Det börjar redan lacka mot jul. Röd jul eller kanske mera rödgrön? Åtminstone en jul som lär bli annorlunda för de flesta.
Trots pandemi och restriktioner samlades en grupp kulturvänner i Smedjebacken den 9 och 10 oktober för invigningen av förra årets ahlbäckpristagare Helene Schmidz utställning och utdelningen av 2020 års Ahlbäckpris. I samband med detta anordnades också ett mindre program med visningar och presentationer av både Helen Schmidz och av den ateljéstipendiat som haft tillgång till Johan Ahlbäcks ateljé under 2020, Amanda Karlsson. Tanken med ateljé- eller vistelsestipendiet är att yngre konstnärer skall få tillfälle att bekanta sig med Johan Ahlbäck och ge sin egen synvinkel på Bergslagen och kulturverksamheten i arbetarrörelsen. Från och med i år presenteras också resultatet av ateljéstipendiatens arbete som en del av den större stipendieutställningen.
 |
| Helene Schmidz, The Copper Mine (Koppargruvan), 2017. Inkjet-utskrift på konsttryckspapper, 116 x 150 cm (avfotograferad i Smedjebacken av Arbetarkonst, 10 oktober 2020). |
Tanken bakom att utse Helene Schmidz till pristagare var nog framför allt hon som fotokonstnär ofta har satt fokus på människans påverkan på naturen. Hennes koppling till Bergslagen är närmast att hon var på plats efter de stora skogsbränderna i Västmanland sommaren 2014. Hennes bilder av den brända skogen har visats i ett flertal utställningar både i Sverige och internationellt, och nu senast också i utställningen på Meken i Smedjebacken, 10 oktober till 8 november. I ett annat projekt arbetade Schmidz med de landskapsförändringar som storskalig gruvdrift ger upphov till. Bland annat besökte hon det kanadensiska bolaget Agnico Eagles guldprospektering i Västerbotten, och koppargruvan Aitik i Gällivare. Även bilder ur denna serie visades på Meken. Det blev en mycket välgjord utställning där de stora färgfotografierna (både fotografisk C-print och utskrifter på specialpapper) installerats glest hängande med riktad belysning i den stora, mörka lokalen. Hängningen inbjöd till att stanna länge framför de detaljrika, panoramaliknande landskapsbilderna och "vandra runt" i dem med blicken.
 |
| Från Helene Schmidz utställning på Konsthallen Meken i Smedjebacken. Foto: Arbetarkonst, 10 oktober 2020. |
I Ahlbäckstiftelsens och arbetarkonstens sammanhang var detta förstås en ovanlig utställning, eftersom den enda kopplingen till Ahlbäck, den här gången, var Bergslagens skog och natur, och gruvnäringen i allmänhet. Medan arbetslivet och arbetarna oftast har stått i fokus bland tidigare pristagare gick det inte att upptäcka en enda människa i Schmidz bilder. Vi var några som kom att diskutera detta senare på eftermiddagen: hur åstadkommer man en sådan total frånvaro av mänsklig aktivitet när man fotograferar en industriell verksamhet? Bilder kan ju också retuscheras i efterhand. Detta är inte menat som en kritik av Helene Schmidz konstnärskap, bara ett konstaterande av att hennes bilder är annorlunda än det mesta som visats tidigare i det här sammanhanget, t.ex Maria Söderbergs fotografier från liknande gruvmiljöer i Norrland. Läser man Helene Schmidz egna texter om sitt konstnärskap är det tydligt att hon vill visa människans och utvecklingens påverkan på naturen, men också hur naturen slår tillbaka (som i Västmanland sommaren 2014) och hur naturen återerövrar det som människan grävt och byggt. Det är naturen som är den aktiva parten här, inte människan, och Schmidz citerar i en av sina boktitlar ekologen Aldo Leopold: "Att tänka som ett berg". Fler bilder från utställningen och en text av Schmidz om gruvbilderna finns här: Helene Schmidz, Thinking Like a Mountain.
 |
| Amanda Karlsson, Gruvan sucka, 2020. olja på duk, 120 x 140 cm. Bildkälla: Amanda Karlsson (https://amandakarlsson.com/gruvansucka.html) |
Amanda Karlsson, som alltså haft stiftelsens vistelsestipendium i år, är enligt syftet med stipendiet en yngre konstnär. Hon uppvuxen i Värmland och beskriver sin uppväxtmiljö som arbetarklass, präglad av arbetarkultur. Efter sina konststudier har hon flyttat tillbaka till hemtrakterna, och hon har nu sin ateljé i Karlstad. Det mest konkreta resultatet av hennes arbete i Smedjebacken är den stora oljemålningen Gruvan sucka som visades i en särskild avdelning på Meken under Helene Schmidz utställning. Men som så ofta i Amanda Karlssons konstnärskap är målningen egentligen bara en del av en större berättelse. Hon spinner ofta sådana berättelser kring sina målningar och utställningar. En del av bakgrunden till det som vi ser i målningen berättande hon om på vernissagedagen. På sin hemsida skriver hon texter till alla sina större verk och utställningar. Även till detta verk finns en text som går att läsa här: Amanda Karlsson, "Gruvan sucka".
I målningen ser vi en lekfull miljö med former och föremål utskurna i wellpapp. Både miljön och wellpappen känns igen från andra verk av Karlsson. Ofta handlar verken om gränsen mellan verklighet och saga, eller mellan barnets värld och vuxenvärlden. Miljön är ofta anonym, "overklig", med en stämning av teater eller dröm. Men i just det här fallet har Karlsson inspirerats av sägner och talesätt i bruksmiljö, och av besök vid övergivna gruvhål i trakten av Smedjebacken. Titeln "gruvan sucka" kommer från talesättet att när gruvan "suckar"är det dags att sätta sig i säkerhet. I målningen ser vi en yngre person eller ett barn, men med den vuxne arbetarens alltför stora blåställ på sig. Huvudpersonen hissar upp ett av sina leksaksdjur i "gruvhissen". På golvet finns ett transportfordon i leksaksformat. Bygget i wellpapp som fyller rummet är ett barns sätt att återge ett gruvsystem tredimensionellt, i det egna lekrummet. Samtidigt är det den vuxna konstnärens sätt att tolka hur verklighetens arbete och arbetets faror blir berättelser som formar barnets uppfattning om de vuxnas verklighet. Ett barn som leker så här har för det första uppmuntrats att vara kreativ, att skapa själv och inte bara passivt upprepa leksakskatalogernas scenarier. För det andra kan det här barnet knappast befinna sig någon annanstans än i en arbetarmiljö med vuxna som inte slutat samtala om den gemensamma historien och om arbetets villkor. Via barnets återskapande av berättelserna i sin lek förs arbetarhistorien och arbetarkulturen vidare in i framtiden. Amanda Karlsson skriver själv så här i sin text:
För att försöka sammanfatta både dåtid och nutid så byggde jag upp ett gruvsystem med material som fanns tillgängligt i min ateljé. Jag följde formerna från de gruvor jag besökt. Försökte i formerna skapa ras och olyckor som jag läst om. Återskapa händelser med hjälp av föremål. Lät den sedan utvecklas till en målning där föremålen blev symboler och händelserna hade konstruerats på nytt. Ett sätt att förverkliga både dåtidens mytologi men också en föreställd framtid.
Pingas på https://www.bloggportalen.se/