 |
| Omslaget till katalogen för utställningen Humanitet (2022) från grafikmappen Humanitet (1933), bild av Sven Xet Erixson. |
En utställning på ett privat konstmuseum i Stockholm motiverar ett nytt inlägg i denna blogg, det första på länge. Museet är Sven Harrys konstmuseum intill Vasaparken vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, utställningen är Humanitet, uppkallad efter ett antal unga svenska målares och tecknares protest mot nazismen och fascismen i början av 1930-talet. Två av dessa unga kom senare att bli mycket etablerade och folkkära, med bilder som spreds via reproduktioner och väggalmanackor i det svenska folkhemmet: Albin Amelin (1901-1975) och Sven Xet Erixson (1899-1970). Bland de övriga fanns några som nämns i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska romaner och i senare historisk forskning om arbetarkonst: Ivar Andersson (eller Anderson), Ruben Blomkvist (eller Blomqvist), Erik Gnista och Sven Storm. Blomkvist och Storm var senare med och startade Arbetarnas Konstgrupp (AKG) i Stockholm. Ännu en var Sven "Xets" bror Thure Eriksson, känd som fotograf under pseudonymen "Eson". Ytterligare några är svåra att spåra, kanske fortsatte de aldrig på konstnärsbanan: Anne-Lise Esmund, Ulla Esmund (bara 12 år vid tillfället) och Adolf Gorring (eller Görring?).
 |
| Albin Amelin, "De sista människorna / De sista arierna", ur Mänsklighet nr 1 1934 (s. 5). |
Dessa tio samlades hemma hos Albin Amelin hösten 1933, efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, och tillverkade 17 bilder med enkla medel. Amelin berättade senare för forskaren Elisabet Lidén att det enda som fanns till hands var bitar av gamla linoleummattor där bilderna skars ut med enkla skärjärn och sedan trycktes på plats i begränsad upplaga, 100 exemplar. Ruben Blomkvist, som arbetade som typograf, hade också tillgång till stämpelverktyg för text. Med dessa stämplades konstnärens namn, bildens titel och ibland också korta textcitat på varje exemplar. Detta var typiska verktyg för politisk bildprotest och bildpropaganda i hela världen, från Mexico till Kina, innan stencileringsapparater blev allmänt tillgängliga.
Resultatet blev grafikmappen Humanitet, hånfullt recenserad i Dagens Nyheter (21 oktober 1933) men långt senare inköpt av Nationalmuseum/Moderna Museet och numera en självklar del av 1900-talets svenska konsthistoria. Ur mappen har Amelins De sista arierna / De sista människorna reproducerats och kommenterats så ofta att den nästan blivit en symbol eller sinnebild för den svenska antifascistiska rörelsen under 1930-talet. Den fick komma med i första numret av kulturtidskriften Mänsklighet som utgavs av den svenska sektionen av Clartéförbundet 1934, med Amelin som redaktör. Tidskriften var påkostad men kom bara ut i två nummer, som numera är mycket eftersökta bland samlare.
 |
| Sven Xet Erixson, Förbannad vare du som icke förbannar kriget, 1944. Olja på duk, 104 x 214,5 cm. Tillhör Kunstnerforbundet, Oslo. Bildkälla: Sven-Harrys. |
I Mänsklighet trycktes också bilder av två något äldre konstnärer som delade det socialistiska och antifascistiska engagemanget: Bror Hjorth (1894-1968) och Vera Nilsson (1888-1979). När Sven Harrys konstmuseum (baserat på byggmästaren Sven-Harry Karlssons konstsamling) nu visar utställningen Humanitetär det med fokus på de fyra mest kända bland alla de nämnda konstnärerna: Amelin, "Xet", Bror Hjorth och Vera Nilsson. Men utställningen är också en påminnelse om 1930-talets politiska och sociala engagemang bland de konstnärer som vid den tiden förknippades med begreppen "proletärmålare" och "tendensmålare". I folkhemmets idylliska samhällsklimat, under Tage Erlanders tid, var det framför allt "Xet" och Bror Hjorth som lyftes fram som skildrare av det svenskt folkliga och färgstarka, i mindre utsträckning Amelin (även om hans prunkande blomstermålningar alltid har varit populära på auktionerna) och i ännu mindre utsträckning Nilsson, som ansågs vara en mera exklusiv eller "svår" målare.
I dagens läge är det snarare Nilsson som räknas som den mest betydelsefulla av de fyra. Hennes stora protestmålning Penning kontra Liv, påbörjad 1938, med sitt jämförelsevis abstrakta formspråk och sin svidande kritik av kapitalismen, hittade ingen offentlig vägg på flera decennier, men kan sedan 1964 ses på Kulturhuset i Skövde. Utställningen Humanitet är en påminnelse om att även konstnärer som Xet och Hjorth lämnade efter sig verk med starkt politiskt engagemang: verk som har behållit sin aktualitet (inte minst i år, krigsåret 2022) men som sällan visats och sällan nämnts i böcker och kataloger om konstnärerna. Ett exempel är Xets brett upplagda (en gånger två meter) målning med texten Förbannad vare du som icke förbannar kriget, målad 1944 och aldrig visad i Sverige, men nu hämtad till utställningen från Oslo där den tillhör det norska Kunstnerforbundet. Några av de spöklika gestalterna i förgrunden påminner med sina halvt bortsprängda ansikten om den gapande soldaten utan näsa på Xets mångtydiga omslag till mappen Humanitet, se bild.
 |
| Albin Amelin, Hamn i Lofoten, 1938. Olja på duk, 159,5 x 103,5 cm. ' Tillhör Borås Konstmuseum. |
Den svenske arbetarkonstnären framför andra, Albin Amelin, är som sagt populär bland samlare och auktionshus framför allt på grund av sitt dekorativa blomstermåleri, ett försörjningsmåleri. Bland konstnärer och konstvetare är det hans samhälls-, industri- och arbetarskildringar som än idag gör honom intressant att studera. Med sin bland svenska målare unika teknik, tjocka och "framvällande" lager av ren och oblandad oljefärg, uppnådde han effekter där själva materialet i målningen verkar ha samma råa och skitiga egenskaper som det avmålade motivet. Utställningen erbjuder ett perfekt tillfälle att jämföra vännerna Amelins och "Xets" måleri, med ett rikt urval av olika motivkretsar och format. Då blir det tydligt att många av X-ets ursprungligen färgsprakande målningar har "slocknat" i färgen, om man jämför med färgfotografier tagna av samma målningar för 60-70 år sedan. Hans teknik var ganska tunn och flytande, tydligen med ganska stora andelar linolja i färgen. Linolja och fernissa gulnar med tiden. Amelin kramade däremot ofta ut färgen direkt ur tuben (han var tvungen att måla många blommor för att ha råd med all färg) och i en bild som Hamn i Lofoten (1938) verkar det signalgula i fiskarnas arbetskläder fortfarande vara alldeles nypålagt. Men titta sedan också på Vera Nilssons Tyska mödrar från 1939 (med rader av mödrars förtvivlade ansikten) och se hur hon får fram en glödande lyster med nästan bara jordfärger. Detta är några av de verkliga mästarna i nordiskt 1900-talsmåleri.
 |
| Vera Nilsson, detalj ur Tyska mödrar (1939). Målningen tillhör Konstmuseet i Skövde. |
Utställningen är innovativt hängd och arrangerad för museets originella planlösning, där rummen är grupperade i fyra våningar runt en central trappa, med rum som går genom två våningsplan och kan ses uppifrån från trappan. Se bild. I varje rum har verken samlats kring ett huvudtema: Kriget, Kärleken/Naturen, Staden/Arbetet. Det största rummet domineras av Kriget. Där kan alla linoleumtrycken från mappen Humanitet studeras samtidigt som inspelningar av 1930-talets tyska radioutsändningar hörs i bakgrunden och ger en stark tidskänsla. Sidor ur tidskriften Mänsklighet och annat dokumentärt material visas i montrar. Rummet domineras av Amelins, "X-ets" och Nilssons måleri. Bror Hjorth skiljer ut sig från de andra tre genom både sin stil och sina filosofiska intressen. Hans verk har typiskt nog mera synlighet i rummet för Kärleken och Naturen, där besökaren genast möts av hans Gandhi, uthuggen i trä och målad med bjärta färger som ett medeltida helgon. Ett av skulptören Hjorths mest intressanta verk är hans gipsmodell till en Visdomens brunn. Den blev aldrig utförd i full skala under Hjorths livstid. Idén var före sin tid eller alltför intellektuellt provocerande. Först efter 50 år blev den gjuten i brons för placering i Södertälje (se länk). Visdomens brunn kan också tolkas som en sekulär dopfunt, inspirerad av medeltida dopfuntar med deras uthuggna ornament och figurer, men med religionsgrundare, filosofer och vetenskapsmän istället för kristna helgon. I utställningen står verket litet undanskymt mot en vägg. Det är synd eftersom det på det sättet är svårt att se alla detaljer (men kanske ändå nödvändigt med tanke på det sköra materialet).
För Visdomens brunn gäller samma sak som för flera andra verk på utställningen. Det handlar om verk som ansetts "aparta" eller inte riktigt passat in i den etablerade bilden av de olika konstnärerna eller av svensk konst under 1900-talet. Att de nu lyfts fram i samband med det som nobelpristagaren Pär Lagerkvist kallade "en kämpande humanism"är tänkvärt och viktigt. Idén om en kämpande humanism omfattar inte bara politisk protest (det som 1930-talets kritiker kallade "tendensmåleri") utan också påminnelser om hur det goda samhället ger individen möjlighet att hitta mening i det växande livet, i nära relationer och i vardagens skönhet. Konflikten mellan konstruktiva och nedbrytande krafter är underförstådd i urvalet av verk och hur de har ställts samman, särskilt i temarummen om Kriget och om Staden/Arbetet (där några av "Xets" mest kända storstadsbilder finns.)
 |
| Blick från trappan ner i temat Kärlek/Natur på utställningen Humanitet. Bror Hjorths modell till Visdomens brunn syns till vänster. Foto: Fred Andersson. |
Den som inte sett och inte heller kommer att kunna se utställningen får nästan full kompensation av den utförliga utställningskatalogen. Den innehåller fullständig verkförteckning, många färgbilder i hög kvalitet, och texter av Ola Larsmo, Iris Müller-Westermann och utställningen kurator Paulina Sokolow. Sven Harrys konstmuseum har visat framsynthet genom att engagera Paulina Sokolowoch låta henne fullfölja ett engagemang som genom katalogen har blivit en verklig forskningsinsats. Hon har varit verksam vid Moderna Museet och Tensta Konsthall och rekryterades nyligen till Konstfrämjandet som verksamhetsutvecklare. För läsare av vänsterns tidning Flamman och tidskriften Feministiskt Perspektivär hon känd som konstskribent, och hennes intresse för arbetarrörelsens kultur har tidigare uppmärksammats i denna blogg i samband med hennes podcast Konstmackan i samarbete med Göran Greider.
Mer att läsa om de fyra konstnärerna och deras generation: Elisabet Lidéns bok Albin Amelin utgavs 1975 i Sveriges Allmänna Konstförenings (SAK) serie av årsböcker om svenska konstnärer. Den är svår att få tag i antikvariskt men finns på många bibliotek. Göran M. Silfverstolpes bok om Vera Nilsson i samma serie kom 1986, och Hans-Olof Boströms om Bror Hjorth 1994. Om Sven Xet Erixsons konst har många kataloger och böcker getts ut alltsedan Josef P. Hodins stora monografi från 1947. Men intressantast för den som är nyfiken på unga konstnärers villkor under mellankrigstiden är nog den dokumentära Xet: De unga åren (1978) av poeten Ingeborg Erixson, som gifte sig med "Xet" och tog hans efternamn 1928. Sällan får den som inte själv är arkivforskare komma konstnärerna och deras vardag så nära som i den boken. Den skildrar intensiva ungdomsår fram till 1931, år av ökad medvetenhet om vad som var på väg att hända i Europa.
 |
| Ingeborg Erixson, Xet: De unga åren, Bonniers förlag 1978. Bildkälla: antikvariat.net |