Ny jakt på arbetarkonsten 51

Erik Styrbjørn Pedersen, Virus, olja på duk 2008. Kaos på Börsen.

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken pågår idag fredag och imorgon lördag. Årets tema är "Mångfald och integration i arbetslivet" med både tillbakablickande och dagsaktuella inslag. Ekonomhistorikern Olle Jansson från Uppsala talade idag under rubriken "Efterkrigstidens industriella invandring", vilket också var ämnet förhans doktorsavhandling, som kan laddas ner i sin helhet här. Victoria Rixerär programledare före Sisuradios podd Finnjävlar som speglar erfarenheten av att vara finsk eller delvis finsk i Sverige. Hon berättade om sin bakgrund och sitt arbete under rubriken "Finnjävlar, farfar och Beckomberga". Dagens bildkonstinslag stod Ulla Zimmerman för: hon berättade om sitt arbete med bildterapi för ensamkommande flyktingbarn. Finland firar 100 år som självständig nation och i Dalarna och Bergslagen lever många finskspråkiga: Alltså är det helt följdriktigt att fredagen avslutas med Janne Westerlunds ståupp-föreställning (utsåld i Stockholm)"Världens roligaste finskakurs".
Imorgon lördag följer bland annat visning av stålverket (Ovako bar i Smedjebacken). Förra årets Ahlbäckpristagare Erik Styrbjørn Pedersens utställning öppnar på Meken, och samtidigt delas 2017 års pris ut. Det går till dokumentärfotografen och författaren Stefan F. Lindberg (f. 1951). Lindberg och hans bilder har redan tidigare uppmärksammats här på bloggen Arbetarkonst, nämligen när han delade utrymmet på Meken med Lars "Mellis" Melanderi samband med sjöfartstemat vid Ahlbäckdagarna 2014. Om Erik Styrbjørn Pedersen(f. 1946) har däremot inte mycket blivit skrivet här ännu, så det kan vara lämpligt att börja med Johan Ahlbäckstiftelsens prismotivering som blev offentlig redan i juni förra året:

Erik Styrbjørn Pedersen, Bistånd, olja på duk 2002.

"I en tid med föreställningar att industrisamhället inte längre existerar, vill Johan Ahlbäckstiftelsen visa sin stora uppskattning för den danske konstnären Erik Styrbjørn Pedersen och hans arbetslivsskildringar från skiftande industrimiljöer. Ingen miljö tycks honom främmande; vi får möta arbetare inom stålindustrin, i skogen, till sjöss och inom textilindustrin för att nämna några av de områden han skildrar i sitt måleri. Han visar oss arbeten, som de flesta av oss aldrig kommer i kontakt med. I målningarna återges enskilda individer och specifika arbetsmoment, men oftast även gemenskapen hos kollektivet längs det löpande bandet. Erik Styrbjørn Pedersen är en av Nordens största nutida arbetarkonstnärer".

Erik Styrbjørn Pedersen, ur en serie av verkstadsbilder, olja på duk före 2008.

I morgondagens Dalademokraten (lördag 7 oktober) finns en stor artikel av Ulf Lundén som presenterar Pedersen och utställningen. Redan ikväll den 6 oktober finns artikeln på webben: "Industriarbetaren: En provokation som konsten inte klarar av". Ulf tar fasta på samma citat av Pedersen som jag själv för ett antal år sedan när jag recenserade en utställning av honom i Köpenhamn. Citatet går ut på att arbetaren är "konstens sista tabu" och mera chockerande för konstvärlden idag än alla gamla avantgardistiska provokationer som slitits ut och blivit standard i "salongerna". Ulf går ut hårt i artikeln, men allt han påstår är faktiskt inte sant, som när han skriver: "Vem har sett en performance som vill gestalta en industriarbetare eller för den skull diskutera arbetsvillkor och maktrelationer på våra arbetsplatser?". Jo sådan idébaserad konst och performancekonst finns faktiskt, vilket de som följt diskussionsserien "Arbetarkonst" på ABF i Göteborg har sett exempel på. Däremot stämmer det nog att det idag till stor del "saknas konstnärer med arbetarbakgrund som med hjälp av olika konstuttryck vill gestalta sina tidigare arbetsplatser." Pedersen är dessutom en självlärd konstnär, och en läsare har redan kommenterat detta: "Det intressanta i artikeln är att så många självlärda konstnärer, de flesta faktiskt, är totalt utestängda från konstscenen. (...) Att arbetarmotiv inte finns i konsten är rätt ointressant i det perspektivet. Om mångfalden bland konstnärer vore större så berättade de nog om alla delar av livet, även arbetaren."

Min egen recension av Pedersen skrev jag för Svenska Dagbladet, och samtidigt recenserade jag i samma artikel den stora utställningen "Liv och arbete i konsten" på Arbetets Museum i Norrköping. Jag var förvånad över att den gamla högertidningen lät mig skriva om arbetarkonst och anade att det skulle bli min sista större artikel där, vilket det också blev. Aldrig kommer väl någon därifrån någonsin att erkänna att det är mina sympatier för besvärliga och ofta dessutom självlärda vänsterkonstnärer som gör att mina artiklar inte längre publiceras och mina brev inte besvaras, men jag kan ha mina misstankar. Kanske hör jag av tidningen när jag nu återger den del av artikeln som handlar om Pedersen här. Men jag tar risken. Texten publicerades den 19 juli 2008 i Svenska Dagbladet:

Erik Styrbjørn Pedersen, ur serien Fabrik, visad i Köpenhamn 2008.

I dag är många oroliga över att konstlivets provokationer inte längre provocerar. Detta har Erik Styrbjørn Pedersen en teori om. Han framför den i en lång intervju i den bok som har gjorts till hans pågående utställning på Arbejdermuseet i Köpenhamn. Pedersen har kommit fram till att arbetaren är ”konstens sista tabu”. Han konstaterar att man kan ”servera skit på burk, sperma på flaska, ruttna grisar”, men en bild av en industriarbetare vid ett produktionsband blir plötsligt för politiskt. Pedersen har också en klar uppfattning om varför det förhåller sig så. Industriarbetaren, säger han, är i sig provocerande därför att själva existensen av industriarbete motsäger den nutida dogmen om industrisamhällets uppgående i kunskaps- eller informationssamhället.

Erik Styrbjørn Pedersen, Fiskare, olja på duk. Visad i Köpenhamn 2008.

[---] när nu Erik Styrbjørn Pedersen får visa sina ”arbejdsbilleder” från tiden 1984 till 2007 sker det i en ny, fräsch lokal för tillfälliga utställningar. [...] Ska man bedöma den produktion Erik Styrbjørn Pedersen visar upp får man ta med i beräkningen att han är autodidakt. [...] Från det första decenniet, 80-talet, visar Pedersen bara två bilder. Båda två har de svagheter man kan förvänta sig hos en självlärd målare som kanske tidigare arbetat mer fritt (Pedersen har helt utelämnat 60- och 70-talens produktion) och som nu försöker tillägna sig ett realistiskt bildspråk. Här handlar det än så länge om att lära sig att kopiera – med största säkerhet efter foton – och resultatet blir stelt och överarbetat.

Omkring 1990 har Pedersen lärt sig att behärska sina nya uttrycksmedel. Nu och framledes är han fortfarande beroende av de fotografiska förlagor som faktiskt är nödvändiga i all arbetslivsskildring (eftersom det ofta rör sig om snabba arbetsmoment i miljöer där det inte går att skissa för hand). Men han låter sig inte längre bindas av förlagorna, utan låter dem bli utgångspunkt för djärvare tolkningar av rörelse, färg och ljus. Den petiga omsorgen om detaljer och enskildheter ersätts med en syntetisk överblick som visar helheten i en miljö, och den enskildes plats i arbetslaget. Och med de senaste årens ”seriella” verk (små, snabba bildserier från olika arbetsplatser) har den nu 62-årige arbetarsonen Pedersen uppnått något som bara den självlärde kan uppnå: auktoriteten hos en person som vänt en stor nackdel till ett stort försprång.

Erik och Scott Pedersen i soffan hos Johan Ahlbäck, 8 oktober 2016.
Till vänster Kirsten Folke Harrits.

Nu är det 2017 och Pedersen har alltså hunnit fylla 71 år. Han har inte stannat upp utan utvecklas fortfarande. Tidigare satirer över världsläget som Bistånd från 2002 (bild ovan) har följts upp med liknande motiv, men i starkare färger och med snabbare penseldrag. I sin stora jubileumsutställning på Vestjyllands kunstpavillon sommaren 2016 visade han stora målningar på temat "flykt" (över Medelhavet) men också arbetsplatsbilder, landskapsmåleri och verk från före 1990-talet. Några månader senare var han för första gången i Smedjebacken tillsammans med sin fru Scott Pedersen för att ta emot priset. Jag fotograferade dem tillsammans med forskaren och fotografen Kirsten Folke Harrits under ett trevligt besök i Johan Ahlbäcks ateljé.

(länkning pågår till intressant.se)

Ny jakt på arbetarkonsten 51

Trending Articles

Emma och Hans Wiklund separerar

Dödsfallsnotiser

Theo Gustafsson

Katrin Ljuslinder

Rickard Olssons bröllopslycka efter rattfyllan

Sexbilderna på Carolina Neurath gjorde maken rasande

Öppna port för VPN tjänst i Comhems Wifi Hub C2?

Beröm för Frida som Carmen

Emilia Lundbergs mördare dömd till fängelse

Peg Parneviks sexfilm med kändis ute på nätet

518038 - Leif Johansson - Stockholms Auktionsverk Online

Martina Åsberg och Anders Ranhed har blivit föräldrar.

Klassen framför allt

Brangelinas dotter byter kön

Norra svenska Österbotten

Sanningen om Lotta Engbergs skilsmässa från Patrik Ehlersson

Arkitekt som satt många spår

Krysslösningar nr 46

Per MICHELE Giuseppe Moggia

Månadens konst - En egen olivlund!