(Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2)
Min fråga innan jag startade spaningarna var hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarrörelsen kan ha varit. Frågan var inspirerad av Magnus Nilssonsförsök att komma förbi Lars Furulands tre punkter för arbetarlitteratur (litteratur av arbetare, om arbetare och för arbetare) och istället definiera arbetarlitteratur/konst som "konst vars reception [mottagande] i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen" (Arbetarhistoria, nr 4 2007, s. 36). Om definitionen ska vara användbar och hanterlig måste man i första hand tolka "koppling till arbetarklassen" som koppling till arbetarklassens organisationer, med andra ord till arbetarrörelsen i bred mening. Bland de 20 mottagarna av Johan Ahlbäcks pris finns konstnärer där den kopplingen är uppenbar eftersom de själva är eller har varit arbetare organiserade i arbetarrörelsen samtidigt som de verkat som bildkonstnärer. Jag tänker främst på Hans Tollsten, Julie Leonardsson, Ulla Wennberg, Roine Jansson, Ingmar Aldenhov, Reino Laitasalo och Lars "Mellis" Melander. Några - Julie Leonardsson, Robert Nyberg och "Mellis" - hör till den svenska arbetarrörelsens viktigaste opinionsbildare via dagspress och fackliga publikationer. I alla dessa fall är kopplingen till arbetarrörelsen uppenbar. Och även om det kan vara mer oklart vilka som verkar "i Johan Ahlbäcks anda", så kan man åtminstone peka på solidariteten med utsatta grupper som något som förenar dem med föregångaren.
Att det finns personliga eller andra kopplingar mellan konstnären och arbetarrörelsen är i och för sig ingen garanti för att den kopplingen påverkar receptionen eller publikens mottagande av bilderna, och ännu mindre att receptionen påverkas "i avgörande grad" som min kollega Nilsson uttrycker det. Även så typiska arbetarkonstnärer som Ulla Zimmerman och Reino Laitasalo gör bilder där den kopplingen nog är helt oviktig för hur bilden uppfattas. Ibland kan kopplingen befinna sig för långt från bilderna eller för långt tillbaka i tiden för att den ska ha avgörande betydelse. Att Ingmar Aldenhov är medlem i Kommunistiska partietär inget man kan läsa ut ur hans bilder. Stefan Teleman började sin bana på ABF:s konst- och bildkurser, precis som flera andra av pristagarna. Men den kopplingen har knappast någon avgörande betydelse för hur hans konst uppfattas, ens för den som känner till det.
Min fråga innan jag startade spaningarna var hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarrörelsen kan ha varit. Frågan var inspirerad av Magnus Nilssonsförsök att komma förbi Lars Furulands tre punkter för arbetarlitteratur (litteratur av arbetare, om arbetare och för arbetare) och istället definiera arbetarlitteratur/konst som "konst vars reception [mottagande] i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen" (Arbetarhistoria, nr 4 2007, s. 36). Om definitionen ska vara användbar och hanterlig måste man i första hand tolka "koppling till arbetarklassen" som koppling till arbetarklassens organisationer, med andra ord till arbetarrörelsen i bred mening. Bland de 20 mottagarna av Johan Ahlbäcks pris finns konstnärer där den kopplingen är uppenbar eftersom de själva är eller har varit arbetare organiserade i arbetarrörelsen samtidigt som de verkat som bildkonstnärer. Jag tänker främst på Hans Tollsten, Julie Leonardsson, Ulla Wennberg, Roine Jansson, Ingmar Aldenhov, Reino Laitasalo och Lars "Mellis" Melander. Några - Julie Leonardsson, Robert Nyberg och "Mellis" - hör till den svenska arbetarrörelsens viktigaste opinionsbildare via dagspress och fackliga publikationer. I alla dessa fall är kopplingen till arbetarrörelsen uppenbar. Och även om det kan vara mer oklart vilka som verkar "i Johan Ahlbäcks anda", så kan man åtminstone peka på solidariteten med utsatta grupper som något som förenar dem med föregångaren.
Att det finns personliga eller andra kopplingar mellan konstnären och arbetarrörelsen är i och för sig ingen garanti för att den kopplingen påverkar receptionen eller publikens mottagande av bilderna, och ännu mindre att receptionen påverkas "i avgörande grad" som min kollega Nilsson uttrycker det. Även så typiska arbetarkonstnärer som Ulla Zimmerman och Reino Laitasalo gör bilder där den kopplingen nog är helt oviktig för hur bilden uppfattas. Ibland kan kopplingen befinna sig för långt från bilderna eller för långt tillbaka i tiden för att den ska ha avgörande betydelse. Att Ingmar Aldenhov är medlem i Kommunistiska partietär inget man kan läsa ut ur hans bilder. Stefan Teleman började sin bana på ABF:s konst- och bildkurser, precis som flera andra av pristagarna. Men den kopplingen har knappast någon avgörande betydelse för hur hans konst uppfattas, ens för den som känner till det.
 |
| Ulla Zimmerman, Dammsugerskan, ur sviten "Fabriken" (1981) |
Egentligen har jag nu kommit bort från ämnet, för frågan var inte hur avgörande kopplingen till arbetarrörelsen/arbetarklassen har varit för hur pristagarna uppfattas i allmänhet, utan hur avgörande den kan ha varit för att de fått ahlbäckpriset. Eftersom både Ovako Bar (Smedjebacken) och Industrifacket Metall har styrelseplats i Ahlbäckstiftelsen är det rimligt att anta att kopplingen har varit viktig i de flesta fall. Metall hör till de förbund som varit mest drivande i programmet KIA, Kultur i arbetslivet (instiftat 1974 och upplöst av höger-regeringen 2006). Gemensamt för de flesta pristagarna är att de har varit engagerade i arbetsplatsprojekt inom KIA eller liknande initiativ. På så sätt tillkom till exempel Ulla Zimmermans bilder i utställningen "Fabriken" med Riksutställningar (1981, också på Galerie Dr Glas i Stockholm). Jan Annerborn genomförde sin dokumentation av Ovako Steel i Hofors, ett projekt som resulterade i utställningen och katalogen Konst på verket (1988). Åse Marstrander skildrade vården och Ulla Wennberg städyrket i sina bidrag till vandringsutställningen Kvinnors arbete (Konstfrämjandet m.fl., 1988-90). Ulla Grytt deltog i projektet Arbetets kvinnor (1995) där sex kvinnliga konstnärer fick träffa sex kvinnliga medlemmar från lika många LO-förbund och tolka deras liv och arbete. Det var i det projektet hon gjorde sin väv för SEKO med diskerskan Maija Timonen och hennes fönster mot havet. Övriga konstnärer i projektet var Lena Attar Larsson, Maria Rodrick, Iris Santén, Eva Söderström och Christina Wassberg - framtida ahlbäckpristagare?
Två utställningar med titeln Arbetets kvinnor gick sedan på turné. Den första (1996) innehöll resultatet av dialogen mellan konstnärer och medlemmar. Den andra (1998-2000) var en utökning - nu deltog 18 förbund, 18 medlemmar och 18 konstnärer, däribland Åse Marstrander. Åren 2001-2006 genomförde Maria Söderberg dokumentationen av samhället och blygruvan i Laisvall med hjälp av medel från Länsstyrelsen i Norrbotten, IF Metall och Arjeplog kommun. Och under ungefär samma tidsperiod (2003-2007) arbetade Roine Jansson, Julie Leonardsson och Britt-Marie Rydberg med Dalarnas industrimiljöer i KIA-projektet "Arbetsmiljön i konsten". Roine Jansson kunde då bidra med sin erfarenhet av arbetslivsprojekt med fackligt stöd ända sedan 1970-talet (vandringsutställningen "Malm och människor"). Och en annan pristagare, fotografen Jean Hermanson, hade tagit intitiativ till stora arbetsplatsdokumentationer långt innan stödformer som KIA etablerades. Pristagaren Lennart Engström har fortsatt det arbetet, delvis med andra yrkesgrupper i fokus än vad Hermanson hade.
De målare, tecknare och fotografer jag nu har räknat upp har alla bidragit till att förverkliga en central tanke i 1970-talets svenska kulturpolitik och i program som KIA - att konstnärlig och litterär kultur kan få en social relevans i en direkt kontakt och dialog mellan konstnärer och arbetare. Fackförbundens viktiga roll i förmedlingen och fördelningen av medel reserverade för kultur säkrar en direkt koppling mellan konstnärerna och de yrkesgrupper deras arbete är avsett för. Kopplingen mellan konsten och arbetarrörelsen/klassen blir därmed avgörande för mottagandet av konsten, eftersom det inte hade gått att förstå innehållet och avsikten utan kunskaper om denna koppling. Fackets starka ställning i Ahlbäckstiftelsen och den geografiska närheten till Dalarna i flera av konstprojekten garanterar samtidigt att deltagandet i sådana projekt blir en avgörande faktor i valet av pristagare, om än inte nödvändigtvis den enda avgörande faktorn. I Stefan Telemans fall bör den till exempel ha varit mindre avgörande, i Jean Hermansons fall mer avgörande.
Det finns också tre påtagliga undantag bland de tjugo, nämligen Gösta Backlund, Svante Rydberg och Yngve Svedlund. Ingen av dessa har mig veterligt haft industriarbetaren som huvudmotiv under något skede i sina liv eller deltagit i dokumenterande arbetsplatsprojekt. Gösta Backlund och Svante Rydberg är modernistiskt skolade formkonstnärer, Yngve Svedlund är huvudsakligen en torpar- och bondeskildrare i Xet Erixons och Eric Hallströms anda (men undantag finns). Kravet att verka i Johan Ahlbäcks anda uppfyller de på andra sätt - genom att vara födda i Dalarna (alla tre), genom att på olika sätt skildra och tolka Dalarnas natur (alla tre) och genom att skildra arbete i mer allmän mening (Svedlund). Kopplingen till arbetarrörelse och industri är däremot indirekt - genom utsmyckningsuppdrag och genom gemensamma vänskapskontakter (i Dalarna).
Av de 20 pristagarna är sex kvinnor och fjorton män. De fem senaste årens pristagare har alla varit män. Det finns nio som jag vill beteckna som huvudsakligen arbetarskildrare och opinionsbildare i arbetarrörelsen (Tollsten, Leonardsson, Zimmerman, Jansson, Hermanson, Nyberg, Engström, Laitasalo, Melander). Maria Söderberg är opinionsbildare, men inte huvudsakligen inom arbetarrörelsen. Det finns sju som jag vill beteckna som arbetarskildrare i mindre grad (Marstrander, Teleman, Wennberg, Grytt, Söderberg, Aldenhov och Annerborn). Och slutligen finns fyra som är arbetarskildrare i mycket liten grad (Backlund, syskonen Rydberg, Svedlund). Att antalet utpräglade arbetarskildrare är så stort är nog egentligen mer förvånande än vad det kan verka, eftersom det inte alls är självklart att kravet att "verka i Johan Ahlbäcks anda" måste innebära skildring av arbetaryrken. Men bara i de fyra sista fallen är det tydligt att kravet tolkats på delvis annat sätt.
Det finns nio pristagare som arbetat huvudsakligen med måleri, fyra som arbetat huvudsakligen med teckning och grafik (Leonardsson, Marstrander, Wennberg, Nyberg), tre fotografer (Hermanson, Söderberg, Engström), två textilare (Grytt, Britt-Marie Rydberg) och två som arbetar med flera av dessa tekniker men också med nyare medier (Annerborn, Melander). Ingen är skulptör.
Den här sammantagna bilden ger anledning att ställa en rad följdfrågor till den första frågan om kopplingen till arbetarrörelsen. I hur stor utsträckning speglar valet av pristagare förändringar i arbetslivet och förändringar i arbetarklassens sammansättning? I hur stor utsträckning avspeglas å andra sidan förändringar i vad som räknas som konst när det gäller olika uttrycksformer? I hur stor utsträckning avspeglas kvinnornas ökade synlighet i kultur och konst? Fotografernas betydelse för arbetslivsskildring och opinionsbildning har fått ett tydligt erkännande när Hermanson, Söderberg och Engström fick priset. Pristagare som Ulla Grytt och Lennart Engström har haft fokus på serviceyrken och kvinnodominerade yrken och på så sätt breddat skildringen av arbetarklassen.
Men bland de pristagare som jag betecknar som huvudsakligen arbetarskildrare dominerar manliga konstnärer, konstnärer som främst är målare, och skildringar av vedertaget manliga industri- och byggnadsyrken (jag tänker framför allt på Jansson, Laitasalo, Leonardsson och Tollsten). Bara 6 av tjugo pristagare är kvinnor. När man tittar på prismotiveringarna ser man hur likheter med Johan Ahlbäcks liv och konst framhävs, helt i enlighet med stadgarna för priset. Men när det gäller mångsidiga konstnärer som Gösta Backlund och Jan Annerborn är det traditionen och historien som nämns - konstnärernas ursprung i Dalarna eller deras skildring av samma industri som i Ahlbäcks konst. Det ger anledning att tro att ursprung och tradition har varit mest avgörande i till exempel Annerborns och "Mellis" Melanders fall. Men dessa konstnärer har också använt andra tekniker än måleri, teckning, grafik och fotografi för att tolka hur stora samhällsförändringar slår sönder äldre sammanhang och skapar nya. Det nämns inte i motiveringarna.
Alla tidigare pristagare har nu passerat 50-årsstrecket - den äldste (Yngve Svedlund) är född 1925 och den yngsta (Maria Söderberg) är född 1959. Yngre konstnärer och fotografer kommer förstås så småningom att kunna få priset. Då kommer vi att få se nya och kanske mycket annorlunda tolkningar av vad det innebär att vara arbetarkonstnär och arbeta i Johan Ahlbäcks anda. Kommer priset att gå till konstnärer som medvetet identifierar sig med arbetarrörelsen men som arbetar på ett sätt där det kanske är omöjligt att se några kopplingar till Johan Ahlbäcks tekniker och motiv? Till exempel Karin Jonsson och Kalle Brolin? Kommer fler kvinnor att få priset? (En kvinnlig skulptör som kunnat få den, men som nu gått bort, var Gun Maria Pettersson (1943-2007). Kanske finns fler äldre pionjärer som borde få det, till exempel väverskan och anarkisten Gun Nordstrand (f. 1929). Den som lever får se.
Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:
Två utställningar med titeln Arbetets kvinnor gick sedan på turné. Den första (1996) innehöll resultatet av dialogen mellan konstnärer och medlemmar. Den andra (1998-2000) var en utökning - nu deltog 18 förbund, 18 medlemmar och 18 konstnärer, däribland Åse Marstrander. Åren 2001-2006 genomförde Maria Söderberg dokumentationen av samhället och blygruvan i Laisvall med hjälp av medel från Länsstyrelsen i Norrbotten, IF Metall och Arjeplog kommun. Och under ungefär samma tidsperiod (2003-2007) arbetade Roine Jansson, Julie Leonardsson och Britt-Marie Rydberg med Dalarnas industrimiljöer i KIA-projektet "Arbetsmiljön i konsten". Roine Jansson kunde då bidra med sin erfarenhet av arbetslivsprojekt med fackligt stöd ända sedan 1970-talet (vandringsutställningen "Malm och människor"). Och en annan pristagare, fotografen Jean Hermanson, hade tagit intitiativ till stora arbetsplatsdokumentationer långt innan stödformer som KIA etablerades. Pristagaren Lennart Engström har fortsatt det arbetet, delvis med andra yrkesgrupper i fokus än vad Hermanson hade.
De målare, tecknare och fotografer jag nu har räknat upp har alla bidragit till att förverkliga en central tanke i 1970-talets svenska kulturpolitik och i program som KIA - att konstnärlig och litterär kultur kan få en social relevans i en direkt kontakt och dialog mellan konstnärer och arbetare. Fackförbundens viktiga roll i förmedlingen och fördelningen av medel reserverade för kultur säkrar en direkt koppling mellan konstnärerna och de yrkesgrupper deras arbete är avsett för. Kopplingen mellan konsten och arbetarrörelsen/klassen blir därmed avgörande för mottagandet av konsten, eftersom det inte hade gått att förstå innehållet och avsikten utan kunskaper om denna koppling. Fackets starka ställning i Ahlbäckstiftelsen och den geografiska närheten till Dalarna i flera av konstprojekten garanterar samtidigt att deltagandet i sådana projekt blir en avgörande faktor i valet av pristagare, om än inte nödvändigtvis den enda avgörande faktorn. I Stefan Telemans fall bör den till exempel ha varit mindre avgörande, i Jean Hermansons fall mer avgörande.
 |
| Yngve Svedlund, Spelman, emalj. Bildkälla www.emaljverkstaden.se/Yngve-Svedlund) |
Av de 20 pristagarna är sex kvinnor och fjorton män. De fem senaste årens pristagare har alla varit män. Det finns nio som jag vill beteckna som huvudsakligen arbetarskildrare och opinionsbildare i arbetarrörelsen (Tollsten, Leonardsson, Zimmerman, Jansson, Hermanson, Nyberg, Engström, Laitasalo, Melander). Maria Söderberg är opinionsbildare, men inte huvudsakligen inom arbetarrörelsen. Det finns sju som jag vill beteckna som arbetarskildrare i mindre grad (Marstrander, Teleman, Wennberg, Grytt, Söderberg, Aldenhov och Annerborn). Och slutligen finns fyra som är arbetarskildrare i mycket liten grad (Backlund, syskonen Rydberg, Svedlund). Att antalet utpräglade arbetarskildrare är så stort är nog egentligen mer förvånande än vad det kan verka, eftersom det inte alls är självklart att kravet att "verka i Johan Ahlbäcks anda" måste innebära skildring av arbetaryrken. Men bara i de fyra sista fallen är det tydligt att kravet tolkats på delvis annat sätt.
Det finns nio pristagare som arbetat huvudsakligen med måleri, fyra som arbetat huvudsakligen med teckning och grafik (Leonardsson, Marstrander, Wennberg, Nyberg), tre fotografer (Hermanson, Söderberg, Engström), två textilare (Grytt, Britt-Marie Rydberg) och två som arbetar med flera av dessa tekniker men också med nyare medier (Annerborn, Melander). Ingen är skulptör.
Den här sammantagna bilden ger anledning att ställa en rad följdfrågor till den första frågan om kopplingen till arbetarrörelsen. I hur stor utsträckning speglar valet av pristagare förändringar i arbetslivet och förändringar i arbetarklassens sammansättning? I hur stor utsträckning avspeglas å andra sidan förändringar i vad som räknas som konst när det gäller olika uttrycksformer? I hur stor utsträckning avspeglas kvinnornas ökade synlighet i kultur och konst? Fotografernas betydelse för arbetslivsskildring och opinionsbildning har fått ett tydligt erkännande när Hermanson, Söderberg och Engström fick priset. Pristagare som Ulla Grytt och Lennart Engström har haft fokus på serviceyrken och kvinnodominerade yrken och på så sätt breddat skildringen av arbetarklassen.
Men bland de pristagare som jag betecknar som huvudsakligen arbetarskildrare dominerar manliga konstnärer, konstnärer som främst är målare, och skildringar av vedertaget manliga industri- och byggnadsyrken (jag tänker framför allt på Jansson, Laitasalo, Leonardsson och Tollsten). Bara 6 av tjugo pristagare är kvinnor. När man tittar på prismotiveringarna ser man hur likheter med Johan Ahlbäcks liv och konst framhävs, helt i enlighet med stadgarna för priset. Men när det gäller mångsidiga konstnärer som Gösta Backlund och Jan Annerborn är det traditionen och historien som nämns - konstnärernas ursprung i Dalarna eller deras skildring av samma industri som i Ahlbäcks konst. Det ger anledning att tro att ursprung och tradition har varit mest avgörande i till exempel Annerborns och "Mellis" Melanders fall. Men dessa konstnärer har också använt andra tekniker än måleri, teckning, grafik och fotografi för att tolka hur stora samhällsförändringar slår sönder äldre sammanhang och skapar nya. Det nämns inte i motiveringarna.
Alla tidigare pristagare har nu passerat 50-årsstrecket - den äldste (Yngve Svedlund) är född 1925 och den yngsta (Maria Söderberg) är född 1959. Yngre konstnärer och fotografer kommer förstås så småningom att kunna få priset. Då kommer vi att få se nya och kanske mycket annorlunda tolkningar av vad det innebär att vara arbetarkonstnär och arbeta i Johan Ahlbäcks anda. Kommer priset att gå till konstnärer som medvetet identifierar sig med arbetarrörelsen men som arbetar på ett sätt där det kanske är omöjligt att se några kopplingar till Johan Ahlbäcks tekniker och motiv? Till exempel Karin Jonsson och Kalle Brolin? Kommer fler kvinnor att få priset? (En kvinnlig skulptör som kunnat få den, men som nu gått bort, var Gun Maria Pettersson (1943-2007). Kanske finns fler äldre pionjärer som borde få det, till exempel väverskan och anarkisten Gun Nordstrand (f. 1929). Den som lever får se.
Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg
2009, Robert Nyberg
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
länkning pågår till intressant.se