Ny jakt på arbetarkonsten 46

Ulrika Mars (t.v.) tar emot Ahlbäckpriset 10/10 2015. Foto Markku Miettinen.

Som tidigare meddelats av Ahlbäckstiftelsen och tidningen Dalademokraten gick 2015 års Ahlbäckpris till textilkonstnären Ulrika Mars. Hon är född 1976 och därmed den hittills yngsta pristagaren. Priset delades traditionsenligt ut i samband med att Meken i Smedjebacken öppnade sin utställning med bilder av förra årets pristagare, Peter Nyblom. Prisutdelare var Gina Persson från IF Metall. Detta inlägg (nr 46 i den nya serien) blir en rapport från Ahlbäckdagarna 2015. Mera kommer senare.

Temat för årets Ahlbäckdagar var "Arbetsliv i förändring". (Se också Ny jakt på arbetarkonsten 44.) Presentationerna hade ett särskilt stort fokus på fotografi med tanke på 2014 års pristagare Peter Nyblom och hans utställning. Nyblom är en fotograf som verkligen har ägnat sig åt arbetslivets förändring. Detta är brännande frågor i en tid när ekonomer och framtidsforskare ständigt berättar för oss hur glada vi ska vara när vi "slipper" arbeta. De beklagar att avtalssystemen är tröga och att människor inte ersätts med maskiner tillräckligt snabbt för att lönsamhetskalkylerna skall stämma. Synen på arbete måste omförhandlas och omvärderas, sägs det. Hur genomtänkt är det, och hur mycket vet proffstyckarna om olika typer av arbete? Hur många av dem har t.ex. studerat dagens gruvarbete ens på bild?

Maths Isacson föreläser 9/10 2015. Foto: Anne Seppänen

En mer nyanserad analys av läget får man om man läser en bok som Maths IsacsonsIndustrisamhället i Sverige (Studentlitteratur, 2007). Maths är sedan många år professor i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet och har varit engagerad i industrins kulturarv i Bergslagen, inte minst i samarbete med Ahlbäckstiftelsen. Han inledde Ahlbäckdagarna med en föreläsning på fredag förmiddag. Där visade han sin pedagogiska skicklighet genom att på mindre än timma demonstrera huvuddragen i arbetslivets utveckling i Sverige under hela 120 år, dvs. från Johan Ahlbäcks födelse 1895 och fram till idag. År 2015 är det ju också Ahlbäckjubileum till minne av 120-årsdagen. Några bilder av Ahlbäck fanns med i Maths föreläsning där han varvade konkreta tidsbilder med statistiska diagram.

Från kontrollrummet styrs roboten på Ovakos ringverk i Hofors. (Foto NyTeknik 2014)

Vilka siffror handlar det om ifall vi ska diskutera arbetslivets utveckling i t.ex. Bergslagen? De flesta vet kanske att den industriella järnhanteringen i Sverige började med små hyttor och hammare som sedan slogs ihop till större industrier. Hårda data fick vi i Maths diagram som visade mängden av både nedlagda och nystartade järnverk mellan 1840 och 1910. Diagrammet visade turbulensen i branschen och den snabba utvecklingen mot större enheter. På 1840-talet fanns nästan 600 stycken små järnverk i Sverige, år 1910 återstod drygt en fjärdedel stora. Ett av dem var bruket i Smedjebacken, eller Smedjebackens Walsverk (SW) som länge var det officiella företagsnamnet. Där arbetade på 1950-talet fortfarande ca 1200 anställda. Idag, när bruket heter Ovako Bar (eftersom man gjuter och valsar stålämnen) är antalet nere i ca 350. Siffrorna avspeglar arbetslivets utveckling mot allt färre och större enheter med färre anställda, vilket ger ökad produktivitet tack vare automatisering och datorisering. Helt andra saker krävs av en valsverksarbetare idag jämfört med Johan Ahlbäcks tid. Vad Ahlbäcks bilder faktiskt visar förstår vi kanske inte förrän vi har satt oss in i hur produktionen fungerar idag. Industriarbete är idag i stor utsträckning ett övervakningsarbete. Se bilden.

Klicka på bilden för att få den i större format! (Källa SCB)

Att antalet anställda minskar behöver inte betyda att industrins andel av BNP minskar eller att utvecklingen från industrisamhälle till tjänste- och kunskapssamhälle går så fort som journalister ibland tror. Diagrammet här intill visar ändå att industrins andel totalt sett har minskat rejält sedan mitten av 1900-talet. Maths Isacson visade liknande diagram i sin föreläsning. Den blå kurvan visar att industrins andel av det totala förädlingsvärdet i Sveriges ekonomi (produkters värde minus produktionskostnaden) har minskat från ca 45 procent på 1950-talet till under 30 procent idag. Samtidigt har den privata tjänstesektorns andel ökat från ca 35 procent till nästan 50 procent. Jord- och skogsbrukets andel har stadigt minskat. Detta jämförde Maths med andra kurvor som visar andelen arbeten som räknas som "flexibla" (från 6-7 procent i början av 90-talet till 17-18 procent idag) och den drastiska ökningen av antalet utbildade bergsingenjörer sedan 1970-talets slut. Tjänstesektorns ökning står i proportion till osäkra och "flexibla" anställningars ökning, medan råvaru- och tillverkningsindustrin kräver alltmer specialiserade kunskaper, t.e.x. bergsingenjörernas.

Svenskt BNP-index 1981-2007. Diagram: Finanstidningen. Klicka på bilden för att få den i större format!

Till slut återknöt Maths till frågan som ständigt diskuteras idag - den om arbetets betydelse och värde. Tänker vi på att lönernas andel av företagens totala utgifter konstant har sjunkit efter år 1980 kan det verka som om vårt arbete värderas allt lägre. Det intrycket förstärks om man, som Maths, jämför med bruttonationalproduktens ökning under samma tid. Att industrins andel av BNP minskar innebär förstås inte att dess vinstmarginal minskar. Räknat i fasta priser (dvs. med kompensation för inflationen) har produktiviteten per arbetad timma i näringslivet ökat med 200 SEK på 20 år, eller från ca 300 SEK till ca 500 SEK. Här gäller det alltså produktivitet: vilket värde vi producerar, inte vad vi får ut i ersättning för detta. Om en kvalificerad industriarbetare i Sverige idag är högavlönad jämfört med t.ex. ett restaurangbiträde, så är skillnaden ändå marginell i förhållande till företagens totala vinstuttag. Men i debatterna utmålas industriarbetarna ändå som en liten privilegierad elit som inte längre har något gemensamt med lågavlönade grupper. På så vis skapas splittring i arbetarklassen. Den splittringen är en fråga bland många andra som Maths föreläsning kunde inspirera oss att fundera vidare på.

Världens industriarbetare i miljoner 1950-2005. Blått: I-länder. Rött: U-länder. Klicka på bilden för att få den i större format!

När Maths var färdig var det min tur. Jag pratade under rubriken "Bilden som kunskapskälla i automatiseringens och globaliseringens tidevarv" men om jag hade varit ekonomhistoriker som Maths hade jag kanske sammanfattat arbetets och arbetarens roll med diagrammet här till höger. Kurvorna visar antalet arbetare i industrisysslor i de länder som tidigare kallades I-länder respektive U-länder. Numera "Developed economies" (utvecklade ekonomier) och "Emerging economies" (framväxande ekonomier). Antalet miljoner individer i "globala industriella arbetskraften"åren 1950-2005 visas för våra gamla industriländer med blå kurva och för de framväxande industriländerna med röd kurva. Det rörde sig alltså år 2005 om en halv miljard människor i länder som Indien, Kina och Thailand, och en ökning med 300 miljoner människor sedan mitten av 1970-talet. Globalt sett är det alltså helt absurt att påstå att industriarbetarna skulle vara en minskande grupp i arbetarklassen.

Dhiman Steels, Bangalore 2011  Länk  till video, youtube

Vad vet vi om alla dessa miljoner människor och deras arbete? Hur kan bilden fungera som kunskapskälla och kan bilderna lära oss något som texter och statistik inte kan? Många marxistiska socialforskare (som Walter Benjamin) har nedvärderat bilden som kunskapskälla och sagt att bilder inte ger någon information. Enligt sådana forskare är bilder bara ytliga illustrationer som i värsta fall används i propagandasyfte. Att leta upp bildmakare som faktiskt synliggör och avslöjar människors arbetsvillkor i sina bilder är ett sätt att bevisa motsatsen. Ahlbäckpriset har den funktionen, bland annat. Då kan vi också visa att bilder ger information som texter inte ger, och omvänt. Dokumentära bilder visas nästan alltid i kombination med text. Tittar vi på bilden här intill av en man som arbetar med en glödande järnbit i en grå verkstadsmiljö förstår vi nog inte så mycket om vi saknar kunskaper om verkstadsarbete och inte har någon förklarande text. Förklaringen kommer här: bilden visar en liten bit av ett ringverk, dvs. ett verk där det valsas ringar av stål. Ringverket finns utanför Bangalore i Indien och ingår i koncernen Dhiman Steels. Bilden är bara en stillbild ur en video på Youtube. Länken hittar ni i bildtexten. Klicka på länken och se den korta filmen!

Eüpa factory, Kina, 2015. Länk till video, youtube

När ni har läst förklaringen och sett filmen har ni en mycket tydligare idé om vad det hela handlar om. Nu kan ni jämföra med t.ex. Johan Ahlbäcks bilder från 1920-talets Smedjebacken och bilden av kontrollrummet i det moderna ringverket i Hofors här ovan. En film visar förstås mera än en enstaka bild och jämförelser mellan bilder från olika tider och platser synliggör utveckling och ojämlikhet. I Indien förekommer fortfarande en storskalig produktion med maskiner och arbetsmoment som i Sverige idag bara finns på hantverkarnivå (m.a.o. i små privata konstsmedjor). En helt annan arbetsmiljö ser ni i bilden från fabriken Eüpa i Kina. En fabrik som inte bara är en fabrik utan en hel liten stad med 17.000 anställda som lever sina liv på området i en strikt organiserad och reglerad tillvaro. Eüpa tillverkar främst elektriska hushållsartiklar. Även här har ni en länk i bildtexten till hela filmen: den här gången en hel dokumentär från Discovery (45 min).

Bild av uppställda arbetslag på Eüpa. Bildkälla: University of Dundee, projekt "Made in China"

Med sådana exempel försökte jag visa vad bilder och filmer kan berätta om automatisering och globalisering. I filmen och bilderna från Eüpa ser vi några av människorna bakom den röda kurvan i diagrammet över den industriella arbetskraftens ökning globalt under 1975-2005. Men bilder kan också fungera som illustrationer på ett sätt som inte är informativt utan snarare schablonmässigt eller styrt. Det finns till exempel mängder av stillbilder från Eüpa som liknar den här intill. Bilderna motsvarar säkert det som fabriksledningen vill se (symmetri, kontroll, disciplin) men också det som amerikanska och europeiska journalister vill se, dvs. det som motsvarar deras idé om det totalitära samhället. Bilderna bekräftar förutfattade meningar snarare än att nyansera dem med information.

Sampsa Sarparanta, Kaikki erilaisia, kaikki samanarvoisia, olja på duk, 2014. Bildkälla http://sampsasarparanta.fi/

Men alla bilder är ju inte fotografier eller stillbilder och alla bilder är inte heller dokumentära. Bilder kan vara t.ex. samhällskritiska och satiriska. Den finländske konstnären Sampsa Sarparanta har använt en liknande fotografi som det från Eüpa när han har gjort målningen Kaikki erilaisia, kaikki samanarvoisia (ungefär "alla är olika, alla är jämlika"). Det är förstås en ironisk titel och en ironisk bild. Kombinationen av militärisk uppställning och målade ansikten i regnbågsnyanser känns absurd. Vi vet att inget av de två påståendena i titeln är sant. Arbetarna i bilden är inte jämlika med sina överordnade. Och om de i den officiella retoriken i dagens Kina får veta att de är individer i något sorts "regnbågsamhälle" så är det ändå inte så de behandlas. Bilder kan alltså användas på olika sätt. De kan användas som informationskälla. De kan användas för att förstärka schabloner. De kan också användas för att kritisera schabloner och då kallas resultatet ofta satir eller samhällskritisk konst. Då handlar det inte bara om att visa något utan också att uttrycka något om det som visas.

Boken Pappersarbetarna med bilder av Hasse Eriksson och Anders Björnhager, 2014.

Det var väldigt bra att tre fotografer och en målare kompletterade Maths Isacson och mig på Ahlbäckdagarna genom att visa sina bilder och berätta om dem. Det skedde på fredag eftermiddag och lördag förmiddag. Fotograferna var Hasse Eriksson (Borlänge), Peter Nyblom (Fagersta) och Lars Dahlström (Insjön). Målaren var Anders Björnhager (Borlänge). Anders Björnhagers bilder har jag skrivit om tidigare här på bloggen när han hade en utställning på Dalarnas Museum i vintras med akrylmålningar som ingår i boken Pappersarbetarna från Pappers avdelning 50 i Kvarnsveden. Se Ny jakt på arbetarkonsten 42. På Kvarnsvedens pappersbruk och Domnarvets järnverk i Borlänge har flera ahlbäckpristagare arbetat och/eller gjort utsmyckningar. Boken Pappersarbetarna är ett bra exempel på hur en fotograf och en målare kan komplettera varandra i en bok som dokumenterar både dåtid och nutid på en stor arbetsplats. Fotografen i sammanhanget är Hasse Eriksson. Båda två har själva arbetat på pappersbruket. Det är extra intressant att Anders har använt flera av Hasses foton som förlaga eller utgångspunkt för sina målningar. I fotona ser vi på ett konkret vis det som texten beskriver i nutid (Hasses bilder) eller dåtid (arkivbilder). I målningarna tolkar Anders arbetsplatsens stämningar (både i nutid och dåtid). Målningarna är förstås mycket färre.

Sidan 86 ur Pappersarbetarna med Therese Berg. Fotot taget av Hasse Eriksson.

Det var på fredag eftermiddag som Hasse Eriksson och Anders Björnhager visade sina bilder. Då hade först Monica Borg (sekreterare i Ahlbäckstiftelsen 1992-2007) presenterat sin dokumentation av stiftelsens verksamhet från starten. Jag själv hade kort presenterat alla pristagare och boken Arbetarkonst för 2000-talet. Ann-Jeanett Stål, danskonsulent vid landstinget i Dalarna, hade talat om projektet In Motion där koreografen Charlie Prag och elever från Västerbergslagens kulturskola tolkade Johan Ahlbäcks teckningar som dansföreställning våren 2015. När sedan Anders och Hasse trädde upp på scenen blev det en konkret demonstration av bilden som kunskapskälla. Men också att en bild inte förklarar sig själv. Ett idealiskt sätt att få veta något om en plats eller miljö är att ha ett album med bilder tagna av någon som verkligen känner till platsen, och att dessutom ha den personen närvarande. Just den idealsituationen skapade Anders och Hasse. Vi som lyssnade var mycket privilegierade. Vi fick massor av fakta, öden och historier på kort tid. Låt mig bara ta ett exempel och illustrera det med ett foto av Hasse på sidan 86 i Pappersarbetarna. Fotot visar en pappersarbetare av idag, Therese Berg. Hon är inte bara arbetare utan också smyckeskonstnär. Ett smakprov på det hon gör kan man se här. Texten till bilden (på sidan 87) berättar hennes historia. Hon var fast anställd på renseriet i pappersbruket (i bakgrunden på bilden) sedan 2007. Våren 2009 tog hon dessutom en kandidatexamen i smyckeskonst i Göteborg. Våren 2014 blev hon uppsagd från bruket på grund av arbetsbrist. En del av sina smycken har hon gjort av skräp som blir kvar på golvet i renseriet, till exempel örhängen i form av tårar, en direkt reaktion på förhandlingarna om nedskärningar våren 2013. Boken Pappersarbetarna fokuserar visserligen på miljön och kollektivet men lyfter också fram intressanta personligheter som Therese och ahlbäckpristagaren Hans Tollsten.

Engelsbergs bruk, fotograferat av Marie Nisser 1969. Bildkälla www.sim.se

Sedan var det dags för Peter Nyblom att presentera sitt arbete. Det gjorde han inte bara med egna bilder utan också med andras. Bilden till höger är till exempel tagen av den kända industrihistorikern Marie Nisser och visar Engelsbergs bruk i Bergslagen så som det såg ut 1969. Då hade ugnen varit kall i femtio år. Senare renoverades byggnaderna och 1993 förklarades de som världsarv. Detta tog Peter som exempel på dokumentation av industrihistoriska miljöer i Sverige, tillgänglig särskilt via Svenska Industriminnesföreningens hemsida och söksidan Industrihistoriska miljöer. Idag är en Engelsberg ett museum och Peter jämförde 1969 års bild med dels en nytagen bild, dels gamla svartvita bilder från tiden före 1919 (nedläggningsåret). Detta handlar både om arbetslivets förändring och den information som man kan få genom att jämföra bildkällor. Dagens besökare på Engelsberg kan ha svårt att föreställa sig att platsen har varit så förfallen som den var 1969. I de gamla svartvita bilderna syns arbetet. Men också sådana detaljer som en sitt- och rastplats vid bryggan där kolet transporterades upp till masugnen (bryggan till höger i Nissers bild). Där kunde gubben som var ansvarig för bryggan vila sig mellan varven.

När det "lura" på bruket, red. L. Andeasson, L. Ekegren, P. Nyblom, G. Stenås. Fagersta 2015.

Peter Nyblom vet mycket om både sina egna bilder och andras. Han är inte bara fotograf utan också bildsamlare, bildredaktör och lokalhistoriker. Hans flit när det gäller att spåra upp bilder och hitta information om bilder gör att han faktiskt också är bildforskare. Från början var han metallarbetare, senare också arbetsledare och kvalitetstekniker vid stålverken i Fagersta. Som fotograf kunde han fullborda sin dokumentation av sin arbetsplats samtidigt som han arbetade sina sista år där. Detta var på 1980-talet, när Jan Stenbeck och Kinnevik tog över. Turerna som ledde fram till nedläggningen av stålverken Fagersta blev kända i pressen som "spelet om Kinnevik". Även detta berättade Peter om i presentationen. Som bildredaktör och bildsamlare har han haft stor nytta av bildarkivet från f.d. Fagersta Bruks AB. Bruket arbetade tidigt mycket medvetet med att bygga upp sin "image" och hade länge minst en fotograf anställd på heltid. Men vissa händelser saknas i bildarkivet, t.ex. storstrejken 1909. Om detta berättade Peter en historia som förtydligar hur en bildforskare arbetar. Det började med fyndet av en bild (på Tradera) av ett demonstrationståg i Fagersta 1909. Bilden visade sig vara ett brevkort där en viss "Tekla" beskriver både hur bilden togs och vilka bilder hon tog samtidigt. Med detektivarbete kunde Peter få fram inte bara "Teklas" fulla namn (Tekla Löfblad) utan också nysta upp hennes historia och hennes relation till mannen som framkallade bilderna i sitt enkla rum i Fagersta. Den senaste i raden av böcker där Peter har varit bildredaktör och skrivit bildtexter är När det "lura" på bruket - Fagersta under 140 år, utgiven i år av Bruksmuseet i Fagersta (Bruksmusei vänner) till museets 20-årsjubileum. (När fabriken signalerade början och slut på ett skifte sa folk att det "lurade".)

Nedkylt slagg från "gropen" i Smedjebacken töms med dumper. Foto Lars Dahlström. Bildkälla http://larsdahlstrom.se

På lördag förmiddag kom folk från Ovako Bar i Smedjebacken och förberedde oss inför dagens studiebesök på stålverket. Tjänstemannasidan representerades av Mats Jansson (chefsingenjör), arbetarsidan av Helena Andersson (maskinförare vid slaggningen) och den pensionerade arbetsstyrkan av Lars Sandén som började på verket redan 1959. Som pensionär har Lars länge haft guidningar på verket. Mats, Helena och Lars hjälptes åt att berätta om hur produktionen går till, och de visade två informationsfilmer om företaget. Den ena var från 1950-talet och den andra från idag. Detta blev en spännande upplevelse av inte bara arbetslivets förändring utan också av hur sättet att göra sådana filmer har förändrats. En del vänskapligt gnabb kunde vi märka, till exempel när Lars förklarade att en del miljöer med stark strålning är olämpliga för kvinnor i fertil ålder och Helena svarade att den strålningen inte är bra för män heller. Helena kunde kunde också berätta med glimten i ögat om sitt "manliga" jobb i en miljö som för den ovane påminner om själva helvetet - gropen där hon med bulldozer bryter slagget från smältningen. Bilden av det brutna slagget som töms kommer från Lars Dahlströms bilder till den fina boken Människan och ståletsom Ovako Bar gett ut. Se också hans hemsida.

Det kunde varit Helena som sitter i bulldozern eller dumpern i bokens bilder från slaggbrytningen och därför var det förstås lämpligt att hon och Lars Dahlström tillsammans berättade om bilderna. Boken är ett beställningsarbete men bilderna visar både arbetet, arbetarna och den dramatiska skönheten i stål och eld. Det är väl det sistnämnda som företagen allra helst visar upp för kunderna. Men i bokens många porträttbilder av arbetarna i sin arbetsmiljö kommer vi människorna nära. Efteråt över kaffet sade Lars Dahlström till mig att man kan vara en hur skicklig fotograf som helst och ändå misslyckas med porträttbilder, för där handlar det om att kunna prata med folk. Jag svarade att om man inte kan det får man hålla sig till att fotografera "stilleben". Det tyckte Lars var roligt, för sina inkomster har han hela tiden fått genom att fotografera just "stilleben", dvs. bilder för produktkataloger, särskilt för Claes Ohlson (Insjön). Men han är en mångsidig fotograf som kan hantera både döda ting och levande människor.

Fortsättningen på lördagen med studiebesök på Ovako och vernissage på Meken skildrar jag med mina egna amatörbilder och bildtexter:

Konst- och bildintresserade på väg till skrotgården bakom stålverket. Råmaterialet på Ovako i Smedjebacken består idag helt av skrot i olika storlekar ("fraktioner") och sorteringar. Mats Jansson, Helena Andersson och Lars Sandén guidade.

Vagnarna (vågvagnar) med behållare som transporterar skrotet till ugnen. Behållarna förs in över ugnen och töms genom att bottenspärrar öppnas.

Inne vid ljusbågsugnen. Här hamnar skrotet. Ljusbågsugnen fungerar genom att tre elektroder av grafit är nersänkta i ugnen. Det skapar en elektrisk spänning - en "ljusbåge". Skrotet smälts och "färskas" med tillsats av syre och andra ämnen. Den färdiga smältan tappas ut genom tapphålet som har skyddats av särskild tappsand under smältningen. Smältan rinner ner i en skänk som sedan flyttas med travers till skänkugnen.

Några elektroder som ska användas i ljusbågsugnen. De är inte små.

Här är vi i närheten av skänkugnen. Där får stålet sin slutliga sammansättning genom att olika legeringar tillsätts. I skänkugnen tas ett prov som sänds till laboratoriet för analys. Vid vårt besök pågick inget arbete i verket.

Här utanför gjuteriet ligger kasserade munstycken som använts vid tappning ur skänkar. De sittor på glidplattor som täcker tapphålet i skänken innan det är dags för tömning. Efter ett visst antal tömningar måste de bytas.

En informationstavla som visar flödet i produktionen från skrot till färdigvalsade produkter. Från stålverket går ämnena (billets) till valsverket i Smedjebacken eller via tåg till anläggningen i Boxholm. Klicka på bilden för att få den i större format!

Utsikt från plattformen på gjuteriet ner mot slaggrensningen och "bröthålet".

Slaggrensningen: Ingången till "bröthålet" där bland andra Helena Andersson kör ner med maskinen för att rensa slagg under ljusbågsugnen. Strax efter ingången finns en tvär vänstersväng som hon måste igenom innan hon kommer in under ugnen.

Uppe på gjutningen. Stålet tappas från skänken till en mellanskänk, och den skänken kommer hit. Det stora locket pressas fast ovanpå. Stålet fördelas från mellanskänken till kokillerna som är vattenfyllda gjutformar där stålämnena bildas. Vatten kyler ner dem, men bara på ytan. Kallas stränggjutning.

Ämnena glider från kokillerna ner till lodrätt läge och kapas till bitar, billets. Färdiga billets fortsätter hit, till kylningen. De flyttas och roteras långsamt på "bädden" som syns här bakom räcket.

Kontrollrummet ovanför kapningen och kylningen.

Färdiga billets ligger på svalning på planen mellan kylningen och första valsningen. Till valsningen hann vi inte gå - vernissagen väntade.

Närbild på billetsen som fortfarande är mycket varma. Svalnar de inomhus värmer de lätt upp en stor hall.

Från Peter Nybloms utställning på vernissagen i Meken. Lokalen var valsverkets smedja på Johan Ahlbäcks tid. Ingen hade tidigare kommit på idén att använda vanliga armeringsnät på det här sättet. Det är i harmoni med både bilderna och lokalen. En del av stålet från Smedjebacken kan valsas till tråd i t.ex. armeringsnät. Men det stålet är av sämre kvalitet.

Och minsann! Ett av näten har Peter stöttat med ett kasserat munstycke från verket! Nu mindes vi var det har använts.

Dansaren Mauro Mardones uppförde en bit av dansverket In Motion inspirerat av Johan Ahlbäcks teckningar.

Några bland vernissagepubliken. Carin Runeson (kommunfullmäktige + f.d. riksdagsledamot, S), Helena Andersson (IF Metall avd 113), Mats Jansson (Ovako).

Bildspelet i "tältet" innehåller bilder från Peters ständigt utökade fotoserie "Fragment från Bergslagen"

Armeringsnäten är placerade i det stora rummet så att de bildar ett "V" med stålverksbilder från Sverige på ena sidan och stålverksbilder från Indien på den andra. Här en mycket ung indisk stålverksarbetare i slutet av 80-talet.

Utställningen innehåller också pappersbilder ur "Fragment från Bergslagen" och ett urval av Peters bilder av raggare. Utställningen pågår till söndag, 8 november 2015.

länkning pågår till intressant.se