Nyare jakt på arbetarkonsten 6

2016: "En ny arbetarlitteratur", i antologin Inte kan jag berätta allas historia (red. Beata Agrell m.fl.), länk till sammanfattning i databasen DIVA.

2017: "Mer tecknat", i tidskriften Klass, nr 3 2017. Länk till digital version.

2019: "Marxism Across Media: Characterization and Montage in Variety Artwork's Capital in Manga", i International Journal of Comic Art (IJOCA), nr 1 2019, sid. 323-338. Länk till sammanfattning i Malmö universitets publikationer.

2019: "Working-Class comics? Proletarian Self-Refexiveness in Mats Källblad's Hundra år i samma klass and Hanna Peterson's Pigan", i International Journal of Comic Art (IJOCA), nr 3 2019, sid. 368-380. Länk till sammanfattning i databasen DIVA.

Nu har iallafall även jag fått min artikel färdig, och den kommer att publiceras i ett väldans fint sammanhang där även Magnus medverkar: den engelskspråkiga forskningsantologin Scandinavian Comics and Comics Research: Contexts, Politics and Practises (Skandinaviska serier och serieforskning: Sammanhang, politik och praktik) på förlaget De Gruyter i Berlin. Titeln på mitt bidrag är "Socio-semiotics and the history of 'working-class comics and cartoons' in Sweden" (Social semiotik och utvecklingen av proletära serier och skämtteckningar i Sverige), inte direkt en populärvetenskaplig titel men förhoppningsvis begriplig. Semiotik är grovt sett vetenskapen om hur människan uppfattar och uttrycker mening i tillvaron, genom alla tider och kulturer.

Jag gör det enkelt för mig och saxar några slutsatser och upptäckter ur artikeln, översatta till svenska, Google translate gjorde den första grovöversättningen:

...

...

Magnus Nilsson och jag började utveckla begreppet arbetarserier eller ”tecknad arbetarlitteratur” i en mejldiskussion 2015, följt av en gemensam presentation av våra forskningsidéer vid Malmö högskola samma år. Det är inte ovanligt inom serieforskning att börja med att följa upp inledande förslag från icke-akademiska seriefans. I vårt fall var den omedelbara föregångaren Stefan Nicklasson, svensk dekorationsmålare, lärare och bloggare. På sin blogg Stefans blogg om serier och gatukonst hade han gjort två inlägg med titeln "Arbetarserier med klass"år 2014. Det första inlägget är en mejlintervju med två serieskapare eller självständiga ”auteurs” verksamma i Sverige: Tinet Elmgren (f. 1981) och Mats Källblad (f. 1969).

...

Mats Källblads Hundra år i samma klass, Galago/Ordront 2014.

Vikten av begreppet samhällsklass betonades av Mats Källblad när han 2014 valde att återutge tre av sina tidigare grafiska romaner i en ny volym producerad av det svenska serieförlaget Galago. Volymens titel är Hundra år i samma klass. Genom att spela på den dubbla betydelsen av "klass" (som i social klass eller att placeras i sin "klass" i skolan), förtydligar titeln Källblads självreflekterande presentation av sina tre tidigare verk som självbiografiska serieromaner, integrerade som delar av en krönika av en familj och en ort (Osby i Skåne), vars bakgrund återfinns i hans mors och mormors livsberättelse. Denna ramberättelse tecknas och återberättas av Källblad i en 74-sidig prolog som inleder volymen.

...

...

Café "Poeten på hörnet", Malmö 10 april 2015. Från vänster till höger: Hanna Petersson, Henrik Bromander, Daria Bogdanska, Magnus Nilsson.

I april 2015 lyssnade jag på en paneldiskussion om politiska serier, som hölls på ett café i Malmö och leddes av Magnus Nilsson. Medlemmar i panelen var Henrik Bromander, hans sambo Hanna Petersson (f. 1985) och den blivande serietecknaren Daria Bogdanska (f. 1988), som varit bosatt i Malmö sedan 2013 och gått på Kvarnby Seriekonstskola där. Resultatet av evenemanget återspeglas i Nilssons första analys av serier som tecknad arbetarlitteratur, publicerad i den årliga tidskriften för litteraturhistoriker i Sverige, Samlaren. Nilsson nämner i sin artikel Källblad, Bromander och Bogdanska, tillsammans med några äldre konstnärer och serietecknare som Claes Jurander (f. 1948) och Robert Nyberg (f. 1956), men han väljer att fokusera på Hanna Petersson och hennes serie Pigan, som hade publicerats i tidningen Galago och som följetong i den syndikalistiska veckotidningen Arbetarenår 2011.

...

Varken Magnus Nilsson eller jag var först med att använda den ganska ovanliga termen "arbetarserier". Den amerikanske sociologen Bruce Campbell använder denna term (working class comics) i sin bok från 2009 om samtida mexikansk seriekultur, ¡Viva la historieta! I kapitel 5, en studie av hur mexikanska serietecknare samarbetar med arbetarklassens barrios och fackföreningar som SME (Sindicato Mexicano de Electricistas), skriver han: "För att bättre förstå det politiska och kulturella syftet med [dessa] arbetarserier, kan man med fördel jämföra dem med Rassinis företagsserie.” (Campbell, 2009: 96.) 

Ur den kollektiva "historietan" Que no nos roben la Luz (Stjäl inte ljuset från oss) från de mexikanska elektrikernas fackförbund SME, 2003. Tecknare: El Fisgón (Rafael Baraja) och Antonio Helguera. Se vende = till salu (av George W. Bush och Vicente Fox).

Rassinis Contacto Comix var verkligen en företagspublikation som distribuerades till de 4.550 anställda på Rassini-företaget i Mexiko, med syftet att ingjuta "corporate values". Om detta var en serie producerad "för" arbetarklassen, så var den definitivt inte "av" den eller "om" arbetares verkliga villkor. "Däremot," fortsätter Campbell, "är arbetarserier sådana serier som är skapade för en mer öppen och horisontell arena för offentliga samtal, en sfär av diskussion och debatt som inte tillhör någon enskild samtalspartner, och som inte kan reduceras till varken statens inflytande eller privata företags intressen.” (Campbell, 2009: 97; kursiv stil tillagd.) För mig verkar detta vara den mest avgörande definitionen av arbetarserier.

...

Ur Reform: Tidning för politisk ekonomi,  religion, litteratur och konst, 20 mars 1850.

Vid 1800-talets mitt gjorde xylografin (trägravyren) att för första gången i Sverige, och 60 år efter den första vågen av populära republikanska tryck i Frankrike, blev folkflertalet inte bara tilltalade som "arbetare" utan även representerade visuellt som en ikonografisk typ (en typfigur) i tryckta bilder som var avsedda att ses av dem själva. Forskaren Lena Johannesson skriver (på engelska) att: "I den teoretiskt avancerade tidningen Reform möter vi en sällsynt bild 1850, med termen 'proletär' i sin titel, och visande den fattige bonddrängen som en jätte och en dominerande makt på grund av det problem han representerade.” Hon verkar dock ha delvis fel – endast en bild från 1850 i Reform och liknande tidningar stämmer in på denna beskrivning, och i den medföljande dialogen beskrivs ”jätten” inte som en dräng utan som en slaktare. (Se bild.) Den grundläggande analysen är dock korrekt. För kapitalisten är den framväxande arbetarklassens storlek, styrka och allt mer artikulerade krav ett problem. Med hjälp av det enkla retoriska greppet förstoring framställs slaktaren till vänster som moraliskt och fysiskt överlägsen den lilla kapitalisten, som å andra sidan är i besittning av det önskade kapitalet och placerad till höger (placering till höger eller vänster i en bild har ofta haft en underförståd mening genom bildhistorien).

Namnet/namnen på konstnären och xylografen i bilden från Reformär okänd, men den mest produktiva skaparen av liknande satirbilder i Sverige vid den tiden var Gustaf Wahlbom (1824–1876), mjölnarson och pionjär inom xylografin. Han arbetade för tidningar som Folkets Röst, Corsaren, Fäderneslandet och Frihetsvännen. 1862 blev han xylograf och medredaktör för den nystartade Söndags-Nisse, en satirisk veckotidning som skulle fortsätta till 1924, och som alltid uttryckte en viss respektlöshet i förhållande till "det etablerade". Efter sekelskiftet fick Söndags-Nisse sällskap av tidskrifter som var mer knutna till socialdemokratins radikala fraktioner – Karbasen (1901–1908) och Naggen (hösten 1913–1922). Bland skämttecknare som arbetade för både Söndags-Nisse och Naggen finner vi Eigil Schwab (1882–1952), Erik Lange (1876–1946) och Martin Nilsson (1890–1963). I Naggen producerade Eigil Schwab, Ivar Starkenberg (1886–1947) och Gunnar Håkansson (1891–1968) några av de mest minnesvärda visuella satirerna om krigshetsande kungligheter, politiska kompromisser och ekonomisk exploatering i Sverige under första världskriget. Starkenbergs teckningar trycktes också ofta i Stormklockan, veckotidning för det socialdemokratiska ungdomsförbundet. 

(Extrakommentar för svenska läsare: Myrdalbiblioteket i Varberg är ett bra ställe att studera dessa tidningar)

Oscar Jacobsson i Röda Rappet, midsommartidning från SKP 1921.

Gustav stödjer KFML genom att sälja dess tidning Proletären, och i detta värv möter han människor av olika yrken, nationaliteter och åldrar som behöver stärkas i sin kommunistiska tro. Hans livskamrat, Emma, ​​har samma bakgrund och övertygelse som han själv. Sens moralen i serien är ofta att en kamrat har ett problem eller ett tvivel som Gustav löser eller motbevisar med ett exempel från sitt långa arbetsliv.

Serien Gustav kan jämföras med annan svensk serie- eller illustrationskonst med kopplingar till vänsteraktivism och arbetarkultur, som serien Bellman, tecknad av Jan Lööf (f. 1940) och andra serietecknare för stockholmstidningen Folket i bild/ Kulturfront, och samlingsverket Historieboken (1970), tecknad och skriven av fyra elever på Konstfackskolan. Åtminstone det senare exemplet, en visuell historia om vanliga "svenskar", trälar och arbetare från stenåldern och framåt, har en del av sin hemgjorda klumpighet gemensamt med Gustav, som ett visuellt tecken på "äkthet", men med en mer nyskapande layout och grafisk design. Idag fortsätter Mats Jonsson (f. 1973) i huvudsak i samma tradition.

De tidigare nämnda serierna och satirteckningarna från 1900-talet har antingen konstnärliga ambitioner eller är avsedda för tidningar lästa i ganska små kultur- eller vänsterkretsar. De tecknade serier som fanns vid samma tid i de stora svenska fackföreningarnas medlemstidningar hade en helt annan karaktär. Lena Johannesson har uppmärksammat fenomenet "yrkesserier", sådana som "Stålfarfar" i Metallarbetaren och "Spik-Anton" i Byggnadsarbetaren, båda tecknade av Nils Bertil ”Ason” Andersson (1913–1988). Denna typ av enkla "strippar" började dyka upp i fackföreningspressen runt 1940 och fortsatte tryckas långt in på 1980-talet. Johannesson påpekar att de mera kortlivade av dem sannolikt inte lyckades hålla den rätta nivån av mycket snäll humor som inte gick medlemmarnas heder och yrkesstolthet för när.  När det gäller långkörarna, som "Stålfarfar", anser Johanneson att deras huvudpersoner tillhör en kategori av älskade ”antiheroiska hjältar” som dök upp ”efter att lantbrukaren hade försvunnit som symbol för det svenska folket” (översatt från Johannessons engelska text).

 

Dessa individualistiska, småsluga och något arbetsskygga lantliga antihjältar är verkligen älskade, och vissa är än idag huvudkaraktärer i populära kommersiella serietidningar – som Kronblom, först skapad av Elov Persson (1894–1970) år 1927. För övrigt började Persson sin karriär som satirtecknare i den socialdemokratiska tidningen Arbetarbladet. Med Kronblom bidrog Persson till att utveckla en kolorerad tecknarstil som kom att bli närmast synonym med idén om en populär svensk serie. Många av Mats Källblads serier fortsätter den traditionen. En av hans mest populära karaktärer, bikern Sture Stelben, är inte utan likheter med de äldre individualisterna Kronblom och 91:an Karlsson. Även Sture Stelben tecknas för en medlemstidning, men inte en fackföreningstidning för utan tidningen för svenska motorcyklister; MC-folket.

En innovativ fackföreningsserie var Eddie av Lars R. Melander (f. 1949), kallad "Mellis". Melander har i en intervju berättat att han åkte till sjöss för första gången när han var sjutton. Han arbetade på olika båtar ägda av svenska rederier under en stor del av 1970-talet och började sedan rita och fotografera arbetet ombord (Sjömannen, nr 9 1986: 34–36). Han gick också konstutbildning på Konstfackskolan i Stockholm och har sedan dess arbetat som bildlärare, illustrationskonstnär, fri utställande konstnär – och svetsare.