplatser?". Jo sådan idébaserad konst och performancekonst finns faktiskt, vilket de som följt diskussionsserien "Arbetarkonst" på ABF i Göteborg har sett exempel på. Däremot stämmer det nog att det idag till stor del "saknas konstnärer med arbetarbakgrund som med hjälp av olika konstuttryck vill gestalta sina tidigare arbetsplatser." Pedersen är dessutom en självlärd konstnär, och en läsare har redan kommenterat detta: "Det intressanta i artikeln är att så många självlärda konstnärer, de flesta faktiskt, är totalt utestängda från konstscenen. (...) Att arbetarmotiv inte finns i konsten är rätt ointressant i det perspektivet. Om mångfalden bland konstnärer vore större så berättade de nog om alla delar av livet, även arbetaren."

Min egen recension av Pedersen skrev jag för Svenska Dagbladet, och samtidigt recenserade jag i samma artikel den stora utställningen "Liv och arbete i konsten" på Arbetets Museum i Norrköping.  Jag var förvånad över att den gamla högertidningen lät mig skriva om arbetarkonst och anade att det skulle bli min sista större artikel där, vilket det också blev. Aldrig kommer väl någon därifrån någonsin att erkänna att det är mina sympatier för besvärliga och ofta dessutom självlärda vänsterkonstnärer som gör att mina artiklar inte längre publiceras och mina brev inte besvaras, men jag kan ha mina misstankar. Kanske hör jag av tidningen när jag nu återger den del av artikeln som handlar om Pedersen här. Men jag tar risken. Texten publicerades den 19 juli 2008 i Svenska Dagbladet:

Erik Styrbjørn Pedersen, ur serien Fabrik, visad i Köpenhamn 2008.

I dag är många oroliga över att konstlivets provokationer inte längre provocerar. Detta har Erik Styrbjørn Pedersen en teori om. Han framför den i en lång intervju i den bok som har gjorts till hans pågående utställning på Arbejdermuseet i Köpenhamn. Pedersen har kommit fram till att arbetaren är ”konstens sista tabu”. Han konstaterar att man kan ”servera skit på burk, sperma på flaska, ruttna grisar”, men en bild av en industriarbetare vid ett produktionsband blir plötsligt för politiskt. Pedersen har också en klar uppfattning om varför det förhåller sig så. Industriarbetaren, säger han, är i sig provocerande därför att själva existensen av industriarbete motsäger den nutida dogmen om industrisamhällets uppgående i kunskaps- eller informationssamhället. 

Erik Styrbjørn Pedersen, Fiskare, olja på duk. Visad i Köpenhamn 2008.

[---] när nu Erik Styrbjørn Pedersen får visa sina ”arbejdsbilleder” från tiden 1984 till 2007 sker det i en ny, fräsch lokal för tillfälliga utställningar. [...] Ska man bedöma den produktion Erik Styrbjørn Pedersen visar upp får man ta med i beräkningen att han är autodidakt. [...] Från det första decenniet, 80-talet, visar Pedersen bara två bilder. Båda två har de svagheter man kan förvänta sig hos en självlärd målare som kanske tidigare arbetat mer fritt (Pedersen har helt utelämnat 60- och 70-talens produktion) och som nu försöker tillägna sig ett realistiskt bildspråk. Här handlar det än så länge om att lära sig att kopiera – med största säkerhet efter foton – och resultatet blir stelt och överarbetat.

Omkring 1990 har Pedersen lärt sig att behärska sina nya uttrycksmedel. Nu och framledes är han fortfarande beroende av de fotografiska förlagor som faktiskt är nödvändiga i all arbetslivsskildring (eftersom det ofta rör sig om snabba arbetsmoment i miljöer där det inte går att skissa för hand). Men han låter sig inte längre bindas av förlagorna, utan låter dem bli utgångspunkt för djärvare tolkningar av rörelse, färg och ljus. Den petiga omsorgen om detaljer och enskildheter ersätts med en syntetisk överblick som visar helheten i en miljö, och den enskildes plats i arbetslaget. Och med de senaste årens ”seriella” verk (små, snabba bildserier från olika arbetsplatser) har den nu 62-årige arbetarsonen Pedersen uppnått något som bara den självlärde kan uppnå: auktoriteten hos en person som vänt en stor nackdel till ett stort försprång.        

Erik och Scott Pedersen i soffan hos Johan Ahlbäck, 8 oktober 2016. Till vänster Kirsten Folke Harrits.

Nu är det 2017 och Pedersen har alltså hunnit fylla 71 år. Han har inte stannat upp utan utvecklas fortfarande. Tidigare satirer över världsläget som Bistånd från 2002 (bild ovan) har följts upp med liknande motiv, men i starkare färger och med snabbare penseldrag. I sin stora jubileumsutställning på Vestjyllands kunstpavillon sommaren 2016 visade han stora målningar på temat "flykt" (över Medelhavet) men också arbetsplatsbilder, landskapsmåleri och verk från före 1990-talet. Några månader senare var han för första gången i Smedjebacken tillsammans med sin fru Scott Pedersen för att ta emot priset. Jag fotograferade dem tillsammans med forskaren och fotografen Kirsten Folke Harrits under ett trevligt besök i Johan Ahlbäcks ateljé.


(länkning pågår till intressant.se)

Robert Nyberg. Foto Lena Nyberg (beskuren). Bildkälla: Kommunalarbetaren.

En sak som det borde skrivits om här för flera månader sedan är att tecknarenRobert Nyberg(Ahlbäckpriset 2009) tilldelats ABFs litteratur- och kulturstipendium. Det blev offentligt i september och prisutdelningen skedde på Göteborgs bok- och biblioteksmässa. ABFs prismotivering finns här.Robert är en mycket välförtjänt stipendiat, och den senaste bland ett antal serietecknare som fått priset, även medan det bara hette "litteraturstipendium" (Helga Henschen 1985, Inger Edelfelt 1993, Anna-Clara Tidholm tillsammans med Thomas Tidholm 2001, Liv Strömquist 2011). Som serietecknare och framför allt som satiriker med träffsäkra observationer av samtiden hör Robert till de bästa i Sverige idag. Ett citat ur prismotiveringen förtydligar varför:

Oavsett om det handlar om vårdbiträden och undersköterskor, förskollärare eller byggnadsarbetare, arbetslösa eller springvikarier, så står han på deras sida mot makt, girighet och avhumanisering. Hans bilder har ofta en oväntad knorr och lockar betraktaren till skratt: igenkännandets eller överraskningens. Han ifrågasätter den nyliberala ordning som nästlat sig in så gott som överallt – från avreglering av järnväg och utförsäljning av allmännyttiga bostadsbolag över till åldringsvård, skola och sjukvård. Med skrattet som vapen får Robert Nyberg sin omgivning att kritiskt granska, ifrågasätta och inse att en annan ordning är möjlig bara vi bestämmer oss. Robert Nyberg har särskilt lyft fram kvinnor, och kvinnors utsatthet i lågavlönade arbeten där heltidstjänster lyser med sin frånvaro, delade turer är vardag och oron för hur det som finns i plånboken ska räcka till resten av månaden. Han lyfter upp kvinnor och kvinnors villkor till att bli en angelägen fråga för hela samhället. Med sina bilder bidrar Robert Nyberg till en folkbildande insats för att belysa och diskutera vilket samhälle vi vill bygga.

Även om det inte direkt har med saken att göra kunde man tillägga att Robert fått ett "litteratur- och kulturstipendium" medan de tidigare tre årens mottagare fick ett "litteratur- och konststipendium". Före 2014 var det enbart ett "litteraturstipendium". Historien om dessa två namnbyten på mindre än fyra år skulle kanske kunna berättas. Eller kanske inte. Det är på flera sätt en ganska pinsam historia. Själv tycker jag ("Konstfred") att Robert passar lika bra för ett konststipendium som ett kulturstipendium. Men konst är något som visas och diskuteras i en separat värld av högutbildade intellektuella, den så kallade "konstvärlden". Där är utrymmet för det folkliga och opretentiösa inte stort. Kanske är det därför bättre att ha ett kulturstipendium än ett konststipendium. Bredden och mångfalden blir större. 

Det avgörande för en belöning som delas ut av Arbetarnas Bildningsförbund måste vara att lyfta fram personer som verkar i arbetarrörelsens anda. Experter kan behövas för att upptäcka kulturskapare som verkar i arbetarrörelsens anda på ett nytt och kanske inte alltid så lättbegripligt sätt. Men att bekräfta vissa gruppers eller experters idéer om vad "konst"är (och vad "intressant konst"är) kan inte vara första prioritet. Det har förbundet lärt sig under experimentet med "litteratur- och konststipendiet".

länkning pågår till intressant.se

De skandalösa detaljerna. (Klicka för större bild.)

länkning pågår till intressant.se

Från ny till nyare jakt på arbetarkonsten!

Mycket att ta igen och att rapportera nu på denna blogg, den blogg som sedan 2006 har satt det omöjliga och skandalösa ordet ”arbetarkonst” på agendan igen.

 

Så är det faktiskt!  Men utan att bloggens skapare särskilt ofta nämns i sammanhangen eller bjuds in till diskussioner. Kanske beror det på att skaparen från början tänkte sig att han skulle vara anonym. Han kan alltså ha sig själv att skylla.

Skaparens namn Fred och fenomenet Konst gav signaturen Konstfred, men detta börjar kännas utslitet och var nog ganska fånigt från början. Låt oss i fortsättningen här på bloggen använda pronomenet ”vi”, fast förhoppningsvis inte som i konungens "vi"(pluralis majestatis på latin) och inte heller som gamla tiders konstkritiker.

Vår profilbild i gruppen Arbetarkonst, en affisch av  Albin Amelin (1902-1975 som återanvändes till utställningen Bilden som politiskt verktyg i Skellefteå 2014.

Istället går det att påstå att ordet "vi" också kan ha en demokratisk innebörd. Det hänvisar i just det här sammanhanget till i dagsläget 592 medlemmar i gruppen Arbetarkonst på Facebook. Det är dessa medlemmar ur olika politiska läger och från olika delar av landet som hela tiden tipsar bloggskrivaren om bilder och evenemang. Bloggskrivaren hoppas kunna spegla gruppens kunskaper och intressen så att resultatet blir en spegling av "oss" (en folkets kultur för att tala Jan Myrdalska) och inte bara en individuell synpunkt. En viss taggighet gentemot det som kallas "samtidskonst" blir tyvärr oundviklig. Samtidskonsten betraktar för det mesta folkets kultur bara från distans och som studieobjekt. Samtidskonsten är alltså inte detsamma som nutida konst. Samtidskonsten är en viss sorts nutida konst som tilldelas status av att vara mera samtida än annan. En konstvetare som skrivit insiktsfullt och kritiskt om detta är Dan Karlholm i boken Kontemporalism: Om samtidskonstens historia och framtid. 

För den som på papper vill läsa om Sveriges enda stiftelse och konstpris med syftet att uppmuntra arbetets och arbetsmiljöns synliggörande i bild och konst, Ahlbäckstiftelsen och Ahlbäckpriset i Smedjebacken, finns fortfarande boken Arbetarkonst för 2000-talet från år 2015 att köpa. Se annons och länkar här intill. Bokens författare är denna bloggs skrivare Fred Andersson, universitetslärare och mindre skogsägare (bonnjävel på fritiden, särskilt nu under pandemin) med sympatier till vänster om SAP. Även docent i det akademiska och gediget borgerliga ämnet Konstvetenskap. Dessutom f.d. konstkritiker i borgarpressen, numera nästan den enda tryckta dagspressen som finns kvar. Sedan några år tillbaka är Fred Andersson också medlem av den arbetande referensgruppen för Ahlbäckpriset och Ahlbäckdagarna i Smedjebacken. Den som inte känner till Smedjebacken bör få veta att det är en kommun och ett brukssamhälle i södra Dalarna, och en plats som historiskt och socialt är helt präglad av skogsbruket och stålindustrin.

Jessica Fleetwood. Bildkälla: Saatchi Art. (https://www.saatchiart.com/ladyfleetwwod77)

I detta första inlägg COVID19-året 2020 vill vi börja med att gratulera smeden och bildkonstnären Jessica Fleetwood, född 1966 och detta års mottagare av Ahlbäckpriset. Jessicas ursprung är i Oxelösund, en ort i Sörmland som precis som Smedjebacken kan kallas bruksort. Hon berättar för kulturredaktören Ulf Lundén i Dala-Demokraten (9 september 2020, länk för inloggning här) att halva hennes släkt arbetade på SSAB i Oxelösund. På så sätt har hennes val av städet och svetsen som arbetsredskap i konsten en direkt koppling till platsen där hon växte upp och stålindustrin där familjen arbetade. Redan där finns en tydlig koppling till arbetarrörelse och industri. Dessutom kallar sig Jessica ”feministsmed” och har i verk och utställningar särskilt lyft fram kvinnornas plats och frammarsch i tyngre industri. En mera logisk mottagare av priset till minne av Johan Ahlbäckär svår att tänka sig, och ändå har hennes namn inte kommit upp särskilt ofta i diskussionerna om priset och arbetarkonsten. Av detta kan vi nu lära oss att de bildskapare och andra konstnärer som är exempel på ”arbetarkonst för 2000-talet” sällan är synliga i det mera etablerade konstlivet (Stockholm, Göteborg, Malmö) eller uppmärksammade av de kritiker och konstvetare som förekommer där. Vilket för den delen är något vi också har kunnat lära av flera föregående pristagare: Roine Jansson, Ulrika Mars och Anders Björnhager till exempel.

En sådan sak som att de allvarliga arbetsplatsolyckorna ökar i Sverige kan vara en tankeställare för den som tror att ingen skillnad längre finns mellan arbetare och medelklass. Igår 26 september kom den senaste rapporten om en sådan olycka på just SSAB i Borlänge: länk till Aftonbladets artikel här. Om inte den förlängda pandemisituationen satt käppar i hjulet hade årets Ahlbäckdagar haft rubriken På liv och död - Arbetsmiljön genom tiderna. Detta är nu uppskjutet till 2021, men prisutdelningen och öppnandet av förra årets pristagare Helene Schmidz utställning sker som planerat den 10 oktober: Länk till Smedjebackens kommuns information här.

Paulina Sokolow och Göran Greider. Bildkälla: Konstmackan.

Det börjar redan lacka mot jul. Röd jul eller kanske mera rödgrön? Åtminstone en jul som lär bli annorlunda för de flesta. 

Trots pandemi och restriktioner samlades en grupp kulturvänner i Smedjebacken den 9 och 10 oktober för invigningen av förra årets ahlbäckpristagare Helene Schmidz utställning och utdelningen av 2020 års Ahlbäckpris. I samband med detta anordnades också ett mindre program med visningar och presentationer av både Helen Schmidz och av den ateljéstipendiat som haft tillgång till Johan Ahlbäcks ateljé under 2020, Amanda Karlsson. Tanken med ateljé- eller vistelsestipendiet är att yngre konstnärer skall få tillfälle att bekanta sig med Johan Ahlbäck och ge sin egen synvinkel på Bergslagen och kulturverksamheten i arbetarrörelsen. Från och med i år presenteras också resultatet av ateljéstipendiatens arbete som en del av den större stipendieutställningen. 

Helene Schmidz, The Copper Mine (Koppargruvan), 2017. Inkjet-utskrift på konsttryckspapper, 116 x 150 cm (avfotograferad i Smedjebacken av Arbetarkonst, 10 oktober 2020).

Tanken bakom att utse Helene Schmidz till pristagare var nog framför allt hon som fotokonstnär ofta har satt fokus på människans påverkan på naturen. Hennes koppling till Bergslagen är närmast att hon var på plats efter de stora skogsbränderna i Västmanland sommaren 2014. Hennes bilder av den brända skogen har visats i ett flertal utställningar både i Sverige och internationellt, och nu senast också i utställningen på Meken i Smedjebacken, 10 oktober till 8 november. I ett annat projekt arbetade Schmidz med de landskapsförändringar som storskalig gruvdrift ger upphov till. Bland annat besökte hon det kanadensiska bolaget Agnico Eagles guldprospektering i Västerbotten, och koppargruvan Aitik i Gällivare. Även bilder ur denna serie visades på Meken. Det blev en mycket välgjord utställning där de stora färgfotografierna (både fotografisk C-print och utskrifter på specialpapper) installerats glest hängande med riktad belysning i den stora, mörka lokalen. Hängningen inbjöd till att stanna länge framför de detaljrika, panoramaliknande landskapsbilderna och "vandra runt" i dem med blicken.

Från Helene Schmidz utställning på Konsthallen Meken i Smedjebacken. Foto: Arbetarkonst, 10 oktober 2020.

I Ahlbäckstiftelsens och arbetarkonstens sammanhang var detta förstås en ovanlig utställning, eftersom den enda kopplingen till Ahlbäck, den här gången, var Bergslagens skog och natur, och gruvnäringen i allmänhet. Medan arbetslivet och arbetarna oftast har stått i fokus bland tidigare pristagare gick det inte att upptäcka en enda människa i Schmidz bilder. Vi var några som kom att diskutera detta senare på eftermiddagen: hur åstadkommer man en sådan total frånvaro av mänsklig aktivitet när man fotograferar en industriell verksamhet? Bilder kan ju också retuscheras i efterhand. Detta är inte menat som en kritik av Helene Schmidz konstnärskap, bara ett konstaterande av att hennes bilder är annorlunda än det mesta som visats tidigare i det här sammanhanget, t.ex Maria Söderbergs fotografier från liknande gruvmiljöer i Norrland. Läser man Helene Schmidz egna texter om sitt konstnärskap är det tydligt att hon vill visa människans och utvecklingens påverkan på naturen, men också hur naturen slår tillbaka (som i Västmanland sommaren 2014) och hur naturen återerövrar det som människan grävt och byggt. Det är naturen som är den aktiva parten här, inte människan, och Schmidz citerar i en av sina boktitlar ekologen Aldo Leopold: "Att tänka som ett berg". Fler bilder från utställningen och en text av Schmidz om gruvbilderna finns här: Helene Schmidz, Thinking Like a Mountain.

Amanda Karlsson, Gruvan sucka, 2020. olja på duk, 120 x 140 cm. Bildkälla: Amanda Karlsson (https://amandakarlsson.com/gruvansucka.html)

Amanda Karlsson, som alltså haft stiftelsens vistelsestipendium i år, är enligt syftet med stipendiet en yngre konstnär. Hon uppvuxen i Värmland och beskriver sin uppväxtmiljö som arbetarklass, präglad av arbetarkultur. Efter sina konststudier har hon flyttat tillbaka till hemtrakterna, och hon har nu sin ateljé i Karlstad. Det mest konkreta resultatet av hennes arbete i Smedjebacken är den stora oljemålningen Gruvan sucka som visades i en särskild avdelning på Meken under Helene Schmidz utställning. Men som så ofta i Amanda Karlssons konstnärskap är målningen egentligen bara en del av en större berättelse. Hon spinner ofta sådana berättelser kring sina målningar och utställningar. En del av bakgrunden till det som vi ser i målningen berättande hon om på vernissagedagen. På sin hemsida skriver hon texter till alla sina större verk och utställningar. Även till detta verk finns en text som går att läsa här: Amanda Karlsson, "Gruvan sucka".

I målningen ser vi en lekfull miljö med former och föremål utskurna i wellpapp. Både miljön och wellpappen känns igen från andra verk av Karlsson. Ofta handlar verken om gränsen mellan verklighet och saga, eller mellan barnets värld och vuxenvärlden. Miljön är ofta anonym, "overklig", med en stämning av teater eller dröm. Men i just det här fallet har Karlsson inspirerats av sägner och talesätt i bruksmiljö, och av besök vid övergivna gruvhål i trakten av Smedjebacken. Titeln "gruvan sucka" kommer från talesättet att när gruvan "suckar"är det dags att sätta sig i säkerhet. I målningen ser vi en yngre person eller ett barn, men med den vuxne arbetarens alltför stora blåställ på sig. Huvudpersonen hissar upp ett av sina leksaksdjur i "gruvhissen". På golvet finns ett transportfordon i leksaksformat. Bygget i wellpapp som fyller rummet är ett barns sätt att återge ett gruvsystem tredimensionellt, i det egna lekrummet. Samtidigt är det den vuxna konstnärens sätt att tolka hur verklighetens arbete och arbetets faror blir berättelser som formar barnets uppfattning om de vuxnas verklighet. Ett barn som leker så här har för det första uppmuntrats att vara kreativ, att skapa själv och inte bara passivt upprepa leksakskatalogernas scenarier. För det andra kan det här barnet knappast befinna sig någon annanstans än i en arbetarmiljö med vuxna som inte slutat samtala om den gemensamma historien och om arbetets villkor. Via barnets återskapande av berättelserna i sin lek förs arbetarhistorien och arbetarkulturen vidare in i framtiden. Amanda Karlsson skriver själv så här i sin text: 

För att försöka sammanfatta både dåtid och nutid så byggde jag upp ett gruvsystem med material som fanns tillgängligt i min ateljé. Jag följde formerna från de gruvor jag besökt. Försökte i formerna skapa ras och olyckor som jag läst om. Återskapa händelser med hjälp av föremål. Lät den sedan utvecklas till en målning där föremålen blev symboler och händelserna hade konstruerats på nytt. Ett sätt att förverkliga både dåtidens mytologi men också en föreställd framtid.

Pingas på https://www.bloggportalen.se/

Som ofta upprepats har huvudsyftet med denna blogg varit att aktualisera själva begreppet Arbetarkonst och att uppmuntra folk att använda det. Våra undersökningar om arbetarkonst ska i första hand handla om bildskapare som själva använder begreppet arbetarkonst om det de gör, och om fenomen som av olika anledningar har kallats arbetarkonst. Då blir det ju intressant att undersöka om begreppet faktiskt används i verkligheten och av vilka. Idag är det lätt göra helt ovetenskapliga "mätningar" av hur vissa ord används i samband med vissa bilder, t.ex. på Instagram. I augusti 2020 gjorde vi en sökning på förekomsten av bilder taggade "#arbetarkonst" på Instagram och fick fram femtiotal postningar upplagda mellan 2004 och 2020. Bilderna väcker minnen om saker som hänt med arbetarkonsten de senaste sex åren. Mycket av det har inte tagits upp här på bloggen alls. 

Nils Melander svetsar på en av pappa "Mellis" verk, 2019.

Men de flesta av inläggen kommer från 2018 års Ahlbäckpristagare Anders Björnhager (f. 1956) i Borlänge, 11 stycken, av vilka två från hans utställning på Konstallen Meken i Smedjebacken hösten 2019. Konsthallen Meken har gjort totalt åtta inlägg, bland annat om utställningen "2000-talets arbetarkonst" hösten 2015 med verk av olika ahlbäckpristagare. Pristagaren Lars "Mellis" Melander (mångårig tecknare i tidningen Sjömannen) har gjort två inlägg och hans son Nils Melander (utbildad grafisk designer och svetsare) som fick Ahlbäckstiftelsens vistelsestipendium 2019 har gjort två. 

Loppisfynd på Erikshjälpen 2014.

Bland inlägg utan koppling till Smedjebacken och Ahlbäckstiftelsen handlar sju om Albin Amelin (1902-1975) med bland annat målningar av honom på Bommersviks kursgård. Ett av de tidigaste inläggen handlar om utställningen "Bilden som politiskt verktyg" med bilder av Amelin på Skellefteå Konsthall år 2014. Vi påminns om spridningen av Amelins bilder i arbetarhemmen via litografier och affischer när en användare taggat sitt loppisfynd av en av Amelins mest kända arbetarbilder med "erikshjälpen". En annan användare, som kallar sig "galleriscandinavia", har hittat en oljemålning från Amelins år i Paris på en kvalitetsauktion där de oftast säljs oförskämt billigt. (Arbetarrörelsens försök att sälja ut sitt konstinnehav på kvalitetsauktioner är ofta en förlustaffär.)

Knut Stampe, del av Welcome to the Machine, 1970-71.

Inlägg om utställningar och konsthändelser: Två stycken från vårsalongen på Runö (LO-skolan) 2018 och 2019, och en skulpturbild från parken på Runö (Pye Engströms gubbar runt ett förhandlingsbord). Ett inlägg om Knut Stampes (1936-1966) sex meter långa väggteckning Welcome to the Machine i matsalen på SKF i Göteborg, som visades tillfälligt på Göteborgs Konsthall i samband med GIBCA (Göteborgs internationella konstbiennal) hösten 2019. (Se text här: Knut Stampes verk i GIBCA 2019.) Knut Stampe: en internationellt känd konstnär, uppmärksammad av socialistiska konstkritiker som John Berger, men i princip helt bortglömd i Sverige. Göteborgs Konsthall medverkade också i programserien "Arbetarkonst?" i samarbete mellan ABF och konsttidskriften Paletten mellan 2014 och 2018 (Se program: Exposium, Arbetarkonst 2.0 december 2018.) Celie Eklund (f. 1982) annonserar i början av 2020 att hon tryckt upp nya exemplar av träsnittet Prekariatet som var titelbild för utställningen Prekär: Om det nya arbetslivets estetik och etik på Arbetets museum hösten 2015. Här anknyter konstnären både till arbetarrörelsens pionjärtid (partiers och fackföreningars fanor och standar) och till träsnittet som ett billigt och effektivt medium för protestbilder alltsedan medeltiden. (Celie Eklund, f. 1982, bosatt i Stockhlm: Celie Eklunds hemsida.)

Celie Eklund, Prekariatet, träsnitt 2015 (nytryck 2019).

Celie Eklund deltog för övrigt också i utställningen Aktuellt: Konst och politik på Ljungbergmuseet i Ljungby (skapat av konstnärsfamiljen Ljungberg) sommaren 2012. Utställningen kurerades av Thomas Millroth (f. 1947), en gammal vän av arbetarkonsten, och öppnades av smålänningen Karl Petter Thorwaldsson. Om detta finns inget på Instagram, däremot 331 inlägg från "#ljungbergmuseet" sedan 2013. Den mest kände av "Ljungbergarna", Sven Ljungberg (1913-2010) var inte direkt arbetarkonstnär men definitivt det småländska småfolkets konstnär. Därför ingen tillfällighet att utställningen arrangerades just på Ljungbergmuseet. Sven Ljungberg hann under sitt långa liv med att illustrera och göra omslag till många bokutgåvor av svenska arbetarförfattare. Om detta kommer snart en artikel. 

Sven Ljungberg, omslag i träsnitt till Fredrik Ströms Rebellerna. Ordfront, 1980

År 2018 gav föreningen Arbetarskrivare ut antologin Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Våren 2020 bjöd SAC Syndikalisterna i Malmö via Instagram in till "Arbetarkonst från ickevita utmattade kroppar" på klubben Inkonst. Bilder av medlemmar av Aktivista Feminista visades: "Aktivista Feministas konstkollektiv är en del av Aktivista Feminista som skapades i Augusti 2019 av tre konstnärer...syftet är att sprida och synliggöra arbetarkonstnärer som oftast inte får plats inom konstnärvärlden." (Konstnärerna hittas på taggarna #camilaalexandrasart, @lizandaart och @amalia.alvarez.ramirez). Bild- och scenkonstnären Marianne Bengtsson (f. 1976) postade senare några av de teckningar hon gjort i samband med sin föreställning Repetition av- en inre scen (eller Teater i korridor, en inre scen) tyvärr inställd pga. pandemin. Hon skriver: "Maktstrukturerna blir tydliga nu. Makt verkar vara grunden till många behov. Men nu går inte det. Städare, sjukvårdspersonal, transport, fabriksarbetare, nu får vi visa vad ärliga känslor om behov är."

Marianne Bengtsson, ur bildserien Repetition, 2020. Städredskap i korridor.

Mera lokalt: "Yllemor" dvs. grafikern och ahlbäckpristagen Ulla Wennberg (f. 1948) har varit på "Bergveckan" i Berg och Lädja utanför Växjö. Där fotograferar hon och Instagram-postar med taggen "#arbetarkonst" den gubbe bärandes en bjälke som har huggits av okänd bildhuggare för att pryda infarten till AB Johan Perssons Sågverk på orten. Också en sorts arbetarkonst och en lokalhistoria. En annan användare har postat ett foto av Bengt-Göran Broströms (1947-2004) bronsskultur Aseaströmmen i Västerås, invigd 1989. Den påminner om strömmen av cyklande arbetare till stadens största industri ASEA. Broström "var hemstaden trogen hela sitt liv" meddelar ett konstnärslexikon. Leveranstidningen Entreprenad postar en bild hösten 2016 när några fragment av Ingemar Callenbergs (1926-1973) muralmålningar på Kolingsborg räddades undan grävskoporna i samband med byggandet av nya Slussen i Stockholm. Denna bedrövliga historia blev det aldrig av att att skriva något om här. Däremot debatterades den flitigt på andra håll. Graffitimålaren och elektrikern Jimmy Rosenholm (f. 1984) postar år 2017 stolt en bild av en artikel om honom i SEF:s medlemstidning Tidningen Elektikern. Han har haft en utställning på LO-skolan Runö och förbundet har köpt in hans målning Arbetsmiljö. Rosenholm räknar sig självklart som arbetarkonstnär (hemsida http://jimmyrosenholm.se/). I början av år 2020 annonseras öppnandet av den nya konsthallen Mint i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, som tidigare nämnts (Nyare jakt, 1). 

En bit arbetarhistoria räddas vid Slussen, hösten 2016.

Mera konsthistoriska postningar uppmärksammar t.ex. Axel Törnemans (1880-1925) Flottare i Riksdagshusets andra kammare och Eugène Janssons (alias "Fotogen", 1862-1915) Demonstrationståg, donerad till arbetarrörelsen år 1901: "Idag finns tavlan att se i entrén på Folkets hus-ägda City Conferens Center vid Norra Bantorget i Stockholm." En användare tycker muralmålningarna i LO-borgens plenisal är härligt "smyg-pro-gay" med "#broderskap". Däremot hittar vi inget på taggen "#arbetarkonst" om en av de intressantaste och bästa arbetarkonstprojektet under de senaste åren: samarbetet mellan den tecknande tryckeriarbetaren Bertil Mårtensson och den småländske konsthallsgrundaren Henrik Teleman. Resultatet blev boken och utställningen På riktigt om Bertils arbetskamrater i Malmö, och nu år 2020 blev han en av mottagarna av LO:s kulturpris (delat med Mary Hultman och Ella Tillema). Därför först en länk till ABF:s fullständiga presentation av utställningen på webben: Utställningen På riktigt, ABF 2019. Och sedan en till Henrik Telemans många projekt om vardagens människor i Sverige: Henrik Teleman och Virserums konsthall. 

Den här lilla bildsamlingen gav alltså några nedslag bland de senaste decenniets händelser kring arbetarkonsten. En liten smula synlighet i medierna. Nu börjar nästa decennium.

pingas på https://www.bloggportalen.se

Omslaget till katalogen för utställningen Humanitet (2022) från  grafikmappen Humanitet (1933), bild av Sven Xet Erixson.

En utställning på ett privat konstmuseum i Stockholm motiverar ett nytt inlägg i denna blogg, det första på länge. Museet är Sven Harrys konstmuseum intill Vasaparken vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, utställningen är Humanitet, uppkallad efter ett antal unga svenska målares och tecknares protest mot nazismen och fascismen i början av 1930-talet. Två av dessa unga kom senare att bli mycket etablerade och folkkära, med bilder som spreds via reproduktioner och väggalmanackor i det svenska folkhemmet: Albin Amelin (1901-1975) och Sven Xet Erixson (1899-1970). Bland de övriga fanns några som nämns i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska romaner och i senare historisk forskning om arbetarkonst: Ivar Andersson (eller Anderson), Ruben Blomkvist (eller Blomqvist), Erik Gnista och Sven Storm. Blomkvist och Storm var senare med och startade Arbetarnas Konstgrupp (AKG) i Stockholm. Ännu en var Sven "Xets" bror Thure Eriksson, känd som fotograf under pseudonymen "Eson". Ytterligare några är svåra att spåra, kanske fortsatte de aldrig på konstnärsbanan: Anne-Lise Esmund, Ulla Esmund (bara 12 år vid tillfället) och Adolf Gorring (eller Görring?). 

Albin Amelin, "De sista människorna / De sista arierna", ur Mänsklighet nr 1 1934 (s. 5).

Dessa tio samlades hemma hos Albin Amelin hösten 1933, efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, och tillverkade 17 bilder med enkla medel. Amelin berättade senare för forskaren Elisabet Lidén att det enda som fanns till hands var bitar av gamla linoleummattor där bilderna skars ut med enkla skärjärn och sedan trycktes på plats i begränsad upplaga, 100 exemplar. Ruben Blomkvist, som arbetade som typograf, hade också tillgång till stämpelverktyg för text. Med dessa stämplades konstnärens namn, bildens titel och ibland också korta textcitat på varje exemplar. Detta var typiska verktyg för politisk bildprotest och bildpropaganda i hela världen, från Mexico till Kina, innan stencileringsapparater blev allmänt tillgängliga. 

Resultatet blev grafikmappen Humanitet, hånfullt recenserad i Dagens Nyheter (21 oktober 1933) men långt senare inköpt av Nationalmuseum/Moderna Museet och numera en självklar del av 1900-talets svenska konsthistoria. Ur mappen har Amelins De sista arierna / De sista människorna reproducerats och kommenterats så ofta att den nästan blivit en symbol eller sinnebild för den svenska antifascistiska rörelsen under 1930-talet. Den fick komma med i första numret av kulturtidskriften Mänsklighet som utgavs av den svenska sektionen av Clartéförbundet 1934, med Amelin som redaktör. Tidskriften var påkostad men kom bara ut i två nummer, som numera är mycket eftersökta bland samlare. 

Sven Xet Erixson, Förbannad vare du som icke förbannar kriget, 1944. Olja på duk, 104 x 214,5 cm. Tillhör Kunstnerforbundet, Oslo. Bildkälla: Sven-Harrys.

I Mänsklighet trycktes också bilder av två något äldre konstnärer som delade det socialistiska och antifascistiska engagemanget: Bror Hjorth (1894-1968) och Vera Nilsson (1888-1979). När Sven Harrys konstmuseum (baserat på byggmästaren Sven-Harry Karlssons konstsamling) nu visar utställningen Humanitetär det med fokus på de fyra mest kända bland alla de nämnda konstnärerna: Amelin, "Xet", Bror Hjorth och Vera Nilsson. Men utställningen är också en påminnelse om 1930-talets politiska och sociala engagemang bland de konstnärer som vid den tiden förknippades med begreppen "proletärmålare" och "tendensmålare". I folkhemmets idylliska samhällsklimat, under Tage Erlanders tid, var det framför allt "Xet" och Bror Hjorth som lyftes fram som skildrare av det svenskt folkliga och färgstarka, i mindre utsträckning Amelin (även om hans prunkande blomstermålningar alltid har varit populära på auktionerna) och i ännu mindre utsträckning Nilsson, som ansågs vara en mera exklusiv eller "svår" målare. 

I dagens läge är det snarare Nilsson som räknas som den mest betydelsefulla av de fyra. Hennes stora protestmålning Penning kontra Liv, påbörjad 1938, med sitt jämförelsevis abstrakta formspråk och sin svidande kritik av kapitalismen, hittade ingen offentlig vägg på flera decennier, men kan sedan 1964 ses på Kulturhuset i Skövde. Utställningen Humanitet är en påminnelse om att även konstnärer som Xet och Hjorth lämnade efter sig verk med starkt politiskt engagemang: verk som har behållit sin aktualitet (inte minst i år, krigsåret 2022) men som sällan visats och sällan nämnts i böcker och kataloger om konstnärerna. Ett exempel är Xets brett upplagda (en gånger två meter) målning med texten Förbannad vare du som icke förbannar kriget, målad 1944 och aldrig visad i Sverige, men nu hämtad till utställningen från Oslo där den tillhör det norska Kunstnerforbundet. Några av de spöklika gestalterna i förgrunden påminner med sina halvt bortsprängda ansikten om den gapande soldaten utan näsa på Xets mångtydiga omslag till mappen Humanitet, se bild.

Albin Amelin, Hamn i Lofoten, 1938. Olja på duk, 159,5 x 103,5 cm. ' Tillhör Borås Konstmuseum.

Den svenske arbetarkonstnären framför andra, Albin Amelin, är som sagt populär bland samlare och auktionshus framför allt på grund av sitt dekorativa blomstermåleri, ett försörjningsmåleri. Bland konstnärer och konstvetare är det hans samhälls-, industri- och arbetarskildringar som än idag gör honom intressant att studera. Med sin bland svenska målare unika teknik, tjocka och "framvällande" lager av ren och oblandad oljefärg, uppnådde han effekter där själva materialet i målningen verkar ha samma råa och skitiga egenskaper som det avmålade motivet. Utställningen erbjuder ett perfekt tillfälle att jämföra vännerna Amelins och "Xets" måleri, med ett rikt urval av olika motivkretsar och format. Då blir det tydligt att många av X-ets ursprungligen färgsprakande målningar har "slocknat" i färgen, om man jämför med färgfotografier tagna av samma målningar för 60-70 år sedan. Hans teknik var ganska tunn och flytande, tydligen med ganska stora andelar linolja i färgen. Linolja och fernissa gulnar med tiden. Amelin kramade däremot ofta ut färgen direkt ur tuben (han var tvungen att måla många blommor för att ha råd med all färg) och i en bild som Hamn i Lofoten (1938) verkar det signalgula i fiskarnas arbetskläder fortfarande vara alldeles nypålagt. Men titta sedan också på Vera Nilssons Tyska mödrar från 1939 (med rader av mödrars förtvivlade ansikten) och se hur hon får fram en glödande lyster med nästan bara jordfärger. Detta är några av de verkliga mästarna i nordiskt 1900-talsmåleri.

Vera Nilsson, detalj ur Tyska mödrar (1939). Målningen tillhör Konstmuseet i Skövde.

Utställningen är innovativt hängd och arrangerad för museets originella planlösning, där rummen är grupperade i fyra våningar runt en central trappa, med rum som går genom två våningsplan och kan ses uppifrån från trappan. Se bild. I varje rum har verken samlats kring ett huvudtema: Kriget, Kärleken/Naturen, Staden/Arbetet. Det största rummet domineras av Kriget. Där kan alla linoleumtrycken från mappen Humanitet studeras samtidigt som inspelningar av 1930-talets tyska radioutsändningar hörs i bakgrunden och ger en stark tidskänsla. Sidor ur tidskriften Mänsklighet och annat dokumentärt material visas i montrar. Rummet domineras av Amelins, "X-ets" och Nilssons måleri. Bror Hjorth skiljer ut sig från de andra tre genom både sin stil och sina filosofiska intressen. Hans verk har typiskt nog mera synlighet i rummet för Kärleken och Naturen, där besökaren genast möts av hans Gandhi, uthuggen i trä och målad med bjärta färger som ett medeltida helgon. Ett av skulptören Hjorths mest intressanta verk är hans gipsmodell till en Visdomens brunn. Den blev aldrig utförd i full skala under Hjorths livstid. Idén var före sin tid eller alltför intellektuellt provocerande. Först efter 50 år blev den gjuten i brons för placering i Södertälje (se länk). Visdomens brunn kan också tolkas som en sekulär dopfunt, inspirerad av medeltida dopfuntar med deras uthuggna ornament och figurer, men med religionsgrundare, filosofer och vetenskapsmän istället för kristna helgon. I utställningen står verket litet undanskymt mot en vägg. Det är synd eftersom det på det sättet är svårt att se alla detaljer (men kanske ändå nödvändigt med tanke på det sköra materialet). 

För Visdomens brunn gäller samma sak som för flera andra verk på utställningen. Det handlar om verk som ansetts "aparta" eller inte riktigt passat in i den etablerade bilden av de olika konstnärerna eller av svensk konst under 1900-talet. Att de nu lyfts fram i samband med det som nobelpristagaren Pär Lagerkvist kallade "en kämpande humanism"är tänkvärt och viktigt. Idén om en kämpande humanism omfattar inte bara politisk protest (det som 1930-talets kritiker kallade "tendensmåleri") utan också påminnelser om hur det goda samhället ger individen möjlighet att hitta mening i det växande livet, i nära relationer och i vardagens skönhet. Konflikten mellan konstruktiva och nedbrytande krafter är underförstådd i urvalet av verk och hur de har ställts samman, särskilt i temarummen om Kriget och om Staden/Arbetet (där några av "Xets" mest kända storstadsbilder finns.)

Blick från trappan ner i temat Kärlek/Natur på utställningen Humanitet. Bror Hjorths modell till Visdomens brunn syns till vänster. Foto: Fred Andersson.

Den som inte sett och inte heller kommer att kunna se utställningen får nästan full kompensation av den utförliga utställningskatalogen. Den innehåller fullständig verkförteckning, många färgbilder i hög kvalitet, och texter av Ola Larsmo, Iris Müller-Westermann och utställningen kurator Paulina Sokolow. Sven Harrys konstmuseum har visat framsynthet genom att engagera Paulina Sokolowoch låta henne fullfölja ett engagemang som genom katalogen har blivit en verklig forskningsinsats. Hon har varit verksam vid Moderna Museet och Tensta Konsthall och rekryterades nyligen till Konstfrämjandet som verksamhetsutvecklare. För läsare av vänsterns tidning Flamman och tidskriften Feministiskt Perspektivär hon känd som konstskribent, och hennes intresse för arbetarrörelsens kultur har tidigare uppmärksammats i denna blogg i samband med hennes podcast Konstmackan i samarbete med Göran Greider.

Mer att läsa om de fyra konstnärerna och deras generation: Elisabet Lidéns bok Albin Amelin utgavs 1975 i Sveriges Allmänna Konstförenings (SAK) serie av årsböcker om svenska konstnärer. Den är svår att få tag i antikvariskt men finns på många bibliotek. Göran M. Silfverstolpes bok om Vera Nilsson i samma serie kom 1986, och Hans-Olof Boströms om Bror Hjorth 1994. Om Sven Xet Erixsons konst har många kataloger och böcker getts ut alltsedan Josef P. Hodins stora monografi från 1947. Men intressantast för den som är nyfiken på unga konstnärers villkor under mellankrigstiden är nog den dokumentära Xet: De unga åren (1978) av poeten Ingeborg Erixson, som gifte sig med "Xet" och tog hans efternamn 1928. Sällan får den som inte själv är arkivforskare komma konstnärerna och deras vardag så nära som i den boken. Den skildrar intensiva ungdomsår fram till 1931, år av ökad medvetenhet om vad som var på väg att hända i Europa. 

Ingeborg Erixson, Xet: De unga åren, Bonniers förlag 1978. Bildkälla: antikvariat.net

Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken fortsätter verka för arbetslivets synlighet i konsten och kulturlivet, och fortsätter att årligen dela ut ett pris till en bildkonstnär som verkar i Johan Ahlbäcks anda. Smedjebackens kommun står för huvuddelen av de praktiska arrangemangen, men genom samarbete med rikstäckande fackliga organisationer och kulturföreningar breddas verksamheten allt mera. För några år sedan inleddes samarbete med Föreningen Arbetarskrivare där många av de författare som förknippas med de senaste 15 årens ökade intresse för arbetslivsskildringar i litteraturen är organiserade. På 2022 års ahlbäckdagar i Smedjebacken (1–2 oktober) deltog flera av föreningens medlemmar som föreläsare. 

För ovanlighetens skull delades inget pris ut i år. Däremot invigdes i konsthallen Meken en utställning av förra årets pristagare, Ulrika Linder från Örebro. Hon kan kallas både arbetarskrivare och arbetarkonstnär. Detta innebär i hennes fall att hon är en högskoleutbildad konstnär (från konsthögskolan Valand i Göteborg) som efter sin utbildning och några utställningar gick tillbaka till arbetarkollektivet, som kommunalarbetare på Återvinningscentralen i Örebro. Sitt arbete där, som till stor del ägnades åt att försöka lära vuxna människor hur man sopsorterar, skildrar hon i den uppmärksammade boken Återvinningscentralen (2020), utgiven på serieförlaget Galago. Nyligen (februari 2023) kom också boken Diskbänkstecknaren där hon samlat ett urval av alla bilder hon tecknar dagligen på kasserade kuvert och papper vid köksbordet och laddar upp på Instagram under pseudonymen "Diskbänkstecknaren".

Självporträtt på omslaget.