Ny jakt på arbetarkonsten 48

Ulrika Mars har byggt en berättelse i rummet med bildvägg, föremål och ljusprojektion. Foto: "Konstfred".

Som tidigare meddelats blev textilkonstnären Ulrika Mars 2015 års ahlbäckspristagare. Hon är född 1976 i Montreal men har dubbelt svensk-kanadensiskt medborgarskap och flyttade redan vid åtta års ålder till Sverige med sina föräldrar. På hennes mammas sida finns rötterna i Hälsingland, närmare bestämt i Forsa där mormodern arbetade på det kända linspinneriet Holma i Sörforsa. Det var också på folkhögskolan i Forsa som Ulrika Mars gick sin första utbildning i textil, direkt efter gymnasiet. Senare kom hon in på den treåriga utbildningen på Handarbetets Vänner i Stockholm. Hon fick sin examen från Handarbetets Vänner år 2003 och har sedan dess haft sin egen textilateljé men också arbetat som lärare i syslöjd och som tunnelbaneförare. Under sin yrkesverksamma tid har hon bott med familjen i Stockholms län, för närvarande i Hägersten. Men hon vistas också ofta i Hälsingland där hon har ärvt sina morföräldrars hus, som en gång byggdes med ett egnahemsbidrag från spinneriet Holma. Med start i september 2012 arbetade Mars med projektet Kvinnor på fabriken i samarbete med Hälsinglands Museum i Hudiksvall. I projektet undersökte hon spinneriets historia med hjälp av gamla fotografier och andra dokument som hon tolkade i broderad form. Hon bjöd också in allmänheten i bygden att sända in egna bilder.

En av Ulrika Mars bilder från Holmaprojektet. Finns också på bildväggen i Smedjebacken

Resultatet av projektet blev bland annat utställningen På fabriken som visades på Hälsinglands Museum sommaren 2014. Våren 2015 visades den igen på Runöskolan i Åkersberga. I sin prismotivering för år 2015 skriver Ahlbäckstiftelsen bland annat så här:

"Ulrika tilldelas priset för sitt sätt att använda det textila materialet för att skildra kvinnors villkor, industriella motiv och industrihistoria genom bland annat fabriksarbeterskorna vid linfabriken. Med ett till synes enkelt broderi fångar Ulrika Mars en hård miljö, ett hårt arbete. Hennes porträtt, som vid en första anblick ser skissartade ut, förmedlar bilder och berättelser av starka kvinnor."

Ulrika Mars har återanvänt några av de broderade bilderna från Holmaprojektet i sin stipendieutställning, som öppnade under Ahlbäckdagarna (lördag 8 oktober) och visas fram till  söndag 6 november (denna vecka). I denna veckas pappersversion av tidningen Flamman (http://flamman.se/) finns på kultursidan en recension som jag har skrivit av utställningen. Där finns också två av bilderna i det här blogginlägget. Utställningen handlar den här gången inte bara om Holma utan också om vår egen tids migration och flyktingsituation under temat "Att fara". Tanken är att även många av arbetarna i Holma var migranter eller barn till migranter. Redan när fabriken startade 1898 anställdes till exempel spinnerskor från Böhmen, och senare under 1900-talet kom många finskspråkiga arbetare. Så här beskriver jag i Flamman det vi ser i den första bilden från utställningen:

"På golvet i utställningslokalen Meken (valsverkets gamla mekaniska verkstad) står nu olika tiders resebagage, från amerikafararens kista till den blå Ikea-kassen. På en bildvägg finns ett urval av de broderade bilderna från Holmaprojektet. Längre bort hänger en segelduk från taket och på den projiceras ett bildspel med broderade bilder, synliga på båda sidor om duken. Duken är förankrad med kättingar i golvet, och där ligger också några dukar med broderade textrader på engelska och franska. Det är som om de vore uppspolade på en strand, men inte i Sverige utan vid Medelhavet."

"Jag kommer att lämna dig baby... Jag hör hur det kallar..."

Utställningen är alltså en direkt kommentar till flyktingströmmarna från Mellanöstern och Nordafrika, men på ett lågmält och subtilt sätt. Ulrika Mars har iscensatt utställningslokalen Meken som en installation där ljuset är dämpat och spotlights belyser föremålen och bildväggen som på ett museum eller i en kyrka. På det sättet är utställningen olik många tidigare stipendieutställningar, men mera lik Peter Nybloms stipendieutställning förra året. Den som går omkring snabbt och slarvigt riskerar att trampa på de små dukarna som ligger på golvet vid kättingarna. På dukarna står saker som översatt till svenska blir ungefär "det är byn jag velat nå", "jag kommer att lämna dig baby, jag skojar inte jag måste fara, jag hör hur det kallar på mig". På sin blogg har Ulrika Mars berättat om textbroderier som är meddelanden till särskilda personer, och hon har också haft en utställning med broderade sms-meddelanden. Men här i utställningen "Att fara"är meddelandena knappast riktade från eller till någon viss person utan mera anonyma. De kan tolkas som lämningar efter någon som var tvungen att fara (till en ny by?) men som drunknade på vägen.

Segel med en projicerad bild av en broderad bild av ett fotografi av en textilarbetare.

Den hängande segelduken som nämns i recensionen är faktiskt ett riktigt och fungerande segel som Ulrika Mars skaffat till utställningen. På så vis finns ytterligare en koppling mellan spinneriet/textilindustrin, sjöfarten och migrationen. De digitala fotografierna av broderade bilder som visas på/genom duken, via projektorn, består tekniskt bara av ljus. De är åtminstone på det sättet mindre verkliga än de ursprungliga bilderna. Man kan kalla dem för reflektioner av bilder eller minnen av bilder. Ett budskap som kan tolkas in av oss besökare på utställningen är att detta är vad resenären "ser" som inre minnesbilder av det som är förlorat, t.ex. en trygg plats att bo på och ett arbete att gå till varje dag. Att vara arbetare idag är globalt sett att vara mer eller mindre otrygg och att ha anledning att känna samhörighet med migranter som förlorat allt. Därför finns det starka anledningar att säga att den här utställningen är en utställning om arbetarklassen och att Ulrika Mars är en arbetarkonstnär. Hon utgår från sitt eget liv och familjens bakgrund i arbetarklassen. Som de flesta konstnärer och författare idag har hon själv tidvis försörjt sig i arbetaryrken. Erfarenheterna och berättelserna från arbetarklassen kopplar hon samman med solidariet med de mest utsatta grupperna i vår egen tid.

Om du har vissa bestämda åsikter om fenomenet arbetarkonst, t.ex. att den bör likna äldre realistiska skildringar av muskulösa grovarbetare i skitiga miljöer, är det kanske svårt att se att utställningen "Att fara"är arbetarkonst. Men släktskapen blir tydligare ju längre man tar sig tid att studera utställningen. Ulrika Mars är också en annan person än de äldre arbetarkonstnärerna som ofta var/är organiserade kommunister. Politiskt har hon mera koppling till kristna folkrörelser - något som länge var tabu i visa kretsar i vänstern (men accepterat i VPK redan på 1960-talet). Nyligen har hon varit handledare i Nynäshamn för den sociala kristna organisationen Hela Människan. Vintern 2012 visade hon utställningen "Bibliska kvinnor" i samarbete med Svenska Kyrkan i Botkyrka. Utställningen visades i Vårfrukyrkan. Tidigare hade hon intervjuats i församlingens tidning Brännkyrkabladet (oktober 2011) och ur den artikeln har jag hämtat några uppgifter för det här blogginlägget. I intervjun förklarar Ulrika Mars också sitt intresse för Bibelns kvinnor:

"Det är kul att läsa bibeln och möta kvinnorna där: elaka, snälla, starka, och så vidare. Bibeln berättar om hur det är att vara människa, oavsett om det är för 2000 år sedan eller idag. Det finns så många beröringspunkter."

På Ulrika Mars hemsida och blogg "CM Productions" kan man följa hennes liv sedan 2009 och framväxten av Holmaprojektet med många intressanta bilder:

Ulrika Mars, CM productions

Se också Ulf Lundéns text i Dalademokraten från den 7 oktober:

Ulrika Mars och människan som överlevare.

/

(länkning pågår till intressant.se)